fredag 24 juni 2016

Angående Storbritanniens beslut om Brexit

Idag fick vi veta att Storbritannien röstat för Brexit och David Cameron har aviserat att han ska avgå.   Jag har varit ambivalent i frågan om Brexit och hade nog hoppats på Bremain ändå, men det finns också fördelar med att ha ett utvecklat europeiskt land som kan gå en annan väg. Tyvärr är England ofta ganska konservativt vilket gör att en Brexit inte alls ger det politiska resultat som jag skulle vilja se, men det går aldrig mer att säga att "detta är det som finns" i Västeuropa, eller idiotförklara alla med en viss åsikt utan att ha vettiga argument.  


Oavsett vad en tycker om beslutet så ger det en känsla av att allt kan hända i politiken. Om England hittar andra vägar som är bättre än de som EU väljer så går det ju att jämföra. Som grön vänsterliberal hade jag hoppats på ett tryck sätts på EU genom ett Grekland som reser sig, men Grexit handlade om den ekonomiska unionen och Varoufakis har en annan vision för Europa än de som vill ha Brexit. Detta är något helt annat. Det positiva som sagt, ingen kan säga att "det finns bara en väg" men nu får vi hoppas att nationalistiska främlingsfientliga krafter inte växer sig starkare, för förespråkarna för Brexit har haft en kampanj som gjort att t.om V tvekat om de borde driva att Storbritannien ska "gå ur klubben".

Jag känner varken starkt för eller emot Brexit. För mig är EU ett verktyg för fred och en möjlig motpol till ekonomisk globalisering, men det bygger på att skatt på internationella transaktioner är möjlig och att EU kan bli en trovärdig motpol till det globala kapitalet, allt beror på vart EU går, eller vart EU kan gå i framtiden. Kanske går Brexit att använda för att driva på utvecklingen inom EU. Däremot har jag ingen respekt för de som idiotförklarar argument som prisbelönade toppekonomer står bakom. Jag kommer aldrig att identifiera mig med att i första hand försvara en politisk institution oavsett vart den går (och då menar jag inte att jag inte skulle försvara demokratin).   

Vart EU går beror på massor av faktorer, när EUs standard äntligen börjar bli ganska bra kommer TTIP och alla problem med bristen på insyn blir extremt tydliga. Ideologiskt står jag nära Varoufakis i frågan och han vill ha ett demokratiserat EU med en Green New Deal, men om EU inte går att laga så kan jag förstå de som vill lämna och i Sverige skulle Brexit kunna leda till en kedjereaktion, men de som vill det kommer inte kunna driva det för att vara populära bland idealister för sällskapet är brunt. 







tisdag 21 juni 2016

Angående dagens riksdagsbeslut om hårdare regler för asylsökande

Så har jag varit på demonstration och gett ännu fler ledtrådar till hur en får mig att gråta, hoppas vara starkare till nästa gång.  Idag röstade riksdagen igenom nya hårdare regler för asylsökande. 


MP och S har följt andra regler kring sammanhållning och kvittning än vad som är praxis, egentligen skulle större delen av riksdagsgruppen kunna rösta emot utan att regeringen faller. I FRA-frågan handlade det om att det hade påverkat beslutet om Federley och Lööv röstat emot. Varför är detta tråkigt? jo det är så att när en står i TV och säger att vi vill inte göra det här men vi måste för att sedan ha så få som röstar emot så ger vi Sd, S och M rätt även i sakfrågan trots att Sverige är långt ifrån fullt, för folk uppfattar det då inte bara som att det handlar om att hålla ihop regeringen. Detta samt hur all propagandan kring beslutet från alla parter har kommunicerats gör att risken för att den nya lagen blir permanent ökar eftersom det blir en psykologisk effekt när ett sådant besked kommer från MP. 


