Makten över tiden.

Att Gustav Fridolin ska ha sagt i en intervju i dagens industri att Miljöpartiet bör släppa kravet om att lagstifta fram 6 timmars arbetsdag har väckt en del uppståndelse internt i miljöpartiet. Jag gör en snäll tolkning av uttalandet och tolkar det som att han menar att vi inte bör använda lagstiftning som verktyg för att ändra normalarbetstiden vilket är en åsikt som jag håller med om. Gustav lyfter ett svårt problem i att om vi börjar mixtra med arbetsrätten så öppnar vi upp för ännu mer klåfingrighet och ingrepp i den svenska modellen. Om vi ska lagstifta på ett område som regleras av kollektivavtal, varför ska vi då inte göra det på ett annat. Vi gröna har länge haft en inkonsekvent politik på detta område då vi både vill lagstifta om sänkt arbetstid och värna den svenska modellen. Denna inkonsekvens är ohållbar i längden och vår linje behöver därför utvecklas så att den hänger ihop.

Just synen på arbete är något som har skiljts sig åt inom olika ideologier. Vissa ser arbete som ett nödvändigt ont och andra ser det som något av det bästa och mest utvecklande som finns i livet. Min åsikt är att arbete kan vara både ett nödvändigt ont och något som är utvecklande och roligt. Det beror mycket på hur vi organiserar arbetslivet och där är både kollektivavtal, arbetsrätt och skickliga ledare viktigt. Idag finns arbetsplatser och yrken där folk känner både det ena och det andra inför sitt arbete. Vad vi då bör arbeta för politiskt är att alla bör få uppleva ett roligt och stimulerande arbetsliv där vi minimerar stress. Jag är övertygad om att hela samhället tjänar på ett människor upplever ett sådant arbetsliv. Problemet här är att även om det inte stämmer i realiteten så upplever många personer idag det som att miljöpartiet är motståndare till lönearbete i sig. Detta gör att både de som resonerar som så att det är en nödvändighet att flertalet arbetar för att samhället ska fungera (vilket jag också tycker) och de som verkligen älskar sitt arbete kommer att välja bort miljöpartiet. Jag är övertygad om att det går att hitta en politik som minskar stressen och överkonsumtionen utan att för den skull behöva vara emot den svenska modellen. Det mest akuta problemet är här enligt mig att många, framförallt unga har timanställningar där de idag saknar kollektivavtal, fasta arbetstider och grundläggande arbetsrätt.

Personligen tycker jag att den genomsnittsliga arbetstiden för de som har ett arbete bör sänkas men att den kan vara relevant att inte tänka så pass statiskt som att alla har ett heltidsarbete under hela sitt arbetsliv. Då tycker jag att förslag som friår och bättre föräldraförsäkring är bättre, människor kan vilja jobba mycket i perioder för att sedan behöva en paus i livet.

Ett förslag som jag lekt med i tanken är att instifta någon slags rättighet till att ta ut den löneökning man har rätt till i sitt kollektivavtal i sänkt arbetstid istället för höjd lön. Så att om en person i förhandlingar får rätt till 4% löneökning så kan den välja att ta ut det i 4% sänkt arbetstid istället. Då lämnar vi valet mellan tid och pengar till individen. Om vi dessutom designar skattesystemet så att vi har höga skatter på miljöskadlig konsumtion så lär det ju bli betydligt mer attraktivt att ta ut sin löneökning i tid och arbetsgivare som vill att deras anställda ska jobba mycket får hitta sätt att göra arbetet mer roligt och flexibelt så att det går att matcha bra med resten av livet.

Fler: Birger Schlaug, Effekt

Ett ekologiskt hållbart samhälle där människor känner välbefinnande. Är det möjligt?

Göran Hådén skriver på partiprogramsrevideringsgruppens blogg och lyfter en viktig poäng i att vi inom den gröna rörelsen länge har saknat ett klart och tydligt definierat långsiktigt mål. Göran menar att vi bör ha människor välbefinnande som vårt mål.

Behövs ett mål eller en utopi?

