torsdag 26 januari 2017

Uppdatering angående min relation till Mp Sthlms Stad

Innan medlemsmötet 25 januari 2017 så pratade jag med MP Sthlms Stads nuvarande ordförande Mats Berglund som även satt i styrelsen för MP Sthlms Stad när jag satt i den. Vi hade en konflikt 2014 som vi pratade om. Vi har rett ut att det inte finns något agg mellan mig och nuvarande styrelse, att vi vill varandra väl och att vi borde kunna samarbeta väl med varandra.

Reservationen jag skrev till det extra årsmötet 14 maj 2014 som är postad på min blogg 16 maj 2014 är delvis skriven i affekt, med den beskriver det mesta som hände korrekt, iaf utifrån mitt perspektiv. Jag skulle idag säga att en del i den inte riktigt stämmer. T.ex stämmer det nog inte att det skulle finnas en social ”öldrickarklubb” i styrelsen. Snarare var det så att vissa i styrelsen ville ta en öl för att reda ut saker. Det var också så att det hände en del tveksamma saker innan det här med bokslutet (se reservationen i föregående blogginlägg). Det, samt en del dumma kommentarer som jag fick om att jag skulle ha ”bråkat” när jag anmärkte på saker, gjorde att jag trodde (men inte visste exakt) att det kunde finnas tveksamheter i bokslutet. När vi fick mycket kort tid att skriva på det så försökte jag därför "svära mig fri" genom att inte skriva på det. Det gjorde också att övriga i styrelsen tog det som en stor sak och var liberal med stadgarna. Om styrelsens följt stadgarna när de kallade till ett extra årsmöte går att ifrågasätta men jag tänker inte föra en sådan debatt här. Vi bråkade en del med varandra då men vi slängde inte direkt förolämpningar på varandra heller. Det var snarare så att vi hade ett högt tonläge på mötena, men också agerade professionellt. Jag tror att övriga medlemmar i Mp Sthlm kan ha tolkat det som hände fel och att vi i styrelsen hade bråkat mer på ett personligt plan än vi gjorde. Faktum är att jag iaf inte pratat skit om någon i styrelsen efter det som hände 14 maj 2014 och att vi haft en god ton när vi konverserat. Alla andra i MP Sthlm verkar dock inte ha tolkat det så.

Det jag gjorde insinuerade att det fanns korruption i styrelsen, men det är inte alls säkert att det var så. Egentligen tror jag att det är så att det kan ha funnits en del slarv, samt lite ”kompisrelationsgrejor”. Jag är fortfarande mycket tveksam till att en styrelserekommendation till ett val på ett medlemsmöte ändrades, men den som inte valdes har sagt att hon accepterar det.

Egentligen så tror jag att jag och de som satt i arbetsutskottet ville gå åt samma håll, men att det blev fel i en del processer. Det jag gjorde kan tolkas som rättshaverisk. Dvs jag har kanske lite rätt någonstans, men jag brukar själv också vara en person som vill fokusera på den stora bilden. Det är så när en fritidspolitiker att saker kan ske lite sent för det är väldigt mycket att göra. Jag har själv varit deltidsarvoderad Sammankallande för Grön Ungdoms förbundsstyrelse och tyckt att vissa klagomål är just ”rättshaveristiska”. Ibland med rätta, ibland inte. Frågan är ju om jag själv skulle våga vara t.ex ordförande för Mp Sthlms stad efter det här, men vi får väl se helt enkelt. Jag hoppas iaf att allt samarbete framöver sker med välvilja och god ton.

Jag tror att vi triggade igång varandra lite 2014 och jag tror också att övriga medlemmar i MP Sthlm stad har trott att vi hade en större personlig konflikt än vi hade. Jag vill poängtera att jag inte på något sätt ville sabotera för organisationen. Det var snarare så att det skedde en del saker som jag klagade på, och mina klagomål som var mer av markeringar möttes inte med respekt av alla. Istället var folk kritiska till att jag klagade. Detta gjorde att jag inte kände mig trygg i att styrelsens processer skedde på ett korrekt sätt. När vi fick mycket lite tid på oss att skriva på bokslutet så var det därför en ryggmärgsreaktion att inte göra det.

