Sitter och är bakis efter att ”la petit soiree” som Iliana skulle ha här igår för att fira sin födelsedag blev 40 personer i lägenheten, utgång och hemkomst kl 5 på morgonen. Även om jag är lagom mör idag, så var det förbannat kul och jag var verkligen på och party igår. Helgen spenderades i Aix en provence, vilket var trevligt även om Brian och Aurélie som jag bodde hos verkade ha drabbats lite av sambosjukan, och mest ville vara hemma och mysa. Kändes ganska konstigt att gå runt på gator, som jag fortfarande kan utantill, och hänga på uteserveringar med folk jag inte träffat på 1,5 år och som av någon konstig anledning fortfarande är kvar. Det är som två parallella världar som krockar. På någon timme så är jag inne i den andra världen igen, med en helt annan livstil. Gamla minnen och saker jag en gång känt som legat någonstans långt bak i huvudet utan att märkas, kryper fram.
Har försökt koncentrera mig på studier idag, men min hjärna glider lätt iväg i massa filosofiska tankar om verklighetens natur och meningen med livet. Detta tillsammans med diverse franska romantiska komedier fick mig att minnas en sen diskussion jag hade med Sarah, en av Elises konstnärspolare som har två barn med två olika pappor, och efter att tidigare ha blivit misshandlad av en av papporna, konstaterade att den så kallade stora kärleken var en stor bluff, en illusion i hjärnan som hindrade oss från att uppnå lycka. Jag kontrade med, att om kärleken är en illusion är då inte lyckan också det, eller varför inte hela livet. Samtalet fortsatte med att vi kom fram till att livet i så fall går ut på att välja vilka illusioner vi vill tro på, och sen kämpa för dom. Om dom är verkliga eller inte spelar mindre roll då det inte finns något sätt att mäta vad som är verkligt egentligen. Något som kärlek kan aldrig bli verkligt om vi inte tror på den. Sarah tror inte längre på kärleken men hon tror på lyckan. Om jag känner någonting eller ser något, eller tror på något, så kan ingen komma och säga att det inte är på riktigt. Det är ju det för mig om jag tror på det. Det som förstör allt är när vi slutar tro och blir passiva och cyniska.
Jag blir ständigt överöst med teorier om världens och människan natur. Världen är ond, och därför måste vi tänka taktiskt och själviskt för att klara oss i den. Eller människan är antingen självisk eller osjälvisk av naturen. Världen är varken ond eller god. Världen kan vara precis vad som helst, himmel eller helvete. Den är vad vi gör den till. Människor är snarare själviska för att vi lär dom att bli det, än av naturen. Det är inte bevisat att världen går att förändra, men om vi inte tror på det så går det aldrig. Det är därför alla pseudovetenskapliga teorier om att det finns samhällslagar som gör att vi måste bete oss på ett visst sätt och att vi måste organisera samhället på ett visst sätt som exempelvis neoliberalismen eller sociologiska teorier som säger att alla i en viss grupp är på ett visst sätt blir så farliga. De tar bort alla möjligheter för oss människor att göra ett eget val om hur vi vill skapa världen genom att säga att det är omöjligt och blir på så sätt självuppfyllande profetior.
Det är här det som ställer till det när jag ständigt försöker hitta något att tro på, en sanning eller ideologi som ska fungera som en ledstjärna och lösa alla problem. Men tänk om det inte finns någon sanning. Vad gör vi då? Förutom att välja vilka illusioner vi vill tro på? Vi går givetvis ut och hjälper till att skapa världen så som den borde vara, utan orättvisor och miljöförstöring.
Le cher frère
Har försökt koncentrera mig på studier idag, men min hjärna glider lätt iväg i massa filosofiska tankar om verklighetens natur och meningen med livet. Detta tillsammans med diverse franska romantiska komedier fick mig att minnas en sen diskussion jag hade med Sarah, en av Elises konstnärspolare som har två barn med två olika pappor, och efter att tidigare ha blivit misshandlad av en av papporna, konstaterade att den så kallade stora kärleken var en stor bluff, en illusion i hjärnan som hindrade oss från att uppnå lycka. Jag kontrade med, att om kärleken är en illusion är då inte lyckan också det, eller varför inte hela livet. Samtalet fortsatte med att vi kom fram till att livet i så fall går ut på att välja vilka illusioner vi vill tro på, och sen kämpa för dom. Om dom är verkliga eller inte spelar mindre roll då det inte finns något sätt att mäta vad som är verkligt egentligen. Något som kärlek kan aldrig bli verkligt om vi inte tror på den. Sarah tror inte längre på kärleken men hon tror på lyckan. Om jag känner någonting eller ser något, eller tror på något, så kan ingen komma och säga att det inte är på riktigt. Det är ju det för mig om jag tror på det. Det som förstör allt är när vi slutar tro och blir passiva och cyniska.
Jag blir ständigt överöst med teorier om världens och människan natur. Världen är ond, och därför måste vi tänka taktiskt och själviskt för att klara oss i den. Eller människan är antingen självisk eller osjälvisk av naturen. Världen är varken ond eller god. Världen kan vara precis vad som helst, himmel eller helvete. Den är vad vi gör den till. Människor är snarare själviska för att vi lär dom att bli det, än av naturen. Det är inte bevisat att världen går att förändra, men om vi inte tror på det så går det aldrig. Det är därför alla pseudovetenskapliga teorier om att det finns samhällslagar som gör att vi måste bete oss på ett visst sätt och att vi måste organisera samhället på ett visst sätt som exempelvis neoliberalismen eller sociologiska teorier som säger att alla i en viss grupp är på ett visst sätt blir så farliga. De tar bort alla möjligheter för oss människor att göra ett eget val om hur vi vill skapa världen genom att säga att det är omöjligt och blir på så sätt självuppfyllande profetior.
Det är här det som ställer till det när jag ständigt försöker hitta något att tro på, en sanning eller ideologi som ska fungera som en ledstjärna och lösa alla problem. Men tänk om det inte finns någon sanning. Vad gör vi då? Förutom att välja vilka illusioner vi vill tro på? Vi går givetvis ut och hjälper till att skapa världen så som den borde vara, utan orättvisor och miljöförstöring.
Le cher frère
0 kommentarer:
Skicka en kommentar