Jag vet inte varför det blivit såhär. Det kan vara hårt tryck från S, men det kan också vara så att en ovana att regera gör att ledningen inte vill ha folk som röstar emot för att "spela hjältar". Utan insyn är det mycket svårt att veta. Mer regeringsvana partier tillåter ofta "hjältar" om det inte påverkar besluten. Inom S finns en vana av att det accepteras att ledningen går med på saker som gräsrötterna inte står för, ibland pga att makt korrumperar men också för att alla inom partiet förstår politikens realiteter. På så sätt kan det handla om partikultur, men S har samtidigt noll röster emot medan mp har 4 röster emot så det verkar ha funnits ett extra tryck i denna fråga. Det betyder troligtvis att det är ett extra dåligt beslut som är extra svårt att förklara. Speciellt när så många experter och remissinstanser är emot beslutet. Jag hoppas och tror att vi alla lär oss av våra misstag och kan växa tillsammans i Sverige.  

Min åsikt är att om alla kommuner tar sitt ansvar och vi tar bort utgiftstaket (inte överskotts eller balansmål) i statens budget så går det att lösa. De kommuner där integrationen fungerat är ett levande bevis på det. 

torsdag 9 juni 2016

Rörande ommöbleringen i MPs riksdagsgrupp

Rörande  den ommöblering i riksdagsgruppen som skett inom MPs riksdagsgrupp så blir jag också irriterad när folk inte följer interna arbetsordningar och stadgar. Jag tycker att sådana regler ska följas och även jag har undrat hur det fungerat inom MP:s riksdagsgrupp. Går det att tycka lite som en vill osv...Jag sitter inte i riksdagen men tycker att det alltid ska finnas en tydlig process för ur en beter sig när en har en avvikande åsikt i en sådan grupp. 

Det är dock också så att det finns riksdagsledamöter som tycker annorlunda inom t.ex S.  Där regeringen ofta har en annan linje än kongressen även utan att behöva kompromissa.   Det har varit när en viktig fråga hänger på en eller två personer som i t.ex. FRA-frågan som partipiskan viner. Det är vanligt att ledamöter kvittar ut sig i frågor de inte kan stå för, så troligtvis handlar frågan om att uttala sig om saker i media.  Kanske tänker de som så att folk på tunga poster i riksdagens utskott måste företräda partilinjen till 100% men det kan också handla om att mp är ett litet parti och känner att de hela tiden måste bevisa sin regeringsduglighet (trots att S hade ännu mer cirkus under Juholtkrisen). 

Det andra scenariot är att det handlar om sakpolitik. Politiskt så kan frågan också handla om NATO och TTIP.  Jag tror inte att värdlandsavtalet kommer att leda till  att dagens regering går med i NATO men risken finns att dagens regering bäddar för att en borgerlig regering går med i NATO senare. När det gäller TTIP så är det Carl Schlyter som har bäst koll utanför regeringskansliet och stora delar av S ledning driver en linje för avtalet samtidigt som det finns gräsrötter inom S som driver en linje mot. Personligen är jag oroad över innehållet och hemlighetsmakeriet, men det är också så att det blir svårt att jämka de principer som gäller i USA och EU även utan hemliga domstolar. EU har mer regler för att en produkt ska nå marknaden och i USA ska du stämma folk i efterhand istället. Jag har tidigare kommit fram till att avtalet bäst kan förklaras med geopolitiska principer, dvs att USA och EU inte ska springas om som handelsblock.    Här har vi sett en stor ideologisk konflikt. Är det regeringsduglighet eller att stoppa ett sådant avtal som är viktigast? men det är också en mångfacetterad strid där olika delar av alla partier intar ståndpunkter även i Bryssel. Detta gör att det inte känns rimligt att det enbart handlar om sakpolitik för varför ska MP lägga större band på sig än stora delar av socialdemokratin? Därför tror jag att det främst handlar om att folk är irriterade över att det blir för kaotiskt i riksdagsgruppen när det blir för många olika uttalanden och att detta skulle kunna påverka regeringsfrågan men det finns såklart också risker för att sakpolitiken påverkas.         