Efter att ha pratat med nuvarande ordförande så poängterar jag att det nu inte finns något agg mellan mig och styrelsen. Vi kan samarbeta väl och jag vill att Mp Sthlm Stad ska lyckas med sin politik. Jag har dock också poängterat att om någon sprider falska rykten om mig eller attackerar min person på ett oacceptabelt sätt så måste jag slå tillbaks. T.ex genom att rätta dem. Detta är vi överens om.

fredag 20 januari 2017

En kort kommentar av Donald Trumps installationstal

En kort kommentar av Donald Trumps installationstal. Med "America first" har Trump (som inte har någon erfarenhet av utrikespolitik) fångat upp något som en del amerikaner säkert tycker vid köksborden. Dvs att de mindre länderna i NATO åker snålskjuts på USAs beskydd. Han pratar om att andra länder blivit rika. Jag skrev strax efter valet att många amerikaner ser deras imperium som ett kors att bära. Frågan är hur långt Trump vill gå. Han talar till folket som vill döpa om french fries till freedom fries, och där fångar han precis som Boris Johnson upp en stämning som finns i delar av landet. Kommer han att göra upp med Putin för att hans egna allierade ska bidra mer till NATO? 

Trumps vinst är inget att skratta åt. En del liberaler gör det, men det liknar mer och mer de liberaler som inte tog Hitler på allvar. En multipolär värld hade behövt ett starkt USA som gick i riktning mot en välfärdsstat. Nu får vi en multipolär värld där EU trängs in mellan auktoritära stater och ett USA vars ledare tycker att EU åkt snålsjuts på deras kärnvapenparaply. När det gäller den militära doktrinen så går det inte att ta något för givet. Bush ville få slut på nationbuilding, men det är ett misslyckat nationbuildingprojekt som han är ihågkommen för. 

USA får en stark självsäker man i vita huset, och då vet hans väljare iaf vem som de kan hålla ansvarig för det som händer, på gott och ont. Om Trump blir avsatt blir det Mike Pence som blir president. På så sätt har Trump vunnit posten åt republikanerna och kanske kan republikanerna komma överens med demokraterna om riksrätt, ifall att Trump går för långt. Eventuellt i utbyte mot att sjukvårdsreformen blir kvar. Obama har hintat om att han skulle stödja en sjukvårdsreform som gav billigare vård än hans egen.

tisdag 17 januari 2017

Chelsea Manning släpps i vår precis som jag lobbade för. Nu får vi se hur det går med Snowden

Jag tyckte det var lite "out of touch" när Joe Biden skulle få medalj och Chelsea Manning satt i fängelse men nu tar Obama igen det. Genom att förkorta Chelsea Mannings straff från fängelse fram till 2045 till att hon släpps i maj i vår. Jag undrar om det finns en speciell poäng i att hon inte ska bli benådad utan istället få sänkt straff. I praktiken är effekten densamma. Troligtvis vill Obama poängtera att Manning begick ett allvarligt brott när hon var källa åt Wikileaks och att hon därför inte benådas, men hennes straff kanske var för strängt. Hon har försökt begå självmord 2 gånger, men förkortningen visar att en aldrig ska ge upp hoppet om något.


