måndag 28 november 2016

Om Castros död och Kubas framtid (eller Amerikas svar på Palestina)

Det är lika viktigt att inte romantisera Castro för mycket som att inte kasta massa skit på Kuba samtidigt som en ser mellan fingrarna på andra stater som är värre. De inskränkningar av mänskliga rättigheter som skett på Kuba går såklart inte at legitimera, men Kubas har också haft en särskilt status i debatten som bara går att legitimera utifrån det kalla kriget som är över för läge sedan. Vissa försvarar Kuba med näbbar och klor och andra räknar upp varje dödsfall som Castro har ansvar för inklusive folk som dött på havet på väg till USA och folk som dött när Kuba skickat assistans till revolutioner utomlands.  

Obama hade en klok politik jämtemot Kuba. Guantanamobasen ligger på kubanskt territorium och det krävs att USA har iaf samma handelspolitik jämtemot Kuba som jämtemot de odemokratiska regimer som har USAs stöd. Innan dess kunde Castro dessutom skylla alla landets problem på den amerikanska blockaden.   Tyvärr verkar Trump vara beredd att rulla tillbaks klockan även här.

Jag tänker inte legitimera allt dåligt den kubanska regimen gör och gjort men jag hoppas de sociala framstegen kommer finnas kvar. Castro utsattes för massor av försök att ta hans liv.  Dessutom är konflikten med USA från början något som handlar om att skydda och ta tillbaks privat egendom.  Det kubanska systemet är också en konsekvens av det. Alliansen med Sovjet skedde först efter ett invasionsförsök från USA. Samtidigt har västvärlden hycklat och gjort upp med mycket värre ledare, det viktiga nu är att Kuba får en väg mot välstånd och demokrati. Obama förstod att Kuba inte kan klumpas ihop med Iran och Nordkorea, som Bush ville. Speciellt inte när guantanamobasen ligger på Kuba. 

Castro är väl som alla andra formad av sin tid. Han borde kanske avgått tidigare, men han var också den bästa ledare de haft fram tills dess och landet var under ständig attack. Oavsett, att han dog av hög ålder tyder på att det är så att även om en inte ska utmana ödet så finns det ingen mening med att vara rädd för döden. Kennedy dog innan Castro trots allt. Världen är full av dessa paradoxer. Det jag upplevde när jag var på Kuba 2008 precis efter att Raul Castro tillträtt, var inte så mycket agg mot sin egen eller USAs regering som en slags trötthet av typen ”vi har levt så här så länge nu, vi klarar oss, men inte mer, det behövs en förändring”.

Perspektivet blir extra intressant när vi tänker på hur vi bör göra för att värna både demokrati och suveränitet. Förbrukade Castro sin suveränitet när landet inte blev en fullvärdig demokrati eller är det så att blockaden och mordförsöken gjorde att landet inte gick mot demokrati. 

De ryska hackerattackerna mot USA, samt det ryska sponsrandet av högerpopulism i Europa sätter det i ett visst ljus. Ryssarna tänker ibland "men ni då" och kan dra fram åtaliga exempel på när USA lagt sig i andra länder. Att de lyckats påverka det Amerikanska valet är rätt otroligt men det säger också något om vår tid. Amerikanarna tänker att "nu borde väl det här vara över bara vi stänger guantanamo, sen kan alla enas mot terrorismen" Ryssarna tänker "payback". Tyvärr har de lyckats vrida diskussionen på så sätt att nationalstater och säkerhet blivit viktigare än jag någonsin trott. Det finns olika sätt att bemöta detta. Trump ger i viss mån ryssarna rätt, dvs alla stormakter beter sig på ett visst sätt så vi kan bilda klubb istället. Där Ryssland ser en slags "stormaktsrättvisa" utmanas diskursen om mänskliga rättigheter. Istället för att alla ska ha rätt till individuella rättigheter, så ska alla stormakter ha samma rätt att "bryta mot reglerna". 