Det är lätt att undra hur förtroendet för MP som ideologiskt parti ska återvinnas, för bland kärntrupperna och de solidariska individualisterna i storstäderna så handlar det om att för lite grön politik blivit verklighet.  MP har visserligen suttit i en rävsax mellan regeringsduglighet och gröna reformer, (damned if you do damned if you don't osv..)  Anders Ygeman får högt förtroende pga regeringens hårda linje i asylfrågor men det betyder inte att MP får det med samma politik, så någon strimma av ideologiskt hopp måste finnas kvar. Lösningen nu när åtstramningen är gjord måste vara att få igenom mer grön politik. Det är nu tydligt att det är MP:s ledning som leder MP på gott och ont, så jag hoppas att de resultaten kommer innan nästa val. Det behövs plattformar för att driva opinion som går emot regeringen, även bland företrädare som inte är borgerliga. Inom arbetarrörelsen finns det  sådana plattformar men miljörörelsen har mindre resurser.  Det kan också vara så att Carl Schlyter och Valter Mutt får inta sådana roller när de har kvar sina riksdagsplatser men förlorar sina utskottsplatser. Jag vill dock påpeka att de som tar deras roller också är vettiga personer med stark ideologisk förankring.

fredag 20 maj 2016

Kort analys av mp-kongressen

Om jag ska göra en kort analys av mp-kongressen så är det just svårt att veta vad som egentligen kom ut på andra sidan förutom nytt rör. Känns som att det blev samma sak, men lite proffsigare, vilket väl iofs på ett sätt är vad som efterfrågats av vissa.


Det har talats om en konfliktlinje mellan erfarna lokalpolitiker och den typ en "stjärnor" som ofta tas fram i rikspolitiken, men det är också en hyfsat falsk konflikt. Det är väl Fridolin som inte varit kommunpolitiker medan Romson varit gruppledare i Sthlm stad så det är också tvärtom att delar av partiet kanske vill ha mer proffsiga stjärnor i toppen. Ofta skapas mytbilder där viss fakta kan stämma och då blir det en sådan konfliktlinje oavsett fakta. MP skönk till 4.1%enheter i opinionen under kongressen, kanske nödvändigt att byta ut Romson men tror den kortsiktiga nedgången handlar om att MP genom att backa gav drevet rätt (enkel flockpsykologi) i så fall går det att klättra efter det lagt sig och de som orkar sätta sig in i saker upptäcker vad som stämmer och inte. 



I Stockholm fanns mycket kritik mot propositionen om globala hållbara städer. Varför en till proposition när vi hade bostadsfrågor på kongressen innan och om det nu ska vara ett globalt perspektiv kanske inte den svenska bostadskrisen ska vara i fokus, samtidigt är det politiskt aktuellt just nu och bland annat Grön Ungdom menade att de inte kan vänta på att bostadskrisen ska lösas. I migrationsfrågorna blev det ett förtydligande om vad partiet tycker men det känns som att frågan kommer att att hamna i S händer ändå om det inte händer något extraordinärt. Fridolins tal var mycket bra. Gillar också att Isabella Lövin prioriterade psykisk ohälsa i sitt tal som också var bra.


Tillägg: Det beslutades på kongressen 2015 att propositionen om täta städer skulle läggas i år för att ge en mer samlad strategi i frågan 

måndag 16 maj 2016

Vem är hjälte i dagens samhälle?

Jag tror det var Raoul Wallenbergs dag 27:e augusti 2014. Jag var på plats på Raul Wallenbergs torg och skulle lyssna. Dåvarande integrationsminister  Erik Ullenhag (L)  skulle hålla ett tal och presentera en framgångsrik ung entreprenör.  Han ville definiera vad en hjälte var. Han talade klart och tydligt om att det var en vanlig person som gör något extraordinärt, eller det som är rätt under svåra förutsättningar.  Han sa det nog inte ordagrant men det var ungefär så han ville definiera heroism.  Hans syftade såklart främst på Raul Wallenberg. Här ser vi en skillnad mot t.ex den klassiskt grekiska hjälten som är en slags övermänniska som söker heroism för att bli odödlig. 

Definition är något som är omstritt, vem gör mest i samhället? Hjältar förknippas ofta med krig  och Breivik trodde nog att han var en hjälte när han dödade en massa unga socialdemokrater på Utöya. På så sätt kanske definitionen var viktig. Är alla sjuksköterskor hjältar? jag tycker det på ett sätt, för de får ju lägre lön än de borde och bär upp vår välfärd. Enligt Ullenhags definition är James Bond ingen hjälte, utan en proffsig yrkesmördare som troligtvis hatar kvinnor. På samma sätt skulle då även alla sjuksköterskor vara proffs medan Raul Wallenberg är en hjälte. Lägg in klass och genusanalys på det så får du ett problem. 