Jag vill ju tro att det var min tweet om att Trump annars skulle göra det för att belöna Wikileaks som påverkade honom (här gör man skillnad minsann). Det är såklart inte alls säkert det var pga just mig, men Trumps allians med Wikileaks kan vara en starkt bidragande faktor till att Obama vill benåda en av personerna med starkast folkligt stöd innan Trump gör det. Assange lär lämnas åt Trump att hantera,. han har sagt att han kan utlämnas till USA om Mannings släpps fri, men vi får se hur det blir med Snowden. Han har själv kampanjat för att Manning är viktigare än honom.   

söndag 25 december 2016

En reflektion kring Kents avskedsturné och sista skiva samt den svenska lutheranska machoateismen

Sjunger Kent till en skara ateistiska lutheraner som trots detta njuter av sina kors? Sverige är ett land med få religiösa men med en kristen kultur. När du gjorde något riktigt bra på dagis sa de att "det där blir kors i taket". På Kents sista turné har de en logo med ett vitt kors mot en svart bakgrund. Kanske vill de göra mörkret lite vackrare för de som lever i det, men precis som Håkan Hellström kan de också få folk att sjunga och ropa av glädje trots melankolin i sångerna. Det är en extra bedrift eftersom Kent till skillnad från Håkan inte har euforiska melodier.  Enligt Håkan är det ju melodin som har det, oavsett den vackra texten och är inte " i sprickorna kommer ljuset in" ett mer optimistiskt svar till kentlåten "ett år utan sommar" som är b-sida till "tänd på". "Tänd på" har en kristen symbolik om att hitta tillbaka till ljuset och tidningen dagen menar att Kent är inspirerade av Jesus. De har en del sådan symbolik i sina texter. Framförallt på senare tid. I låten "Förlåtelsen" sjunger de om om arvsynd med textraden "Vi ärvde vår synd, vår eviga synd...vår verkliga synd att tillåta oss att tro" dvs om människan nu är full av synd i sin natur, vad är då meningen med att säga förlåt. I låten "Skyll inte ifrån dig" som är nästa spår på skivan (men som jag inte hörde spelas live) finns också meningen "Jag ville ge dig en perfekt värld men det var bortom min makt mitt förstånd" och "Jag skyller alltid ifrån mig". Något som snarare får det att handla om människor som leker gud. Det finns också ett rent faktafel i låten för det finns nåd, empati och förlåtelse i verkligheten. Du kan bara inte ta det för givet. Dvs samma paradox som när folk ska punktera drömmar med realistiska korståg.   

Sedan finns det även referenser till Morrissey på den sista skivan. I låten Andromeda sjunger Jocke Berg "Hjärtat blir aldrig fullt, en livstid ska få plats där". Det är ett svar på Morrisseys låt "Now my heart is full" där Jocke Berg alltså inte håller med. Mycket har tolkats och omtolkats i kristendomen men där finns också ett budskap om att aldrig ge upp. Målet är trots allt inte rikedom utan evigt liv och att medvetet avsluta sitt liv är ett brott mot skapelsen. 

Jag skulle även konceptuellt hänvisa till Morrissey. Morrissey har en låt om tillvarons absurditet och att han inte tänker be om ursäkt.  Den heter heter "I am not sorry" där han sjunger " I can't believe this world is still turning...It's all a game, existence is only a game and I am not sorry for the things I've done, and I am not looking for just anyone. I am slipping below the waterline". Kent hette tidigare "Havsänglar" och på deras sista turné har de massor av vatten som bakgrund. Ibland i form av en stormig flodvåg.  De sjunger istället "Finns det någon mening med att säga förlåt" Frågan är också om det är nu är gud eller en människa som erkänner misstaget att hen "alltid skyller ifrån sig" trots att hen ville "ge någon en perfekt värld" och misslyckades. Svaret blir det samma om att leva vidare "du måste resa dig upp igen min vän" och "det finns en tid när allt hopp kommer hänga på den svagaste länken i kedjan".   Kent slår an en sträng när det gäller det svenska svårmodet som också bottnar i en gammal lutheransk kultur om att bita ihop som en man och äta sitt bröd i sitt anletes svett. Detta varvas med ett bildspråk som har en slags machoestetik där Kent blir vita sköra poeter i en mörk värld. Vi pratar bilar, flodvågor, och kvinnor med mörka blickar som dansar. I det bildspråket har jag lättast för att förstå den vita tigern som även är med i videon till "The Killers" låt "Human".  Den vita tigern dyker upp som backdrop när de spelar live. Den dök först upp i Kent-sammanhang som omslag till skivan Vapen & Ammunition. Poängen är väl att en vit tiger kan vara lika farlig och ha minst lika starka muskler som en svart jaguar, men jag associerar den också till den gamla svenska interna krigskoden "en svensk tiger", något som också går att koppla till det svenska svårmodet, där vi inte alltid talar ut om saker. 