Så var det under kalla kriget också, och det var i den världen Castros regim formades. Palme förstod också vad Obama förstod, att om vi ska ha avtal med Saudi så måste vi också prata med kubanerna. Vi kan här se en hyfsat konsekvent Kubapolitik från Obama. Det hade på ett sett kanske också krävts en hårdare linje mot Israel. Det handlar då om att ha ungefär samma linje, dvs eventuellt ha en lite mjukare linje mot alla regimer som har demokratiska brister eller begår brott mot mänskliga rättigheter, men samtidigt inte göra några undantag. Det handlar då om att de ska gå åt rätt håll, dvs en slags realistisk liberalism.  Här ser vi att Kuba blev "vänsterns Israel", det som inte gick att försvara när andra gjorde det kunde försvaras om det var Kuba, för de var ju under blockad och hade bra sjukvård och utbildning, samt mindre fattigdom än en stor del av Latinamerika och vissa ställen i USA.  Det har hänt allvarliga saker på Kuba, men det går ändå inte riktigt sätta Kuba på samma lista som andra diktaturer, kanske främst för att en måste räkna in alla som försökt fly landet och dött på havet för att komma upp i riktigt höga dödssiffror, det blir liksom lite ansträngt, men varje dödsfall är trots allt en tragedi.  Samtidigt har det förekommit både avrättningar och tortyr, främst strax efter revolutionen, men det är också i ett land som nästan hela tiden befunnit sig i krig, så båda sidor får liksom vatten på sin kvarn i en sådan debatt.  Andra länder som befunnit sig under liknande belägringar har dock oftast gjort mycket värre saker och därför blir det alltid pajkastning. 

Vad som är viktigt att ta in är att inget rent pragmatiskt lär inget förändras under isolering. Med Obamas politik var Kuba på väg framåt, mot mer demokrati, mindre inskränkningar av mänskliga rättigheter och bättre ekonomi, dock troligtvis inom ramen för demokratisk socialism med marknadsinslag men det vill ju Bernie Sanders också ha.  Trump riskerar här att bli en "Bibi", dvs ett västligt svar på Israels premiärminister, där konflikten med Kuba liksom den med Palestina, återigen blir ett slagträ för inrikespolitisk pajkastning. Hur mycket egendom vill miamikubanerna ha för att blockaden ska lyftas eller räcker det med att situationen förbättras när det gäller mänskliga rättigheter?   Obama valde att öppna upp för Kuba eftersom han skulle avgå, jag tror han vann fler röster åt Clinton än han förlorade på det, men många i Miami avskyr Castro, samtidigt som de vill kunna återse släktingar som bor på Kuba, så det slår åt två håll. Troligtvis tänkte Obama att Clinton skulle vinna utan honom och hon distanserade sig från honom för att han just då inte var tillräckligt populär. Då tog han fler politiska risker, bland annat genom en ny Kubapolitik. Nu fick Obama ändå hjälpa till i slutspurten i Florida och han har just nu enorma popularitetssiffror, medan Clinton fortfarande är ganska impopulär även om hon fick flest röster i presidentvalet. Vi får därför avsluta med ännu ett hypotetiskt scenario i stil med "tänk om Clinton valt John Edwards till vice presidentkandidat".  Tänk om Clinton inte distanserat sig från Obama för att hon inte trodde det skulle gynna henne i presidentvalet (just då hade han dåliga siffror)  utan varit utrikesminister när USA närmade sig Kuba. Hade det varit bra eller dåligt för hennes kampanj? Trump vill iaf tillbaks till en äldre hårdare linje jämtemot Kuba och därmed står han i vägen för en utveckling som viktiga aktörer på båda sidor av Floridasundet vill se.   








torsdag 24 november 2016

Om vissa av de vita amerikanska arbetarnas avsky för demokratiska "elitproffs" och kopplingen till Sverige, den generella välfärden och främlingsfientlighet samt "Sahlinismen"

Det finns en spricka bland de amerikanska vita arbetarna där en stor del inte gillar demokraterna av samma anledning som jag tror att det är oklart om alla svenska arbetare skulle gilla mig och jag vill ändå att de ska ha det bra. Å andra sidan tror jag att många av de som röstar S skulle gilla mig, men inte alla. De som röstar SD skulle inte göra det. Många av dem som röstar S gillar inte de mer intellektuella medlemmarna i V heller, de menar att de är en "kulturelit" som kan alla sociala koder. Det är det där klassiska där överklassen och arbetarklassen har ett gemensamt förakt för medelklassen. Vad de ska med överklassen till är oklart, men arbetarna har ofta mer nära dåliga upplevelser av intellektuella som inte går att lita på. Överklassen lever i "splendid isolation" i en gyllene hiss. S i Sverige lärde sig läxan att medelklassen går inte alltid att lita på men de måste vara med på tåget så en måste binda ihop arbetarna med medelklassen. Så uppstod den generella välfärden där medelklassen får solidariska incitament och på samma sätt gör medelklassens aktieägande att de får "kapitalistincitament". 