Vissa pratar om mer generella mål, andra om en utopi. Skillnaden kan vara svår att definiera men för mig så är utopin ett drömsamhälle som vi aldrig kommer att nå, men som har en funktion som en ledstjärna att sikta mot. Ett mål bör däremot vara något som kan uppnås på lång sikt.

Många har menat att det varit en styrka förr oss gröna att ha ett antal vägledande värderingar utan att för den skull ha ett fastställt mål. Det har gjort att vi utifrån våra principer har kunnat anpassa oss efter förändringar i samhället. Samtidigt så uppstår det ofta situationer där olika principer och värderingar ställs emot varandra. Om vi då saknar ett mål att sikta på så får vi svårt att avgöra vilka värderingar som ska ha företräde och det kan det göra att vi ibland vaklar fram och tillbaka och blir nyckfulla inför vad vi känner i stunden. Personligen har jag landat i att vi bör ha ett mål ,men inte nödvändigtvis en utopi. Målet bör vara uppe för diskussion med jämna mellanrum, t.ex när vi uppdaterar partiprogrammet, på så sätt blir det alltid aktuellt i förhållande till den rådande omvärldsanalysen.

Välbefinnandets dilemma. Ett mål, flera svar.

Jag tror mycket väl att välbefinnande kan vara ett bra mål. Det är dock inte nödvändigtvis det enda målet. Det mål jag klarast tror att det behöver kombineras med är ett mål som jag menar att vi redan har och som kan vara det kit som just nu starkast binder samman den gröna rörelsen. Målet om ett ekologiskt hållbart samhälle. Ett ekologiskt hållbart samhälle där människor känner välbefinnande skulle kunna vara ett bra mål att ha. Vi bör dock beakta att välbefinnande antagligen är ett mål som alla de stora ideologierna på något sätt haft och förhållit sig till och på sätt inte nödvändigtvis något som är unikt för den gröna rörelsen. Människor är väldigt olika och uppnår välbefinnande på väldigt olika sätt och olika personer har funnit svaret på välbefinnandes dilemma i olika ideologier.

Socialismens svar på problemet med olika preferenser har varit att försöka stöpa alla människor i samma mall, där behovet av jämlikhet för att uppnå välbefinnande får företräde. Inom kommunismen talas det ofta om att skapa en "ny människa" som är altruistisk och lever för sina medmänniskor. Även det Socialdemokratiska samhället byggde på en normerande föreställning om vad som är det goda samhället och hur vi uppnår välbefinnande för flertalet.

Liberalismens svar på dilemmat har ofta varit att låta politiken kapitulera på så sätt att man menar att politiken inte kan hjälpa alla att uppnå välbefinnande och att det därför är varje individs eget ansvar att vara "sin egen lyckas smed". Här blir problemet att det liberala samhället tenderar anpassas efter en mall baserad på människor som vill vara självständiga och rationella.

Konservatismens svar spelar på många människors behov av trygghet, gemenskap och rädsla för förändringar. Det mycket väl finnas en känsla av välbefinnande i att kunna veta att det man har kommer att bestå eller att de värderingar och relationer man kämpat för är värda något och inte plötsligt kommer att ryckas ifrån en.

Själv tror jag inte att det är möjligt att stöpa alla i samma mall, oavsett om det är en altruistisk som i det kommunistiska idealet, eller en rationell och egoistisk såsom idealmänniskan beskrivs av bla Ayan Rand. Jag tror även att drag från alla de idealtyper rörande människors preferenser som jag beskriver ovan mycket väl kan samexistera inom samma individ. Jag känner själv ofta ett behov av både trygghet och frihet , av att både söka det som är nytt och värdera det som man kämpat för i det förflutna och att både respektera och värdera mig själv, och kunna hjälpa andra. Ett grönt framtidssamhälle måste lösa dilemmat med att kunna kombinera en generell modell som samtidigt innefattar denna mångfald av behov som ryms inom oss människor.

Finns det en Grön Lösning?