Vi lever i en tid där mycket bra och dåligt händer och där det fortfarande sker oerhört mycket ondska som är svår att förstå sig på. När jag såg Kent den 16/12 i Stockholm var det också någon som drog en kommentar efteråt som löd "Frågan är väl snarare om gud är förlåten". Även där går det att referera till Morrissey. Morrissey har en låt om att han förlåter Jesus för att Jesus fyllt honom med så mycket begär som han inte vet vad han ska göra av. En sak är säker och det är att Kent vet hur de ska sätta fingret på svenskarnas sökande efter mening i en tid där vi inte vet vart vi ska vända oss. I låten Sverige ändrade de också texten och sjöng "I ett land utan gud". En vink till den svenska ateismen. När de spelade "utan dina andetag" kom en tjej fram till mig och sa att de hade "förstört den". Jag sa att jag inte höll med men jag tänker mig ofta en mer "vit" bakgrund till den låten. Istället hade de en backdrop med eld, men jag stördes inte av den. Jag kunde även ta till mig att de hade en vit häst som backdrop när de sjöng låten "Hjärta" med textraderna: 

" ingen lämnas kvar, vi hämtar dig bakom fiendens linjer. Ingen lämnas kvar, vi skyddar dig med all kraft vi har mot svinen. Och ja vi regisserar slutet. Tystnad, tagning...genom hålet i mitt hjärta kommer räddningen till slut...Har du kartan kvar? Eller en aning om vart vi är på väg? Så led oss. Ingen lämnas kvar, vi saboterar allt vi inte kan ta med oss. Och när du öppnar fönstret blåser en vårvind förändring."

Även låten "Egoist" som de spelade på sin sista turné hänvisar till en lutheransk egoism. Även om du har bra värderingar och inte gör något något ont så är det en egoism att fånga upp personen med "en fot i graven bland syrener och studenter" för att sedan "leva livet" trots att "inget slår hårt som vänstervåld". De andra får bereda vägen för "en ny egoism/terrorism". Iaf i ett land där det brinner kors på stora torget och hat nu är ok om det riktas åt rätt håll. 

Jag hade blandade känslor för den sista låten på deras sista skiva och jag ogillade än mer deras liveframförande av den. Det var något med de unga spöklika nedbrutna personerna som långsamt kämpar sig fram med hundblickar som de hade som backdrop. Samtidigt hade bandet bytt om från svarta kläder (med lite röda detaljer) till helvita kostymer.  Vill de hämnas på gamla exfruar eller vad är grejen? Jag vill inte se folk så. Bättre då att de får hjälp att bli starka och vitala igen. Jag har sett folk gifta sig till "utan dina andetag" men "den sista sången" är definitivt en sång du skiljer dig till. Allt medan barnkören sjunger "the stars are up, one fell down and flew away" (viss likhet med Bowie där också).     Det hade här varit bättre att avsluta med "747" eller "Mannen i den vita hatten" (och varför spelades inte den fantastiska låten "det finns inga ord"). 

måndag 28 november 2016

Om Castros död och Kubas framtid (eller Amerikas svar på Palestina)

Det är lika viktigt att inte romantisera Castro för mycket som att inte kasta massa skit på Kuba samtidigt som en ser mellan fingrarna på andra stater som är värre. De inskränkningar av mänskliga rättigheter som skett på Kuba går såklart inte at legitimera, men Kubas har också haft en särskilt status i debatten som bara går att legitimera utifrån det kalla kriget som är över för läge sedan. Vissa försvarar Kuba med näbbar och klor och andra räknar upp varje dödsfall som Castro har ansvar för inklusive folk som dött på havet på väg till USA och folk som dött när Kuba skickat assistans till revolutioner utomlands.  