Delar av det liberalerna säger om klassamhället är också sant. Ett för rigit klasstänkande återskapar en kategorisering där arbetare alltid är arbetare osv... men nu får vi en liknande situation, där "en abstrakt elit" mer ses som intellektuella personer med makt trots att vi fortfarande har "the 1%" som äger nästan allt. Sanders ville mobilisera alla andra mot dem istället. Att professionella medelklasspersoner ses som manipulativa elitproffs kan Jimmie Åkesson spela på, och det gjorde Hitler också (sedan att de sen får sina egna intellektuella ideologer är en annan sak). 

Sen finns det också paradoxer. Ta Olof Palme, han var minsann inte arbetare, men blev ikon, därför måste en ta med alla lärdomar men också veta att det finns undantag. Det handlar mycket om vad som ligger i tiden. Vågen av latinoröster som kan avgöra amerikanska val kommer, men republikanerna gör samma sak på marken som i kongressen. De "filibustrar" utvecklingen. Det är således "konservativa" även i det avseendet, för de vet att när utvecklingen slår igenom är de körda, om de inte hinner ändra "fakta på marken" innan dess, och än sålänge har de lyckats bättre än vi trott. Så nästa val kan mycket väl avgöras av latinos, men de vita arbetarna måste också fångas upp, vilket inte borde vara så svårt, för de har ju gemensamma intressen som svarta och latinos trots allt. 

Vi kan göra en koppling till, den svenska begreppet "Sahlinism" här menat som den snälla mångkulturella socialliberalism som kännetecknade Mona Sahlins korta tid som partiordförande för S. Sverige skulle vara "möjligheternas land" där alla kunde bli vad som helst, oavsett var de kom ifrån,  dvs det land USA säger sig vara och där Sahlins idol Bruce Springsteen borde ha växt upp, men på riktigt, dvs den generella välfärden gjorde att det verkligen var så.   De som lanserade hatet mot Sahlinismen, menade att Mona Sahlin var ett elitproffs som tog sig fördelar och prioriterade en mångkulturell elit framför den svenska arbetarklassen. Det började med att hon fick försvara inskränkningar i strejkrätten, och sedan kunde även en liten toblerone ses som arrogant elitism. Så precis som USA behöver ett paradigm som kan ena alla dessa grupper och intressen, så behöver även Sverige det, och det behöver göras på ett sätt som inte gynnar främlingsfientlighet. En sak vet jag iaf, att dra konfliktlinjen mellan välfärdsstaten och öppna gränser är en återvändsgränd. 

tisdag 22 november 2016

Mer om Donald Trumps syn på ekonomi, utrikespolitik och klimatfrågan

Trump vann valet genom att mobilisera en arg vit arbetarklass mot etablissemanget. Detta gjordes trots att han själv är en fastighetsmagnat från New York.   För USA är Trump en slags Wallenberg som vissa arbetare känner sig trygga med. Han pratar också om ekonomi på ett sätt de kan förstå dvs inte om trading och derivat utan om fysiska saker, fabriker, stål, skrota handelsavtal och ha bra jobb med bra löner osv...så de som lyssnar på honom tror att de ska få det. Även Obama talade om att "USA ska kunna göra allt" dvs inget Ricardo-tänkande utan en stormakt måste kunna gör allt, men de bra jobben skulle komma genom teknikutveckling och innovationer, inte genom protektionism. Så tänker även svenska politiker. 

