Vi lever i intressanta tider. En torsdagsreflektion från Cop 15

"Må du leva i intressanta tider"

Så lyder en gammal kinesisk förbannelse och vi har onekligen intressanta tider framför oss.

Jag sitter just nu DGI byen vid Klimaforum i köpenhamn och följer klimatförhandlingarna tillsammans med Jakop Dalunde och Erik Malm. Nästan alla representanter för civilsamhället har blivit utslängda från Bella Center. Just nu pågår en ljusmanifestation för klimatet under slogan "survival is not negotiable". Mina tankar går till hur det har framställts när folk inväntar jordens undergång i olika Hollywoodfilmer.

Det senaste dokumentet som läckt från sekretariatet visar på åtgärder som innebär en temperaturhöjning på minst 3° C.

Jag satt med vänner i juni och pratade om vad som troligen skulle hända på klimattoppmötet i Köpenhamn. De flesta var ganska pessimistiska men alla var överens om att för att kunna nå något resultat över huvud taget så var det viktigt att förväntningarna var skyhöga på toppmötet. På samma sätt har Sveriges regering sänkt förväntningarna på toppmötet innan. I viss mån har de talat sanning, men hur vi beskriver verkligheten kan också påverka hur den utformar sig. Om världen inte förväntar sig ett avtal i köpenhamn så minskar chansen att det blir något. Det är då det är viktigt att visa ledarskap för att höja målsättningarna.

Mycket av det vi förutsåg i Juni har nu spelat ut sig. Att de stora utvecklingsländerna, Indien, Brasilien, Kina och Sydafrika skulle komma i konflikt med de utvecklade länderna var inte så svårt att se. Dessa länder kommer snart att stå för merparten av utsläppen av växthusgaser . Att USAs inrikespolitik skulle sätta käppar i hjulet visste också de flesta långt innan mötet. Klimatanpassning kräver stora åtgärder som många människor inte är beredda att göra. Samtidigt kan vi inte säga att andra inte har rätt att ha den levnadsstandard som vi i de rika länderna redan har. Frågan är också kopplad till frågor om rättvisa, jämlikhet och frihet.

Klimatfrågan har hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Detta beror mycket på att fler och fler börjar se klimatfrågan som en säkerhetsfråga. Klimatförändirngar kommer att leda till ökad risk för krig och stora flyktingströmmar. Vi kan dra paralleller till hur 11 september ändrade fokusen i säkerhetspolitiken från mellanstatliga konflikter till transnationella nätverk. Det fick även migrations och integrationsfrågor att definieras som säkerhetsfrågor och på så sätt hamna högt upp på den politiska dagordningen. Med fackspråk så kallas det att frågorna har säkerhetiserats.

Trots att klimatfrågan ändrar hur vi ser på säkerhetsfrågor och internationell politik så är vi väldigt många som har satt stor tilltro till att ett traditionellt mellanstatligt toppmöte ska kunna lösa problemet. Jag börjar mer och mer tro på andra lösningar. Liksom den gamla statscentrerade världen inte kan lösa de problem som finns med transnationella nätverk så är det inte med ett uppifrån och ner perspektiv som vi löser klimatfrågan.

Arnold Schwarzenegger talade igår om hur vi genom att börja på stads och kommunnivå och jobba oss uppåt bör fortsätta att ta oss an klimatfrågan. Han har rätt i att lösningen inte ligger i ett multilateralt avtal. Många parter till kyotoprotokollet har inte levt upp till sina åtaganden. EUs 20 % som sedan kan utökas till 30% är praktiken mycket mindre då stora delar antingen är CDM projekt eller räknas bort genom olika former av kreativ bokföring. När alla parter räknar sina utsläppsminskningar med olika metoder så blir det också väldigt svårt att jämföra. Det är genom att visa på goda exempel och på sätt visa andra att det är möjligt att uppnå ett klimatneutralt samhälle som vi kan klara utmaningen. Till helgen slutar toppmötet. Då är det dags att börja jobba. Finns det gott om hopp och goda exempel till COP 16 i Mexico så är förutsättningarna för att faktiskt få ett bra avtal där mycket större.

Det är viktigt att vi ser lösningarna i framtiden. Vi människor har möjlighet att välja vilken utveckling vi vill ha. Den kan bestå av krig och flyktingströmmar. Eller så kan den bestå av ökat samarbete och mer livskvalitet. Vi lever i intressanta tider, men det innebär också stora möjligheter. Låt oss ta oss ta vara på dem.

Cop 15 so far. På gränsen mellan uppgivenhet och hopp.