Obama hade en klok politik jämtemot Kuba. Guantanamobasen ligger på kubanskt territorium och det krävs att USA har iaf samma handelspolitik jämtemot Kuba som jämtemot de odemokratiska regimer som har USAs stöd. Innan dess kunde Castro dessutom skylla alla landets problem på den amerikanska blockaden.   Tyvärr verkar Trump vara beredd att rulla tillbaks klockan även här.

Jag tänker inte legitimera allt dåligt den kubanska regimen gör och gjort men jag hoppas de sociala framstegen kommer finnas kvar. Castro utsattes för massor av försök att ta hans liv.  Dessutom är konflikten med USA från början något som handlar om att skydda och ta tillbaks privat egendom.  Det kubanska systemet är också en konsekvens av det. Alliansen med Sovjet skedde först efter ett invasionsförsök från USA. Samtidigt har västvärlden hycklat och gjort upp med mycket värre ledare, det viktiga nu är att Kuba får en väg mot välstånd och demokrati. Obama förstod att Kuba inte kan klumpas ihop med Iran och Nordkorea, som Bush ville. Speciellt inte när guantanamobasen ligger på Kuba. 

Castro är väl som alla andra formad av sin tid. Han borde kanske avgått tidigare, men han var också den bästa ledare de haft fram tills dess och landet var under ständig attack. Oavsett, att han dog av hög ålder tyder på att det är så att även om en inte ska utmana ödet så finns det ingen mening med att vara rädd för döden. Kennedy dog innan Castro trots allt. Världen är full av dessa paradoxer. Det jag upplevde när jag var på Kuba 2008 precis efter att Raul Castro tillträtt, var inte så mycket agg mot sin egen eller USAs regering som en slags trötthet av typen ”vi har levt så här så länge nu, vi klarar oss, men inte mer, det behövs en förändring”.

Perspektivet blir extra intressant när vi tänker på hur vi bör göra för att värna både demokrati och suveränitet. Förbrukade Castro sin suveränitet när landet inte blev en fullvärdig demokrati eller är det så att blockaden och mordförsöken gjorde att landet inte gick mot demokrati. 

De ryska hackerattackerna mot USA, samt det ryska sponsrandet av högerpopulism i Europa sätter det i ett visst ljus. Ryssarna tänker ibland "men ni då" och kan dra fram åtaliga exempel på när USA lagt sig i andra länder. Att de lyckats påverka det Amerikanska valet är rätt otroligt men det säger också något om vår tid. Amerikanarna tänker att "nu borde väl det här vara över bara vi stänger guantanamo, sen kan alla enas mot terrorismen" Ryssarna tänker "payback". Tyvärr har de lyckats vrida diskussionen på så sätt att nationalstater och säkerhet blivit viktigare än jag någonsin trott. Det finns olika sätt att bemöta detta. Trump ger i viss mån ryssarna rätt, dvs alla stormakter beter sig på ett visst sätt så vi kan bilda klubb istället. Där Ryssland ser en slags "stormaktsrättvisa" utmanas diskursen om mänskliga rättigheter. Istället för att alla ska ha rätt till individuella rättigheter, så ska alla stormakter ha samma rätt att "bryta mot reglerna". 