Frågan blir om Trump ska gå emot marknaden också om den börjar lösa klimatfrågan utan avtal. Väljarna i de stater som röstat fram Trump ser inte alltid alla framsteg som gjorts. Det blir lätt att gömma sig i en svunnen era där Reagan rustade sönder Sovjetunionen. Om de tänker att det är "för länge sedan" innan klimatfrågan fanns, så ska det säkert lösa det. USA har klarat sig genom att sätta USA först tidigare, och delar av det amerikanska folket ser det som att "Imperiet" är ett kors att bära, så antingen får dem alla fördelar eller så skiter de i allt utom sina egna intressen. Obama var en liberal internationalist men han vägde in realism i from av analyser av "tribalism" dvs klantänkande i det. Han ville alltså rätta till problemen i den världsordning USA byggt. För att behålla sin status innebar det också lite av det en kallar "shrink it down to size" eller iaf "adapt behaviour to international norms" för annars kommer det kollapsa inifrån senare.  Obama gjorde det medvetet för återupprätta en långsiktigt hållbar utveckling där de inhemska strukturerna också kunde bära "Imperiet" på marken. Han kallade det för "nation building at home". 

Vad vi ser hos republikanerna är en "ideologisk realism" dvs även om världen inte är så "realistisk" som vi säger att den är så får vi se till att den blir det. Bush tänkte som Trump i utrikespolitiken innan 9/11. Frågan är dock om hans rådgivare inte hade neokonservativa planer hela tiden. Realisterna sa att "det får vara slut med korståg nu, vi skapar mer lidande än vi löser problem", men paradoxen av att gå på "realistiskt korståg" har hänt förr. De neokonservativa hade iaf i retoriken ett idealistiskt korståg där de skulle bomba fram frihet och demokrati.  Ur ett geopolitiskt strukturperspektiv handlade det då egentligen om att säkra oljetillgångar i Irak, men det slog fel och blev mycket dyrare än beräknat (men kanske inte för de företag som Bush hade kontakter i, vilket tyder på att det där gick att prata om vad som i utvecklingsvärlden kallas för "state capture").  Det var idealistiskt på så sätt att det var otaktiskt att invadera Irak. Idag får USA "energy independence" via fracking istället. Inte mer miljövänligt, men mindre krigiskt. 

Men i en värld där oljan behövs allt mindre, hur kommer Trump agera där? Ska han aktivt agera oljelobbyist tillsammans med Putin? Obama ville "above and beyond" i hela sitt liv, men han fick anpassa sig och sitt land efter mer realistiska principer för att det också skulle kunna nå "above and beyond" utan att det blev naivt. Samtidigt är det också därför han fått igenom vissa reformer som Clinton misslyckades med, men då som en "realistisk idealist". Nu kommer Trump och vill återupprätta en ordning som "politics of transcendence" handlade om att gå bortom. Där går det att dra paralleller till Gore 2000, för han var också på väg åt Obamas håll, men stoppades av en republikansk minoritet som vann elektorskollegiet. Då var klimatfrågan inte lika akut som idag. Nu är det så att jag tror att marknaden kan lösa klimatfrågan ändå, även om USA går ur Paris-avtalet, för vissa tippingpoints är nådda där. Kommer Trump då att aktivt stoppa den utvecklingen för att företagen som leder den inte är hans polare? Om den nya tekniken han vill att USA ska leda utvecklingen av är miljövänlig, går han emot den då?

Edit: Strax efter att jag skrev den här analysen så nyanserade Donald Trump sig lite grann här.. Så vi får se helt enkelt. Kanske finns det hopp. 

tisdag 15 november 2016

Om alternativhögern och kopplingarna mellan Trumpismen och pickup-artists

Analyser haglar från flera håll. Bland annat här i the guardian och på svenska här från genusfolket. Har den där raggningsboken "The Game" blivit en politisk faktor i den alternativhöger som drivit fram delar av Donald Trumps seger. Jag har främst associerat Pickup-artist (förkortas PUA och är folk som gör en konst i att förföra kvinnor, ibland så att de gör saker de ångrar efteråt, de har tekniker och stilar som liknar kampsporten i sin perfektionism ) med en slags Ayan Rand-höger men klart att det kan finnas en poäng att det kan finnas vissa kopplingar till en fascistisk och rasistisk rörelse av vita män. Jag tror främst att det kan vara de som misslyckas med sina raggförsök som gör så dock, vilket ju blir samma sak som innan. Men klart även de som lyckas ser att de kan göra vissa saker som andra inte kan och då tycker de att de är ”överlägsna” andra personer. Kopplingen till fascism och rasism blir mer långsökt, men jag ser linjen, de tror att ”vänstermedia” lurar alla att bli "för snälla".  I slutändan finns det en koppling för det krävs en viss ideologi för att ge sig själv ”rätten” att manipulera alla andra.   