Många av våra gröna förslag har sniffat på lösningar och jag tror att det finns möjlighet att hitta fler om vi vågar ställa rätt frågor. Jag tror att det behövs någon form av generell modell som dessutom är flexibel för människor skiftande behov, drivkrafter och värderingar. Vi kommer dock antagligen att få acceptera att detta innebär att de som t.ex värderar frihet över allt annat inte kommer att få maximal frihet i allt och att de som värderar trygghet över allt annat inte kommer att få maximal trygghet. Om vi vill att en mångfald av människor ska kunna uppleva välbefinnande så måste vi nå en balans som också på många sätt innebär en kompromiss. Då kan vi bli allmänintressets parti, ett parti vars vision kan innefatta nästan alla sorters människor. Jag kommer nedan att beskriva ett exempel på hur jag applicerar välbefinnandets dilemma på dagens samhälle. Därmed inte sagt att det inte kan finnas andra exempel eller områden.

En politik för solidariska individualister.

I dagens politiska debatt hörs det ofta sägas att dagens stora politiska dilemma ligger i att skapa en politik som är anpassad efter ett samhälle där en allt större andel människor är så kallade "solidariska individualister" Jag menar här att vi om vi ska kunna bygga en politik för välbefinnande som en majoritet av befolkningen kan acceptera måste börja med att överbrygga det som kan upplevas som en motsättning mellan generalism och mångfald eller mellan samhälle och individ om man så vill.

Som exempel kan tas medborgarlönstanken som var inne och sniffade på en lösning i synen på att människor ska få skapa på sina egna villkor och att detta kommer att gynna hela samhället i längden. Det förslaget tog dock samtidigt inte hänsyn till alla inte har ett starkt självförtroende och vet exakt vad de vill från början, vilket kan leda till att många blir passiva i ett sådant system. Jag menar att det system med "arbetslivstrygghet" som vi idag förespråkar är bättre just nu men skulle samtidigt behöva anpassas så att även de som inte har eller har haft ett traditionellt lönearbete får bättre trygghet. Jag skrev om det mer i det här blogginlägget.

Även saker som friår och sänkt arbetstid är väldigt intressanta ur aspekterna ovan. En klar frågeställning blir t.ex hur vi kan få människor att känna makt över sin egen tid och samtidigt bidra till hela samhället. När det gäller just välbefinnandet så tror jag att rådslaget kring "makten om tiden" kommer att bli väldigt intressant medan rådslaget kring energipolitiken har mer bäring på målet om ett ekologiskt hållbart samhälle.

Lite avslutande frågeställningar och funderingar

Hur bör välbefinnandet fördelas?

Om vi antar välbefinnande som mål så kommer vi antagligen på vägen att stöta på en de filosofiska frågeställningar som många filosofer, kanske främst inom den utilitaristiska skolan har ställt sig. Är det maximalt välbefinnande som är målet eller är det ett minimivälbefinnande för alla människor. Frågan har tidigare även ställts inom den ekonomiska politiken, där förespråkare av maximal tillväxt är beredda att tolerera stora klyftor i samhället. Även i ett samhälle som inte kan ha evig tillväxt så kan vi komma att stöta på problem i hur vi bör väga människor välbefinnande emot varandra.

Är ett samhälle i harmoni möjligt eller ens önskvärt?

Ett hållbart samhälle med välbefinnande låter lätt som en utopi i stil med det klasslösa samhället eller Guds rike. Ett samhälle med harmoni och där det råder ständig balans. Många skulle säkert gilla detta, men det finns också många människor som inte klarar av harmoni, som vill kunna skapa egna drömmar, gå emot strömmen och ibland tom skapa lite kaos. Därmed inte sagt att det inte går att innefatta en mångfald av drömmar och preferenser i ett samhälle. Om Adolf Hitler blivit antagen till konstnärsskolan han ville gå på, så hade världen kanske besparats mycket lidande.

Hur kommunicera en komplex vision så att alla förstår?