Så var det under kalla kriget också, och det var i den världen Castros regim formades. Palme förstod också vad Obama förstod, att om vi ska ha avtal med Saudi så måste vi också prata med kubanerna. Vi kan här se en hyfsat konsekvent Kubapolitik från Obama. Det hade på ett sett kanske också krävts en hårdare linje mot Israel. Det handlar då om att ha ungefär samma linje, dvs eventuellt ha en lite mjukare linje mot alla regimer som har demokratiska brister eller begår brott mot mänskliga rättigheter, men samtidigt inte göra några undantag. Det handlar då om att de ska gå åt rätt håll, dvs en slags realistisk liberalism.  Här ser vi att Kuba blev "vänsterns Israel", det som inte gick att försvara när andra gjorde det kunde försvaras om det var Kuba, för de var ju under blockad och hade bra sjukvård och utbildning, samt mindre fattigdom än en stor del av Latinamerika och vissa ställen i USA.  Det har hänt allvarliga saker på Kuba, men det går ändå inte riktigt sätta Kuba på samma lista som andra diktaturer, kanske främst för att en måste räkna in alla som försökt fly landet och dött på havet för att komma upp i riktigt höga dödssiffror, det blir liksom lite ansträngt, men varje dödsfall är trots allt en tragedi.  Samtidigt har det förekommit både avrättningar och tortyr, främst strax efter revolutionen, men det är också i ett land som nästan hela tiden befunnit sig i krig, så båda sidor får liksom vatten på sin kvarn i en sådan debatt.  Andra länder som befunnit sig under liknande belägringar har dock oftast gjort mycket värre saker och därför blir det alltid pajkastning. 

Vad som är viktigt att ta in är att inget rent pragmatiskt lär inget förändras under isolering. Med Obamas politik var Kuba på väg framåt, mot mer demokrati, mindre inskränkningar av mänskliga rättigheter och bättre ekonomi, dock troligtvis inom ramen för demokratisk socialism med marknadsinslag men det vill ju Bernie Sanders också ha.  Trump riskerar här att bli en "Bibi", dvs ett västligt svar på Israels premiärminister, där konflikten med Kuba liksom den med Palestina, återigen blir ett slagträ för inrikespolitisk pajkastning. Hur mycket egendom vill miamikubanerna ha för att blockaden ska lyftas eller räcker det med att situationen förbättras när det gäller mänskliga rättigheter?   Obama valde att öppna upp för Kuba eftersom han skulle avgå, jag tror han vann fler röster åt Clinton än han förlorade på det, men många i Miami avskyr Castro, samtidigt som de vill kunna återse släktingar som bor på Kuba, så det slår åt två håll. Troligtvis tänkte Obama att Clinton skulle vinna utan honom och hon distanserade sig från honom för att han just då inte var tillräckligt populär. Då tog han fler politiska risker, bland annat genom en ny Kubapolitik. Nu fick Obama ändå hjälpa till i slutspurten i Florida och han har just nu enorma popularitetssiffror, medan Clinton fortfarande är ganska impopulär även om hon fick flest röster i presidentvalet. Vi får därför avsluta med ännu ett hypotetiskt scenario i stil med "tänk om Clinton valt John Edwards till vice presidentkandidat".  Tänk om Clinton inte distanserat sig från Obama för att hon inte trodde det skulle gynna henne i presidentvalet (just då hade han dåliga siffror)  utan varit utrikesminister när USA närmade sig Kuba. Hade det varit bra eller dåligt för hennes kampanj? Trump vill iaf tillbaks till en äldre hårdare linje jämtemot Kuba och därmed står han i vägen för en utveckling som viktiga aktörer på båda sidor av Floridasundet vill se.   








torsdag 24 november 2016

Om vissa av de vita amerikanska arbetarnas avsky för demokratiska "elitproffs" och kopplingen till Sverige, den generella välfärden och främlingsfientlighet samt "Sahlinismen"