Jag kan tänka mig att Trump har ett liknande sätt att se på mainstreammedia. Men de ser det då också som en jämlik relation där ”vänstermedia” manipulerar lika mycket. Teorin om ”filterbubblorna” förklarar det bra, i ett flöde fullt av ryggdunkande män som tycker det är ett tecken på styrka och finess att ligga med någon som har man och barn utan att någon fattar vad som hände blir entusiasmen stor och så är det också i den här mansrörelsen. Problemet är samma som med rasismen, den med resurser anser sig förtryckt av dem med mindre resurser och när de lyckas anser de att de har lyckats mot etablissemanget. Så kopplingen är inte helt gjuten, men jag fattar vad som händer. Killar söker upp deras forum för att lära sig ragga. Och sedan kan de utveckla en ideologi att de äger alla kvinnor och står över vad de menar är deras "mesiga tråkiga" familjefäder till män och då är steget inte långt till en tro på den starkes rätt. 


I Sverige ser jag något som liknar pirate bay grejen med PUA, de slänger svåra begrepp på en osv. "Ba visst du är en mycket attraktiv man och hon var kär i dig men jag hade den här tekniken så ba win till mig, snits, fan vad jag är bra". En massa nördar ska göra revansch osv, men det är också farligt att hålla på att ”hacka” varandra, folk kan ju bli helt skadade, om relationer hela tiden handlar om vem som lurar vem i en slags ”starkes rätt” ideologi. Jag menar hur kommer vår generation att se på relationer efter det här? När kom ”The game ut” var det 2008? Tidigare var det en viss typ av personer som brukade sluta som alkoholister, buddhistmunkar eller allmänt utfrysta på slutet som gjorde sådant. Jag menar de som var i a-laget på högstadiet brukar skaffa familj sen och de som var lite efter kommer ikapp lite senare. Ur ett genusperspektiv blir det ännu sämre än innan. Visst vissa tjejer är grymma på att "lira" men det sociala spelet var en arena där kvinnorna brukade vara bättre än männen. Personligen relaterar jag till det jag tidigare sagt om "fight och samspel" i kampsort.  Vi har instinkter där vi vill ha det på ett visst sätt (Marquis de Sade hade en poäng och jag är ingen sexualmoralist osv..) och då kan vi behöva ändra saker i vissa sammanhang, men vill vi varandra väl? Det sägs i både rena raggkretsar och i politisk teori att vänstern är "för snäll", så det blir samma dilemma som innan. Vänstern måste stå på sig utan att gå hela vägen till marxismleninism. Även feminismens svar blir intressant, men sen är också frågan om debatten borde handla om det. Entusiasmen i den vita mansrörelsen har med det att göra. De känner testosteronet, vill vara självständiga män med hagelbössor osv....Trump vann på entusiasm och mobilisering men det finns också strukturella faktorer såsom ekonomi.  

Om en ska väga samman alla faktorer så finns det en mentalitet som går att applicera på ett flertal områden i livet och där får vi en tydlig höger/vänsterkonflikt. Den strukturella frågan handlar om att Trump vann vita arbetare i de swingstates som avgjorde genom att prata som en gammaldags magnat, dvs inget om börsen utan han hade ett protektionistiskt ekonomiskt språk som alla kunde förstå. Sedan  använde republikanerna en massa fula knep på marken (det som kallas voter supression eftersom demokraterna vinner på högt valdeltagande ), men det som handlar om en mentalitet och där vissa analytiker menar att alternativhögern varit en faktor är det som Clintons svarade på i sitt "förlorartal". Frågan hon berörde var att "Det lönar sig att kämpa för en bättre värld". Det var kärnan i hennes budskap och där blir frågan om PUAs och alternativhöger en slags metafor för hela processen, visst det handlar främst om män, men det handlar också om att de som använt andra personer som medel för att nå sina egna mål har kommit undan med det.  Det är också därför det är viktigt att poängtera att Clinton vann överlägset på antal röster. Där kan hon övertyga sina egna stödtrupper om att det faktiskt är så att flertalet vill engagera sig för en bättre värld, de behöver bara bli lite mindre naiva, för det här valet tog fram allt det fulaste inom väljarkåren, men valet påverkar också hela världens framtid, så en annan strategi hade behövts oavsett. Alternativet är att inga misstag begås av demokraterna kandidater, men de begås alltid. Obama var nog den mest fläckfria kandidaten de haft på det området, men republikanerna hittade sätt att vinkla det på ändå. En del kommer dock att gilla Trumps utrikespolitik, om han gör som han sagt kommer USA inte lägga sig i andra länder angelägenheter så mycket, på gott och ont,  men han stödjer också tortyr.  Bush hade dessutom en liknande isolationistisk retorik innan 9/11.   

