”The times they are changing”
Om socialdemokratins fall, moderaternas brist på ideologi, dagens parlamentariska läge, miljöpartiets brist på självkänsla och behovet av att tänka långsiktigt.
Just nu debatteras det högt och inom socialdemokratin och den icke-borgerliga politiska sfären huruvida Juholt är skyldig till fusk eller endast har slarvat. Rent sakmässigt så tycker jag att det är en spännande diskussion och skulle gärna se att det reddes ut ordentligt. Det är dock snarare för att låta aftonbladets journalister få stå i skamvrån och tvinga fram en mer saklig och faktagranskad journalistik än för att det på något sätt skulle kunna rädda socialdemokratin från landa på runt 25% i väljarstöd.
Som många påpekat så är det inte huruvida man följt det formella regelverket som är viktigt i en förtroendekris utan snarare om man har agerat med integritet och levt upp till de värderingar som man basunerar ut. Politiker som uppenbarligen inte lever som de lär kommer antingen att falla förr eller senare eller leva hela livet i rädsla för att bli avslöjade. Jag hade nog själv föredragit att bli avsatt om jag fått välja. Världen förändras och utvecklingen kring sociala medier går bara fortare och fortare vilket kommer att omöjliggöra döljande av sanningen. Om det går att fälla diktatorer i mellanöstern med Twitter så kommer ingen svensk partiledare att gå säker. Det enda långsiktiga botemedlet är att vara öppen. Anledningen till att Carl Bildt sitter kvar är snarare att han lär som han lever, än att han är bra på att krishantera. Det går liksom inte att attackera någon som är stolt över vad de gör oavsett hur konstiga värderingar de verkar ha.
Oavsett så är det snudd på trakikomiskt att se hur det före detta statsbärande partiet faller samman. Dels pga yttre omständigheter men främst pga sina egna företrädares oförmåga att förstå hur samhällsklimatet och det politiska läget förändras, samt att det inte går att leva på gamla meriter för evigt. Själv trodde jag att socialdemokratin skulle bli tvingad att omvärdera sin självbild efter valfiaskot 2010. Jag hade uppenbarligen fel och det verkar som om sossarna kommer att behöva falla riktigt långt ner i avgrunden innan de kan bygga en stabil plattform igen. De flesta unga sossar är dock vettiga och om de vågar föryngra sin ledning rejält istället för att som nu ersätta den med ett revanschsuget B-lag som suttit på avbytarbänken i 20 år så finns det goda möjligheter för socialdemokratin att utvecklas.
För miljöpartiets del så innebär det här att det finns vägval att göra. En del miljöpartister har tolkat det uppkomna läget som att vi borde samarbeta mer med moderaterna. Moderaterna lider dock av brist på fantasi och kommer troligtvis snart ha segrat sig till döds när det inte längre går att sänka skatten mer. Det som kan säkra en långsiktigt moderat hegemoni är fler och fler kriser i stil finans eller greklandskrisen. Om läget på något skulle stabiliseras så förlorar moderaterna. Den värderingsbaserade och diskursiva debatten går i grön och vänsterliberal riktning snarare än att befästa en hegemonisk position för den borgerliga företagsekonomiska ideologin som i princip verkar ha som kärnbudskap att hela landet ska drivas som ett företag. Skolan ska utbilda skötsam och likriktad arbetskraft som sedan ska jobba så mycket som möjligt så att staten kan vinstmaximera etc....
Att ha borgs gäng vid makten är därför extra farligt på lång sikt då de är beroende av kriser, rädsla och oro för att behålla makten. Sådan talar inte för att de kommer att bedriva en långsiktigt hållbar politik för att bygga landet stabilt och frågan är om miljöpartiets ledning är tillräckligt maktkåta för att ge grön legitimitet åt ett sådant fantasilöst projekt. Om mp går ihop med regeringen i fler frågor än absolut nödvändigt så står valet för de som är opposition mellan vänsterpartiet, Juholts socialdemokrati och Jimmy Åkesson. Framförallt Jimmy Åkesson har här ett guldläge då han spenderade hela senaste partiledardebatten i SVT med att profilera sig som en invandringskritisk sosse.
Miljöpartiet verkar å andra sidan lida av en paradoxal blandning av hybris och mindervärdeskomplex. Ingen ska köra med oss och vi är beredda att samarbete med de flesta partier utom Sverigedemokraterna för att bli respekterade. Samtidigt har vi ambitioner att bli ett 20% parti men verkar ha ett mindervärdeskomplex rörande vår egen förmåga att lyfta utan att ta hjälp av något av de större partierna. Om ni frågar mig så skulle jag tycka på vikten av tålamod. MP bör gå till val själva 2014 och göra uppgörelser efter valet. Låt det socialdemokratiska korthuset falla och håll samtidigt regeringen på behörigt avstånd. När socialdemokratin fallit klart och bytt partiledning en gång till så kan vi sträcka ut en hand, men då som del av en mittenkoalition med en grön statsminister. En sådan strategi kräver dock att mp också har stort fokus på att bygga och se över sitt eget hus. Paritets visionärer och realpolitiker måste samlas för att kunna hålla de storslagna visionerna vid liv samtidigt som man bygger den organisatoriska och realpolitiska grunden under vad som annars riskerar att bli ett stort visionärt och kommunikationsstategiskt korthus. Det är ett projekt som kan ta decennier och som kräver visioner, tålamod, organisation och strategi. Framförallt kräver det en trygghet och tro på den egna förmågan och de egna idéernas långsiktiga bärkraft även när man kortsiktigt kanske faller lite i opinionen. Det var så socialdemokraterna byggde folkhemmet och ingen pr-konsult kan ändra på det.
Det är inge lätt utmaning men det är vad som krävs om vi vill mer än bara regera för sakens skull. Om vi faktiskt vill förändra landet och svensk politik i grunden. Om vi ska lösa klimatfrågan så måste vi kunna lösa det här också. Och jag tror att det går, men det kräver väldigt mycket hårt arbete och de som främst är intresserade av att mingla och byta visitkort gör nog bäst i att kasta in handduken redan nu.
Lycka till.