Det finns en spricka bland de amerikanska vita arbetarna där en stor del inte gillar demokraterna av samma anledning som jag tror att det är oklart om alla svenska arbetare skulle gilla mig och jag vill ändå att de ska ha det bra. Å andra sidan tror jag att många av de som röstar S skulle gilla mig, men inte alla. De som röstar SD skulle inte göra det. Många av dem som röstar S gillar inte de mer intellektuella medlemmarna i V heller, de menar att de är en "kulturelit" som kan alla sociala koder. Det är det där klassiska där överklassen och arbetarklassen har ett gemensamt förakt för medelklassen. Vad de ska med överklassen till är oklart, men arbetarna har ofta mer nära dåliga upplevelser av intellektuella som inte går att lita på. Överklassen lever i "splendid isolation" i en gyllene hiss. S i Sverige lärde sig läxan att medelklassen går inte alltid att lita på men de måste vara med på tåget så en måste binda ihop arbetarna med medelklassen. Så uppstod den generella välfärden där medelklassen får solidariska incitament och på samma sätt gör medelklassens aktieägande att de får "kapitalistincitament". 


Delar av det liberalerna säger om klassamhället är också sant. Ett för rigit klasstänkande återskapar en kategorisering där arbetare alltid är arbetare osv... men nu får vi en liknande situation, där "en abstrakt elit" mer ses som intellektuella personer med makt trots att vi fortfarande har "the 1%" som äger nästan allt. Sanders ville mobilisera alla andra mot dem istället. Att professionella medelklasspersoner ses som manipulativa elitproffs kan Jimmie Åkesson spela på, och det gjorde Hitler också (sedan att de sen får sina egna intellektuella ideologer är en annan sak). 

Sen finns det också paradoxer. Ta Olof Palme, han var minsann inte arbetare, men blev ikon, därför måste en ta med alla lärdomar men också veta att det finns undantag. Det handlar mycket om vad som ligger i tiden. Vågen av latinoröster som kan avgöra amerikanska val kommer, men republikanerna gör samma sak på marken som i kongressen. De "filibustrar" utvecklingen. Det är således "konservativa" även i det avseendet, för de vet att när utvecklingen slår igenom är de körda, om de inte hinner ändra "fakta på marken" innan dess, och än sålänge har de lyckats bättre än vi trott. Så nästa val kan mycket väl avgöras av latinos, men de vita arbetarna måste också fångas upp, vilket inte borde vara så svårt, för de har ju gemensamma intressen som svarta och latinos trots allt. 

Vi kan göra en koppling till, den svenska begreppet "Sahlinism" här menat som den snälla mångkulturella socialliberalism som kännetecknade Mona Sahlins korta tid som partiordförande för S. Sverige skulle vara "möjligheternas land" där alla kunde bli vad som helst, oavsett var de kom ifrån,  dvs det land USA säger sig vara och där Sahlins idol Bruce Springsteen borde ha växt upp, men på riktigt, dvs den generella välfärden gjorde att det verkligen var så.   De som lanserade hatet mot Sahlinismen, menade att Mona Sahlin var ett elitproffs som tog sig fördelar och prioriterade en mångkulturell elit framför den svenska arbetarklassen. Det började med att hon fick försvara inskränkningar i strejkrätten, och sedan kunde även en liten toblerone ses som arrogant elitism. Så precis som USA behöver ett paradigm som kan ena alla dessa grupper och intressen, så behöver även Sverige det, och det behöver göras på ett sätt som inte gynnar främlingsfientlighet. En sak vet jag iaf, att dra konfliktlinjen mellan välfärdsstaten och öppna gränser är en återvändsgränd. 

tisdag 22 november 2016

Mer om Donald Trumps syn på ekonomi, utrikespolitik och klimatfrågan

Trump vann valet genom att mobilisera en arg vit arbetarklass mot etablissemanget. Detta gjordes trots att han själv är en fastighetsmagnat från New York.   För USA är Trump en slags Wallenberg som vissa arbetare känner sig trygga med. Han pratar också om ekonomi på ett sätt de kan förstå dvs inte om trading och derivat utan om fysiska saker, fabriker, stål, skrota handelsavtal och ha bra jobb med bra löner osv...så de som lyssnar på honom tror att de ska få det. Även Obama talade om att "USA ska kunna göra allt" dvs inget Ricardo-tänkande utan en stormakt måste kunna gör allt, men de bra jobben skulle komma genom teknikutveckling och innovationer, inte genom protektionism. Så tänker även svenska politiker. 