fredag 11 november 2016

Mer om filterbubblor och påverkan på vårt samhälle och svensk politik

Anders Wallner gör ett mer utvecklat inlägg om filterbubblor i dagens samhälle idag. Det kan läsas här.  Jag tog upp fenomenet med egna ord dagen efter presidentvalet här.  Jag har tidigare kallat en filterbubbla som förstärker ens ego, eller ens åsikter, för en "Trumpbubbla". En lika vinklad bubbla som försöker försvaga ditt ego eller dina åsikter kallar jag för "Palantir" (inspirerat av sagan om ringen). Ni fattar psykologin från skolgården va. En har ett ekosystem som bekräftar dem. En annan har det emot sig och det är helt oberoende av vem som "har rätt". Till slut kan två olika "världar" uppstå.  Borgarna tyckte t.ex länge att de var förtryckta av S, fast de hade mest pengar.  Samma fenomen ser jag bland Trumps väljare i USA idag. Dagarna efter valet har folk som ej har vit hy trakasserats. Bland annat i sina skolor.    

Filterbubblorna är inte irrelevanta för republikanerna vann på mobilisering, självsäkerhet och entusiasm. Dvs den vanliga sanningen att de som vill väl tvekar fast de har (mest) rätt, medan de som inte vill väl inte bryr sig som om vad som är rätt och fel.  Trump har rätt om vissa metoder och hur det fungerar psykologiskt. När demokraterna vill dölja saker verkar de osäkra på sin sak. Sen är det också så att även om Trump verkar stå för allt han gör (även när han byter åsikt hela tiden för han döljer det inte) och därför inte framstår som en hycklare.  Så har andra republikaner lika mycket att dölja som Clinton. Precis som Obama kunde dansa in 2008 utan att behöva stå för allt Clinton gjort så kan nu Trump göra det. Det blir som med Bush. Det finns rika som gynnas av hans politik, och precis som med Bush har han en del fattiga vita på sin sida. Bush sa också i kampanjen 2000 att han ville ha en mer isolationistisk utrikespolitik och dra tillbaks soldater från Bosnien, så allt kan hända i utrikespolitiken. 

För att förstå filterbubblornas lockelse måste vi gå till traditionell medias elitism.  Det handlar om hur mycket folk litar på traditionell media. Jag skrev dagen efter presidentvalet att det går att jämföra med när varje samhällsklass hade en egen tidning förr i tiden. Samma händelse kunde beskrivas väldigt olika i olika tidningar.   I Sverige har vi tidigare haft ett ganska stort förtroende för media, men precis som när Fox News (hur är det nu med den engelska rävjakten) slog igenom stort började de med att underminera tron på andra mediers saklighet. Mottot var "fair and balanced". Clinton var mycket mer saklig än Trump men när hon liksom traditionell media verkar dölja något så börjar vi lita mer på vår granne än på tidningen, och grannen kanske har en facebooksida.  Sen kan det spinnas. Även så kallad "vänstermedia" kan förstora upp saker och få fel för sig om vissa detaljer. Speciellt när de saknar insyn i finrummen.   Det finns en god anledning till att dessa osakliga tolkningar sker. Sakligheten och öppenheten i vanliga medier måste bli bättre. Journalisterna får inte se sig som en del av den elit som Håkan Juholt kallade för "klägget".  Sociala medier är som bäst när de granskar de andra, lyfter något de inte ville ta upp eller ger ett annat perspektiv men om detta sedan inte vägs samman till en story där folk får reda på vad som egentligen hände (alltså¨sanningen, inget postmodernt hittepå) får vi ett polariserat postmodernt mytsamhälle.   I detta perspektiv har mp en viktig ministerpost på kulturdepartementet som kan påverka stort,  för filterbubblorna kommer att finnas kvar. 