Ordet hjälte är ett minst sagt ångestladdat begrepp, vem är värd att hyllas och att synas, tänk om någon som inte var ”en vanlig person” gjorde mer i en viss situation eller om alla gjorde lika mycket.   När det gäller krigshjältar så finns det ett klipp ur serien ”the pacific” som exemplifierar det. 

John Basilone (som även fanns på riktigt) har ångest och inget emot att gå ut i krig igen, han blev utnämnd till hjälte och fick åka hem för att han sprang med ammunition till sina kamrater under öppen eld från Japanerna vid Guadalkanal. Hans uppgift ska enligt myndigheter numera vara att göra framträdanden inom fundraising och ligga med vackra kvinnor. Samtidigt slogs ju alla andra soldater också i slaget, det var bara det att han stack ut för att han lämnade bunkern och utsatte sig för extrem fara. Samma scenario finns i filmen "flags of our father", men där är det andra soldater än dem som reste den riktiga flaggan på Iwo Jima som ska resa runt och visa upp sig. Det finns en massa skuld och skam bakom, även när de fullt ut erkänns som hjältar.  




I vårt samhälle idag har definitionen av em som är en hjälte blivit viktig. Är de entreprenörer? välfärdsarbetare? poliser? kanske alla dessa? Också har vi en hel drös av "schyssta killar" som minsann tycker att de borde vara hjältar pga det.  Men sedan finns det en annan sida av det också, folk som säger att ”vi är proffs och ska inte förväntas vara självuppoffrande hjältar. Gärna medalj, men först en rejäl lön”. Ullenhags definition var väl någon slags kompromiss.  

lördag 14 maj 2016

Anförande som inte hann hållas vid MP:s kongress i Karlstad

Tänkt anförande vid debatten om global hållbar utveckling vid MP:s kongress i Karlstad 2016. Hann inte anföras eftersom MP Malms delegation tog min dator precis när jag skulle anmäla mig. Jag letade efter den i 15 minuter (inga från någon annan delegation var i närheten, men andra var på samma våning, bland annat en tjej som direkt intygade att hon inte var SÄPO) Jag anmälde mig således sent. Hade tänkt polisanmäla, men återfick datorn från Mp Malmös delegation innan dess. Läs gärna nedan, beslut fattas senare ikväll. Hade såklart kunna anmäla mig innan trots allt detta.    

Vem är människa? 
Vad avgör våra rättigheter?
Ska mitt eller ditt eventuella värde på arbetsmarknaden avgöra om jag är i behov av skydd eller inte?
Är vi tillräckligt bra för att leva i det här landet?
Har vi råd att arbeta?
Vissa betalar mycket. 

Jag ser en tydlig trend i den riktning som nu förs, där vi tenderar att bedöma människors skyddsbehov på kapacitet att arbeta och tillgång till ett lönearbete, istället för vårt värde som människor.  

De nya reglerna för asylprövning gör det lättare att få uppehållstillstånd som arbetsmigrant än som skyddsbehövande.  Detta i en tid där skyddsbehovet är större än någonsin.

Jag skulle vilja slå ett slag på för utskottets huvudförslag på motion 1.2 där jag tycker att partistyrelsen får en bra linje att driva.  Men jag skulle även vilja koppla det till motionen 1.5 om migration och utveckling och motion 1.7 om flyktingamnesti, 

I motionen om migration och utveckling finnas en hel del bra att-satser och det drivs en linje som ger arbetsmigranter bättre villkor och minskar risken för att de utnyttjas. Om rättigheter ska vara så beroende av anställning är en väg såklart att se till att de som är arbetsmigranter får bra villkor och att det blir lättare att migrera på alla sätt.  Till skillnad från partistyrelsen och utskottet vill jag även bifalla att-satsen om att det ska bli lagligt för papperslösa att lönearbeta. Tanken är att det ska vara en konstruktion som liknar sexköpslagen, dvs att det blir lagligt för papperslösa att lönearbete, men olagligt att anställa dem.

