I Liberalernas Paradis
Jag var i Amsterdam förra veckan med Sara och Alexander. Det var första gången jag var där. Jag måste säga att det är en fantastiskt vacker och mysig stad. Vi fick en gratis guidad tur genom staden som vi blev tipsade om på vårt Hostel. Turen var bra och intressant, även om guiden verkade ha någon slags dold agenda att försöka uppmana folk att röka hasch och gå till prostituerade.
Höjdpunkten var givetvis att se Ani Difranco spela live på onsdagskvällen. Konserten var helt underbar. Även om vi stod bakom några dryga personer som verkade hata oss så var det något av det bästa jag sett live. Efteråt fick vi för oss att vika oss för lockelsen att ta en promenad i Red light district, mest för att ha sett det. Jag tyckte att det var absurt. Lite som att gå i en djurpark, tills man inser att det här är ju inte djur, det är människor. Då började jag känna mig skyldig bara av att gå där. Det blir så läskigt när man inser hur nästan allt i vårt samhälle idag kan säljas som varor på en marknad. Sara höll dock inkastarna på avstånd genom att hålla oss i armarna, även om en inkastare till någon slags gaybio skrek att han var övertygad om att vi gillade ”big willys”.
Vi hade som Projekt att hitta ett bås med en manlig prostituerad. Efter att ha letat förgäves så frågade vi en kille i en affär var de fanns, och fick reda på att det inte fanns några. Han menade att de inte kunde få det att gå runt ekonomiskt, då det kostade pengar att hyra ett bås och de inte kunde få upp snoppen tillräckligt många gånger i rad (viagra någon?). Jag såg det mest som ett bevis på att systemet, även om det kan verka könsneutralt i teorin, i praktiken är organiserat för att killar ska köpa sex av tjejer. Det är väl lite det gamla vanliga syndromet när man predikar hur människans fria val inte påverkas av dolda maktstrukturer som patriarkat och klassamhälle.
Resans andra höjdpunkter var annars den mysiga veganrestaurangen som vi åt på två gånger, samt att vi lyckades hitta Amsterdams svar på ”the soupnazi” från Seinfeldt. Och Ani Difranco förstås. Det kan inte sägas för många gånger. Jag förstår hur alla tonårstjejer kände sig under Take That eran liksom. Nu återstår hur jag ska kunna lyckas manövrera ut hennes nya kille så att vi kan gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar.
Vi får inte heller glömma vårt hostels jättetjocka och nerknarkade katt som nös så att vi fick kattsnor överallt. (att tvinga en katt att konstant vistas i en hotellbar där majoriteten av gästerna röker marijuana kanske borde klassas som djurplågeri?)
Höjdpunkten var givetvis att se Ani Difranco spela live på onsdagskvällen. Konserten var helt underbar. Även om vi stod bakom några dryga personer som verkade hata oss så var det något av det bästa jag sett live. Efteråt fick vi för oss att vika oss för lockelsen att ta en promenad i Red light district, mest för att ha sett det. Jag tyckte att det var absurt. Lite som att gå i en djurpark, tills man inser att det här är ju inte djur, det är människor. Då började jag känna mig skyldig bara av att gå där. Det blir så läskigt när man inser hur nästan allt i vårt samhälle idag kan säljas som varor på en marknad. Sara höll dock inkastarna på avstånd genom att hålla oss i armarna, även om en inkastare till någon slags gaybio skrek att han var övertygad om att vi gillade ”big willys”.
Vi hade som Projekt att hitta ett bås med en manlig prostituerad. Efter att ha letat förgäves så frågade vi en kille i en affär var de fanns, och fick reda på att det inte fanns några. Han menade att de inte kunde få det att gå runt ekonomiskt, då det kostade pengar att hyra ett bås och de inte kunde få upp snoppen tillräckligt många gånger i rad (viagra någon?). Jag såg det mest som ett bevis på att systemet, även om det kan verka könsneutralt i teorin, i praktiken är organiserat för att killar ska köpa sex av tjejer. Det är väl lite det gamla vanliga syndromet när man predikar hur människans fria val inte påverkas av dolda maktstrukturer som patriarkat och klassamhälle.
Resans andra höjdpunkter var annars den mysiga veganrestaurangen som vi åt på två gånger, samt att vi lyckades hitta Amsterdams svar på ”the soupnazi” från Seinfeldt. Och Ani Difranco förstås. Det kan inte sägas för många gånger. Jag förstår hur alla tonårstjejer kände sig under Take That eran liksom. Nu återstår hur jag ska kunna lyckas manövrera ut hennes nya kille så att vi kan gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar.
Vi får inte heller glömma vårt hostels jättetjocka och nerknarkade katt som nös så att vi fick kattsnor överallt. (att tvinga en katt att konstant vistas i en hotellbar där majoriteten av gästerna röker marijuana kanske borde klassas som djurplågeri?)
Kommentarer