Frågan blir om Trump ska gå emot marknaden också om den börjar lösa klimatfrågan utan avtal. Väljarna i de stater som röstat fram Trump ser inte alltid alla framsteg som gjorts. Det blir lätt att gömma sig i en svunnen era där Reagan rustade sönder Sovjetunionen. Om de tänker att det är "för länge sedan" innan klimatfrågan fanns, så ska det säkert lösa det. USA har klarat sig genom att sätta USA först tidigare, och delar av det amerikanska folket ser det som att "Imperiet" är ett kors att bära, så antingen får dem alla fördelar eller så skiter de i allt utom sina egna intressen. Obama var en liberal internationalist men han vägde in realism i from av analyser av "tribalism" dvs klantänkande i det. Han ville alltså rätta till problemen i den världsordning USA byggt. För att behålla sin status innebar det också lite av det en kallar "shrink it down to size" eller iaf "adapt behaviour to international norms" för annars kommer det kollapsa inifrån senare.  Obama gjorde det medvetet för återupprätta en långsiktigt hållbar utveckling där de inhemska strukturerna också kunde bära "Imperiet" på marken. Han kallade det för "nation building at home". 

Vad vi ser hos republikanerna är en "ideologisk realism" dvs även om världen inte är så "realistisk" som vi säger att den är så får vi se till att den blir det. Bush tänkte som Trump i utrikespolitiken innan 9/11. Frågan är dock om hans rådgivare inte hade neokonservativa planer hela tiden. Realisterna sa att "det får vara slut med korståg nu, vi skapar mer lidande än vi löser problem", men paradoxen av att gå på "realistiskt korståg" har hänt förr. De neokonservativa hade iaf i retoriken ett idealistiskt korståg där de skulle bomba fram frihet och demokrati.  Ur ett geopolitiskt strukturperspektiv handlade det då egentligen om att säkra oljetillgångar i Irak, men det slog fel och blev mycket dyrare än beräknat (men kanske inte för de företag som Bush hade kontakter i, vilket tyder på att det där gick att prata om vad som i utvecklingsvärlden kallas för "state capture").  Det var idealistiskt på så sätt att det var otaktiskt att invadera Irak. Idag får USA "energy independence" via fracking istället. Inte mer miljövänligt, men mindre krigiskt. 

Men i en värld där oljan behövs allt mindre, hur kommer Trump agera där? Ska han aktivt agera oljelobbyist tillsammans med Putin? Obama ville "above and beyond" i hela sitt liv, men han fick anpassa sig och sitt land efter mer realistiska principer för att det också skulle kunna nå "above and beyond" utan att det blev naivt. Samtidigt är det också därför han fått igenom vissa reformer som Clinton misslyckades med, men då som en "realistisk idealist". Nu kommer Trump och vill återupprätta en ordning som "politics of transcendence" handlade om att gå bortom. Där går det att dra paralleller till Gore 2000, för han var också på väg åt Obamas håll, men stoppades av en republikansk minoritet som vann elektorskollegiet. Då var klimatfrågan inte lika akut som idag. Nu är det så att jag tror att marknaden kan lösa klimatfrågan ändå, även om USA går ur Paris-avtalet, för vissa tippingpoints är nådda där. Kommer Trump då att aktivt stoppa den utvecklingen för att företagen som leder den inte är hans polare? Om den nya tekniken han vill att USA ska leda utvecklingen av är miljövänlig, går han emot den då?

Edit: Strax efter att jag skrev den här analysen så nyanserade Donald Trump sig lite grann här.. Så vi får se helt enkelt. Kanske finns det hopp.