Som Obama sa så har vi rätt till vår egen åsikt, men numera verkar många tycka att de också har rätt till sina egna fakta. Det bästa sättet att bemöta det är att få ut sanningen om saker. Därför var Clintons mailskandal så viktig, för då blev allt annat Trump sagt också "lite mer sant". Vad har vi då att lära oss rent politiskt. Politiskt är det så att SD börjar bygga något som S var bäst på innan. De har lite av "snacket i fikarummet". S brukar vara bra på att bemöta detta genom att rekrytera politiker med förtroende i olika läger. De rekryterar den där grannen du litar på i din filterbubbla. Samtidigt fungerar den typen av mediestrategier som Schlingman och Reinfeldt designade åt moderaterna 2006. De var alla en del av  etablissemanget, men de såg ett behov (om än bara ett behov av att bli sedd) för att sedan designa reformer och kommunikationsstrategier. Båda sätten fungerar och ett av dem brukar underskattas.  I Trumps fall "snacket och halvsanningarna på marken". Självklart fungerar det ännu bättre i kombination, men det är också så att det är svårt att "köpa" en perfekt storm. Jimmie Åkeson och Donald Trump gör inte allt perfekt. Och vissa väljare gillar det. Men att Trump valdes kommer att få stora konsekvenser.   Nu ska KKK ha segerparad i North Carolina.

torsdag 10 november 2016

Mer lärdomar från USAs presidentval samt analys av de geopolitiska konsekvenserna för Europa

Trumps försvarspolitik blir spännande. Han verkar ju iaf inte vara neokonservativ. Det innebär också att Sveriges och NATO inte lär hända, men det kan också vara så att politikens realiteter driver fram en viss linje. Samtidigt är EU svagt. Detta gör att den som har skarpast analys av Europa är Vladimir Putin, men han saknar den ekonomiska förmågan att lyfta sitt land. Istället rullar det på krigsekonomi. Jag tror dock att Putin också underskattat den mer liberala och solidariska basen som finns under det europeiska ramverket. Han spelar cyniskt på högerpopulism, men det finns mer därunder som kan få det hela att hålla ihop. Det bygger dock på att de europeiska institutionerna får en mer folklig förankring. Där tror jag att greken Varoufakis har många bra idéer, men det är också det Grekland där Varoufakis verkat som får stå som exempel på varför EU vacklar. Det som hänt går att skylla på både den gamla grekiska eliten och ett EU som har strukturproblem. Samtidigt hade riktiga stimulanser kunnat lösa krisen bättre än de åtgärder som gjordes. Här har Putin sett hur EU inte står upp för små stater i sin periferi. Han hoppas på en storallians med Turkiet och Trumps USA.

Teoretikerna lär ha pennan redo för att dra lärdomar av både storpolitik och kampanjmetoder. När det gäller valtaktik ska alla suga upp både vad Trump gjorde rätt och vad Clinton gjorde fel. Sanders kampanj var från början tänkt att påverka Clinton så om den körs igen kan den säkert vinna, han var mest "i tiden" men han gjorde en hel del saker rätt också samtidigt som han fick något av en popmaskin på sin sida. Visst Clinton fuskade (en anledning till att så många hatar henne) i en del stater som sedan tilldelades Sanders när han inte hade medvind längre, men han kunde också vunnit direkt i t.ex Iowa om han ansträngt sig lite mer. Det de gjorde rätt och fel ska dock aldrig tolkas bokstavligt. En politiker som "har touch" känner av vilka behov som finns bakom en rörelse. Frustration mot den politiska eliten kan snappas upp av både höger och vänster, men det måste göras utan skygglappar. Det finns en teori som säger att politik går ut på att hitta problem som passar dina lösningar men de måste också anpassas till de behov som läses in eller eller som svärdmästaren från Bravos skulle säga "watching is not seeing". Detta klarade Reinfeldt av 2006, men en rödgrön allians hade kunnat snappa upp samma behov och kanalisera det till något helt annat.