När det gäller motion 1.7 om flyktingamnesti så tycker jag att ändringsyrkandet om att att mp ska verka för en ny asylprövning för ensamkommande barn med och barn med lång vistelsetid i Sverige ska bifallas i kombination med utskottets huvudförslag samt yrkandena om att barn ska prioriteras i handläggningsprocesser (för att undvika situationer med fler gömda barn i framtiden)   Jag tror inte det blir så kontroversiell som vissa säger.  Om vi inte lyckas ändra de nya reglerna för asyl kan det snarare bli lite väl tandlöst. 

Jag hoppas att mp ska kunna få igenom en sådan linje samtidigt som vi stannar i regering och får igenom politik i praktiken. Vi måste kunna ge ett medskick till våra presentationer som inte vrider debatten i Sverige åt fel håll.


Jag är inte rädd för de som gång på gång påminner oss om att de är människor. Jag är rädd för den situation som uppstår när folk börjar tro att de inte är människor. 


tisdag 10 maj 2016

Om miljöpartiets kongress och Åsa Romsons avgång

Jag är övertygad om att Isabella Lövin blir ett mycket bra språkrör. Det är så att när processen kring nya språkrör öppnades upp (vilket jag tyckte var en dålig idé) så har det skapats och förstärkts olika interna och externa drev.  En blandning av officiella uttalanden och läckor från olika delar av partiet har gjort att det blir en lose/lose situation för om båda rören sitter kvar så säger det i princip att en ledning utan förtroende sitter kvar. Det blir som ett dåligt förhållande. Om det inte finns förtroende så måste det antingen återuppbyggas (t.ex genom att tala ut) eller så måste du lämna, oavsett hur bra och/eller dåliga alla andra faktorer är (för du kan ju inte vara kvar för barnens skull). På så sätt skapas och följs en speciell dynamik som gör att ett eller båda språkrören måste avgå eller att locket läggs på och full vart sätts mot nya mål som nås och därmed återskapar förtroendet. Sedan har vi också fenomenet självuppfyllande profetia. Det blir en grej att säga att Romson är sämre än hon är även om de senaste problemen inte handlar om henne (för det säger alla andra osv…). Innebär det att partiet är mer eller mindre regeringsdugligt än om båda rören suttit kvar? Det är svårt att veta. Det blir en ganska märklig situation. Antingen går det att säga att mp inte ”klarade trycket” eller att MP kunde ta ansvar och göra ett nödvändigt byte.  Nu kommer språkrörsvalet att klaras av på fredagen och sedan blir det förhoppningsvis fokus på politik.   

Mp förberedde sig faktiskt på en situation som liknar denna redan 2010, dvs att bli hårt manglade av en erfaren, regeringsduglig och maktspelande socialdemokrati. Redan då sades det att det nästan bara är miljö som kan prioriteras i ett sådant samarbete och där görs det framsteg, kanske tack vare Åsa Romson. På ett sätt är Isabella Lövins trovärdighet också lite stukad av regerandet, hon har bara inte varit lika granskad, men jag menar inte att hon sitter på ett lik i garderoben eller saknar kompetens.  Det första hon fick göra som biståndsminister var nämligen att räkna av kostnader för flyktingmottagandet från biståndet, trots att miljöpartiet tidigare drivit motsatt linje. Kanske en panikåtgärd, men kan också vara en smart S-strategi.  

Min personliga åsikt är att regeringen borde ta bort utgiftstaket istället. Svensk ekonomi har mycket god tillväxt och om det blir balansmål istället för överskottsmål kommer det att bli pengar över, som om de inte kan satsas pga ett utgiftstak istället riskerar att gå till skattesänkningar, och även om regeringen bestämmer sig för att bryta mot en sådan regel och satsa för att det är kris, så är det en märklig norm. Att ha budget i balans och inte låna för mycket är en sak, men att normen är att extra inkomster bör gå till skattesänkningar snarare än satsningar är en helt annan.   När utgiftstaket blir kvar dras konfliktlinjen mellan välfärd och öppna gränser och det är inte en konfliktlinje vi inte vill ha. Att ta bort utgiftstaket är också en linje som drivits av Lars Calmfors, professor i nationalekonomi.   