Det är med viss konfundering som jag ser hur klimattoppmötet i Köpenhamn går in i sin slutfas. Väldigt mycket har hänt, men samtidigt nästan ingenting alls. Vissa gjorde liknelser mellan FN-konferensen och The Matrix. I viss mån känns det som en parallell verklighet. Här sitter delegationer från alla världens hörn och spelar politiska spel om vår framtid. Det förhandlas om procentsatser i och åtgärder i dokument som åker fram och tillbaka, men i den riktiga världen utanför konferenslokalerna så handlar det om hundratusentals människoliv.

Efter att ha varit i Stockholm i några dagar i förra veckan för att fixa med organisatoriska saker åt Grön Ungdom, så checkade jag in på Bella Center i fredags. Jag fick en snabb och bra uppdatering om läget av Erik Malm som varit på konferensen hela veckan. Tidigare i veckan hade "den danska texten" avslöjats och det rådde stor misstro mellan utvecklingsländerna och de industrialiserade länderna. Den danska texten var ett förslag till klimatavtal som förhandlats fram bilateralt mellan i-länderna utan att övriga deltagare visste om det. Läs Grön Ungdoms pressmeddelande här.

Sverige hade även fått priset fossil of the day för att ha föreslagit att planerad skogsavverkning som bidrar till att mindre koldioxid tas upp av skogen, inte ska räknas som ökade utsläpp. Aosis förslag med ett klimatmål på 1,5 graders höjning hade också visat på splittring inom G77. Tillslut avbröts de officiella förhandlingarna då det inte gick att komma överens om hur de skulle gå vidare med kyotoprotokollet.

Det är fullt logiskt att önationerna i Aosis vill ha ett ambitiöst avtal. Max 1,5 graders temperaturhöjning är vad de behöver för att deras länder inte ska gå under när havsnivån stiger. Det sägs att politik kräver kompromisser. Men hur kompromissar man med sin egen undergång. Jag och Erik lyckades stoppa Antonio Lima, AOSIS vice ordförande och ambassadör för Cape Verde i korridoren efter att han hållit presskonferens tillsammans med 350.org. Samtalet finns på här på Eriks blogg och är ganska talande.

- ”Vi är små nationer men vi kommer att drabbas värst och därför är det inte konstigt att vi hörs så mycket i diskussionerna. Man måste komma ihåg att de andra inte bryr sig om att vi riskerar att försvinna”

På kvällen åkte jag och pratade lite om förhandlingarna med deltagarna på Grön Ungdoms cop 15 läger i Malmö. I lördags fortsatte förhandlingarna . Själv deltog jag i den mäktigaste demonstrationen jag någonsin upplevt. Siffrorna varierar mellan 30 000 och 100 000 deltagare.

I söndags var det inga förhandlingar dock och idag var allt ganska kaotiskt.
I morse var det sjukt mycket folk som ville in på Bella Center. Arrangörerna har gett ackreditering till 35 000 personer men konferenscentret kan bara ta in 15 000 personer. Det var tur att jag registrerade mig i förra veckan för många med ackreditering som inte hade registrerat sig än kom inte in eller fick vänta upp till 8h för att komma in. Arrangörerna kommer nu att begränsa antalet deltagare från civilsamhället till 7000 tisdag & onsdag, 1000 på torsdag och 90 på fredag. Själv är jag osäker på om jag kommer in och får nog följa konferensen från utsidan under resten av veckan.

Mitt under dagen så lämnade G77 länderna förhandlingarna i protest mot att de rika länderna endast vill diskutera ett nytt avtal, och inte samtidigt förhandla fram en ny utsläppsperiod för kyotoprotokollet. Risken är att kyotoprotokollet går ut utan att ett nytt avtal hunnits ta fram och då finns det inga bindande krav på utsläppsminskningar över huvud taget.

Tillslut kom G77 tillbaks till förhandlingarna men det har fortfarande inte gjorts så många framsteg. Jag tycker dock att det är tragiskt att det i media framställs som att det är u-länderna som stör förhandlingarna. Det råder en misstro mot de rika länderna då u-länderna inte tror att i-länderna kommer att lägga seriösa förslag. Istället för att visa ledarskap så har EU inte ens spelat 30% kortet än. De vill istället vänta tills andra länder gett med sig. Bristen på ledarskap gör att alla väntar på att någon annan ska ta första steget.

Hur det än går nästa vecka så tror jag dock inte att hoppet är ute. Det gäller att vi sätter politiskt tryck på våra ledare, och tar fram lösningar på alla nivåer, från den lokala till den globala. Det viktiga är att vi inte kan vänta på att någon annan ska göra det åt oss. Det blir dyrare med ett avtal i Mexico city nästa år, men det kan gå, och då har Sverige förhoppningsvis en rödgrön regeringsdelegation.

Fler: Jakop Dalunde, Erik Malm, Göran Hådén


Avslutar med lite bilder från demonstrationen i lördags.