En annan utmaning är att anpassa hur vi kommunicerar målet. Kommunikationen av vår vision kan bara bli effektiv om den sker på mottagarens villkor. Människor med olika bakgrunder kommer antagligen att ha olika bilder av vad som är välbefinnande. När det handlar om t.ex.. valrörelser så måste kampanjer grundade i en långsiktig vision även kunna anpassas efter den tidsanda som råder i stunden. Jag tror här att det finns goda möjligheter att lyfta fram de delar av vår vision som stämmer väl in på människor vardagsproblem i stunden, utan att för den skull vara oärliga med vår långsiktiga vision om någon vill veta mer. Vilka ord vi använder kan även behöva anpassas hela tiden så att de matchar det språk som används i stunden. Sedan innebär också utvecklingen av sociala medier att olika personer får en världsbild och ett nyhetsflöde som er helt individualiserat. Då kan det behövs ett enkelt koncept som sedan kan spridas vidare och anpassas av andra till olika kanaler. Ibland kan det handla om klimatfrågan, ibland om att minska stressen, ibland om att skapa förutsättningar för att förverkliga drömmar Det är dock viktigt att den komplexa visionen finns där i bakgrunden så att vi inte driver sakfrågor helt lösryckta ur sitt sammanhang.

Ärlighet eller taktik? Vad är integritet i politiken?

Jag har svängt fram och tillbaka i den här frågan under en lång tid. Min utgångspunkt från början var att ärlighet och öppenhet alltid skulle vinna i längden. En av de första gröna debatterna jag gav mig in i var den om EU-utträdeskravet och ”ärlighetslinjen” kan beskrivas i följande blogginlägg från 2008

"Jag har stor respekt för dem som verkligen vill lämna EU. De finns bra argument för det, men jag tycker att argumenten för att vara kvar överväger. Jag har också stor respekt för dem som inte bestämt sig ännu, för detta är en komplicerad fråga. Jag har dock inte särskild stor respekt för människor som bygger sin argumentation på taktik, och inte heller för folk som har bestämt sig för vad de tycker, men inte tar ställning för att garanterat vara på den “vinnande” sidan. Jag skulle vilja uppmana alla att verkligen lyssna på sakargumenten, strunta i det taktiska tänket, och sedan rösta på det som de tror är bäst. Vi måste skapa ett samhälle där politiker tror på det de säger och säger det de tror. Då kan vi bygga en bättre demokrati"

När jag själv började få lite tyngre uppdrag så upplevde jag dock att jag ofta befann mig i en gråzon där det inte handlade om att välja mellan ”rätt och fel”, utan snarare att välja mellan ”rätt och rätt”. Olika principer ställdes emot varandra och hur man prioriterat blev ofta väldigt svårt att förklara vilket lätt ledde till missförstånd när besluten väl skulle kommuniceras. Jag fick här uppleva den risk som alltid finns för att känna sig obekväm och ge upp, att sluta försöka förklara komplexa samband i en dialog och istället vända sig innåt.

Det sämsta en kan göra är dock att ifrågasätta människors drivkrafter. Många resultatinriktade politiker har ofta utmålats av mer visionsinriktade politiker som att de endast är intresserade av makt för maktens skull. Jag tror inte att det påståendet stämmer i särskilt stor utsträckning. På samma sätt har jag ibland tyckt att en del mer visionsinriktade politiker verkar drivas av en vilja att ”synas” ”veta bäst” och kunna säga ”vad var det jag sa” snarare än att påverka och förändra världen på riktigt. Jag tror dock att de flesta visionärer är genuina sådana och att de största och mest effektiva kritikerna är de som kritiserar med kärlek.

I slutändan så har jag landat ganska nära där jag började. Det behövs mer ärlighet och öppenhet från politiker och makthavare i allmänhet. Det kan dock även innebära att vara ärlig inför det faktum att vissa ärenden inte bör behandlas i ett öppet forum eller att beslut på en viss detaljnivå inte bör hanteras av en alltför stor grupp. För mig är nog det mest hycklande och taktiserande att låtsas tycka att alla diskussioner bör ske öppet, samtidigt som en förhandlar om saker i ett slutet rum. På samma sätt har jag ofta tyckt att det är märkligt om en person har en viss principiell ståndpunkt i organisatoriska/interna frågor och en helt annan i politiska. Integritet handlar för mig om att känna sina värderingar, följa dem och vara ärlig med dem både inför sig själv och andra. Olika människor har dock olika värderingar, och bara för att någon gör eller tycker något som en själv aldrig skulle göra eller tycka, så innebär det inte att den personen saknar integritet.