Jag kände idag ett behov av att gotta ner mig lite i abstrakta reflektioner. Något som mynnade ut i denna text.
En stor del av samhället inklusive nästan hela medelklassen verkar existera i ett slags postmodernt tillstånd där symboler och myter blir viktigare än fakta på marken. Samtidigt så är detta tillstånd något som lever sida vid sida men en materiell verklighet där många människor inte får vardagen att gå runt. I vår relativt rika västerland är det oftare inlindat och svårare att se. I fattigare länder blir det ännu mer påtagligt, när en trendkänslig medelklass existerar påtagligt nära fattigdom och lidande. Hur dessa extremer kan finnas sida vid sida är en paradox som jag ofta finner svår att förstå mig på.
När jag började studera bland annat statsvetenskap och internationella relationer, så fick vi börja med att läsa och lära oss om de stora teoretiska skolorna. (”sk grand theories”). Efter ett tag så kunde man dock upptäcka att dessa påstått vetenskapliga teorier själva verkade ingå i en maktkamp om vilken teori som skulle ha tolkningsföreträde. Detta förvandlade studiet av ett visst ämne till studiet av en kamp om tolkningsföreträde mellan rabiata tänkare. Någonstans kan vi således lära oss att även akademiker är människor med behov av att utrycka sin subjektiva verklighetsbild, och allt annat vore väl konstigt. Att makthavare ser dessa teorier som sanna har också en inneboende tendens till att skapa självuppfyllande profetior vilket i sin tur spär på kampen om tolkningsföreträdet med exempel på när en viss teori ”fått rätt”.
Jag pratar nu om statsvetenskapen, en akademisk diciplin där det ändå verkar finnas en viss dos av självinsikt och ödmjukhet inför den egna disciplinens brister. Värre är det då med nationalekonomin som inte verkar ha kommit lika långt på det planet utan än mer verkar se sig som en vetenskap på samma sätt som naturvetenskapen. Ekonomisk tillväxt som i bästa fall borde vara ett medel för att uppnå andra mål, har på något sätt blivit omformulerat till att vara ett gudagivet mål i sig. Jag ser dock en ljusning i och med framväxten av bland annat beteendeekonomisk forskning.
Postmodernister och konstruktivister har lyckas väl med att dekonstruera de så kallade ”stora sanningarna”. De myter som tidigare användes av stat och kyrka för att kontrollera sina undersåtar eller mobilisera inför ett krig analyseras idag för vad de är. Samtidigt så verkar vi dock styras av nya myter och ibland till och med av någon slags postmodern metamyt som säger att inga materiella värden ens spelar någon roll.
Jag brukar numera balansera på kanten mellan vikten av myter och berättelser, och sökandet efter något genuint och verkligt. På ett personligt plan går det förstås att välja vad vi ska tro på och på sätt skapa och återskapa oss själva om och om igen. Något jag skrev lite om här 2007 efter något slags djup samtal vid ett köksbord i Frankrike. Det är dock inte konstigt om nya upplevelser och insikter gång på gång kan leda till en identitetskris där individer, grupper och ibland hela nationer känner sig vilsna och får omvärdera sig själva. Ibland går det bra. Ibland går det mindre bra och leder till våld, terror och krig.
Samtidigt som stora delar av mänsklighetens mer extrema personer verkar ha engagera sig i ett kulturkrig mellan vilka gudar, berättelser eller värderingar vi ska påtvinga alla andra, så har dock mycket större rent materiella hot och utmaningar växt sig större och större. De utmaningar som globaliseringen, jordens resursbrist och klimatfrågan innebär gör dock att det nu mer än någonsin lär finnas ett behov att skrapa bort ytan och samla oss kring en utmaning som är på riktigt. Om vi vill ha någon slags större berättelse att tro på för att skapa mål och mening i våra liv så tror jag att vi mår bra av att basera den på hela mänskligheten som en gemenskap
Vi i den rika världen behöver lämna vårt postmoderna drömtillstånd och vakna. Framförallt behöver vi sluta upp med att lägga all energi på att dekonstruera och skjuta hål på varandras berättelser och istället med den ödmjukhet som kommer ur att veta hur lite man egentligen vet, samla oss och börja bygga något som är hållbart för framtiden. det ligger en utmaning i att utan tvång kunna bygga en gemensam historia och kultur samtidigt som vi inte glömmer bor att ha fötterna i den materiella verkligheten.
2 kommentarer:
"Samtidigt så verkar vi dock styras av nya myter och ibland till och med av någon slags postmodern metamyt som säger att inga materiella värden ens spelar någon roll."
För de flesta människor tror jag att de materiella värdena spelar oerhört stor roll. De är väl kanske en liten medelklassklick som säger att de inte bryr sig om materiella värden, men även för dem så har nog det materiella större värde än de vill erkänna.
Angående postmodernistiskt tänkande så tycker jag att det mestadels är positivt. Det är viktigt att ha en viss skepsis till alla ideologier som gör anspråk att berätta sanningen. Samtidigt är det klart att det känns bra att tro på någonting. Men man måste våga ifrågasätta även det man tror på.
Jag tror det blir svårt att hitta någon "berättelse"som hela världen kan förenas kring, och jag är inte heller säker på att det vore önskvärt. Men vi måste ta vara på det vi har gemensamt och inse att våra likheter ändå är mycket större än våra olikheter.
Ber om ursäkt för en långt och lite rörig kommentar :)
Ja, eller snarare kanske det går att formulera en berättelse om att vi är olika men har en hel del gemensamma nämnare och att vi måste arbeta tillsammans om vi vill lösa våra gemensamma utmaningar.
Skicka en kommentar