Det sämsta en politiker här kan göra är att hålla med om en massa saker de egentligen avskyr. Då är de inte "in touch". Snarare offrar de sina ideal för vad de tror kommer att gynna deras karriärer. De som har koll läser av behoven och ser om det kan finnas ett annat sätt att kanalisera samma behov. Clintons problem var inte att hon var proffsig och kunnig. Det ska hon vara, även tekniskt, men det är välviljan som har saknats. Hon kan inte slå Donald Trump om 4 år, det vet alla så troligtvis får hon lägga presidentplanerna på hyllan för gott. USA behöver en kvinna som president, men det ska inte vara en ursäkt för att Clinton att sabba valrörelsen 2020. Fulspelet ska riktas mot republikanerna men bara så mycket att det inte slår tillbaks oavsett hur fult de kör. Det var Obamas sätt att lira och det var framgångsrikt. En slags elegant politisk jujutsu som kombineras med att han precis som Sanders var "i tiden". Hans största misstag där är nästan att han är för snäll, nu måste han få in sina domare i högsta domstolen, för Republikanerna har ingen moraliskt rätt till att vara de enda som använder alla verktyg de har. När Clinton skjuter sina egna vinner högern varje gång, för även när Sanders talar väl om henne skriker de "Bernie or Bust". Den elden hade hon behövt mot republikanerna. Nu är hon bara ännu en elitist i deras ögon. Låt oss lära av allas misstag inför framtiden, för vi har inte råd med mer sådant här.

onsdag 9 november 2016

Angående gårdagens Presidentval i USA

Det ser nu ut som att Donald Trump blir USA:s nästa president. 

Vi ser ett nytt landskap där traditionell media inte riktigt har ”koll på marken” mer än att de inte ska underskatta vissa. Men vi ser också ett landskap som liknar 30-talet. Beväpnade vita män stod vid vissa vallokaler i USA. Självklart måste alla progressiva bli bättre, men det handlar också om att sätta ner foten och ha en diskussion kring vad som är acceptabelt. Alternativmedia skapar ”bubblor” där en verklighet bekräftas och gör folk trygga i sin verklighetsuppfattning. Dvs precis som när varje samhällsklass hade varsin tidning. Vi pratar om arga vita män som har ett eget ”White Panter party” förr i tiden kallades de KluKluxKlan. I det här valet stod vissa av dessa vita män beväpnade vid vallokalerna. Självklart har det en psykologisk effekt på dem som röstar.

Vad är då det positiva? Klimatfrågan kräver samarbete, men det är också så att vissa saker som är dåliga med USA nu faktiskt också får kallas det. Jag är en realistisk idealist som tycker att Obama faktiskt levererat över förväntan. Vi går nu tillbaks till en mer ”realistisk” tid, där nationers egenintresse styr. Det är mest dåligt, men vi kan också kalla ”a spade a spade” så att säga. Parisavtalet är redan ratificerat och det är nu god tid att vara extra kritisk mot t.ex TTIP. 

Om en ska göra en analys av behov så kan det vara så att Sanders kunde ha vunnit, dvs om det är hat mot etablissemanget som gjort Trumps seger möjligt. Sanders hade själv den analysen och resonerade som Trump dvs "vi saknar den kapacitet och rutin som Clinton har, men vi vet var vi har vårt hjärta och om vi väljs kan vi anställa experter". Så resonerade också Obama och han fick igenom en sjukvårdsreform och ett närmande till Kuba som nu kan behöva försvaras till sista blodsdroppe. Detta gjordes i en akut ekonomisk kris som vändes till återhämtning. Precis som med Göran Persson så hade den ekonomiska utvecklingen vänt innan Trump valdes. 

Det var dock mycket oklart vem av Clinton och Sanders som hade störst chans mot Trump så det går ej att vara kritisk till att många ville spränga glastaket.  Sanders har faktiskt kampanjat lite för Clinton i slutspurten men basen blir inte lika entusiastisk efter allt som hänt honom. 

För att slå högerpopulismen så måste demokraternas enas. Sanders rörelse är vänsterflanken, inte en cancersvulst som ska torpederas. Här måste den karriäristiska inkompetensen eller det som kallas "out of touch" få ett slut. Med Sanders eller Warren som vicepresidentkandidat hade Clintons kampanj fått ett helt annat liv.   Jag säger Obama/Sanders 2020. Obama/Warren 2020 skulle också kunna fungera och om det kommer stark kritik mot " politiska klaner" går det att byta plats. 


Inget är omöjligt men friheten och demokratin måste vinnas varje dag.