De förutsättningar som är värre än vad som väntades 2010 är egentligen allting runtomkring. Det svaga parlamentariska underlaget, det höga antalet asylsökande, SD:s framgångar och andra partiers anpassning till dem, islamistiska terrorister med Sverige som mål och det skrämmande extremhögerterroristerna som bränner asylboenden så att förutsättningarna för asylmottagande blir sämre.  Allt detta skapar en kontext där miljöpartiets budskap är svårare att ta till sig och där miljöpartiets åsikter inte är prioriterade trots att de kan behövas mer än någonsin. Lägg till ett underminerande av trovärdigheten genom anklagelser om islamistisk infiltration så får du en mycket knivig situation. 

Visst det är inte medias ansvar att Sveriges politiska diskurs inte ska vridas två steg i auktoritär riktning, men i praktiken är det den effekten vi riskerar att få trots god tillväxt i svensk ekonomi och framgångar i miljöpolitiken. MP:s miljöpolitik är generell och det klimatpolitiska ramverket lär göra att vi får massor av små miljöframsteg framöver. Förlusterna på miljöområdet har istället kommit i viktiga frågor av symbolisk karaktär, som visserligen har stora miljöeffekter men som också får extra stor uppmärksamhet i media.    

Jag är genuint orolig över var Sverige är på väg, och MP är definitivt en del av lösningen. Det är tyvärr så att det som eventuellt nu kommuniceras kring miljöpartiet är att kommunikation och yta kanske är viktigare än politiska resultat. Handlar det om politiker som är oproffsiga , säger fel saker och umgås i fel kretsar, eller om vad vi vill åstadkomma och har Romson agerat på ett icke förtroendeingivande sätt internt i partiet?   Men om vi pratar om kommunikationen då, vad kunde gjorts bättre? well allt hade kunnat vara förlåtet med lite coachning om det inte vore för Auschwitz, att kalla romer för "Zigenare"  och att kalla attentatet den 11/9 för 11/9  olyckorna.  

Så nystart då? Ska skutan svänga nu eller var det bara Romson som var problemet med miljöpartiet? Jag tror att en omstart nu är möjlig, om fokus blir på vart vi ska snarare än vem som tar oss dit men det är också så att ett nytt rör kan bli en symbol för en ny väg.  I detta fallet tror jag dock att det kanske inte blir en ny väg, Lövin ska ha haft större förståelse för regeringens asylpolitik än Åsa Romson, iaf enligt journalisterna,  men vi får se.  Kanske är det så att Romson offras och då får bli en symbol för de misslyckande som varit, samtidigt är det också så att hon varit miljöminister och på så sätt har stått för det som var hyfsat lyckat i miljöpartiets regeringsmedverkan.  MP:s kongresser är dessutom oförutsägbara så alla beslut är möjliga. Valberedningens förlag tyder på att miljöpartiet går mot att bli ett (ännu) mer proffsigt parti. Det är som sagt kommunikationen, genomförandet och ministrarnas personliga omdömen som det putsas på. Förändringar ska helst ske från insidan med tyst diplomati och maktspel, men samtidigt finns det folkrörelser som planerar att skicka bussar med aktivister till kongressen. 

Jag tror att mycket på kongressen kan avgöras av hur vi väger humanitära och miljöpolitiska principer mot regeringsduglighet, men också av hur vi tolkar vad regeringsduglighet är för något. Har MP i sin krishantering och sitt valberedningsarbete varit regeringsdugliga eller inte och vad krävs för att vara det framöver? Den frågan har inte nödvändigtvis ett enda svar, då den både kan innebära att mer politik måste drivas igenom och att hänsyn kan behöva tas till regeringsunderlaget. Det är dock en fråga som jag tror kommer att genomsyra MP:s kongress i alla frågor som hanteras. Dvs om vi nu startar om, vart ska vi då gå och vad innebär det att ta ansvar?