fredag 19 januari 2018

Ett beteendekonomiskt trick och dess påverkan på valet

Beteendeforskning visar att vid ett val mellan tre alternativ där två är lika väljer du den bästa bland de två som är lika. 

Det är t.ex därför alla bättre versioner av mig, vill att jag ska sitta bredvid dem och också därför en inte ska vara wannabehöger (eller wannabenågonting för den delen). Det lönar sig att alltså att ha "lärljungar" som liknar en själv eftersom det stärker ens egen popularitet.   Varför folk inte vill jag ska hänga med i dejtsammanhang är dock för mig en gåta, är det för att jag ska slänga av mig silverkorset? Glöm inte heller, att även om jag är en bättre versin av dig (den sämre/mindre brukar få utveckla en särart för att få en nisch) så gillar fler vårt lag om vi dyker upp tillsammans. 

Företag lanserar massa olika undermärken. Cola light är för de som vill ha mindre socker men får också fler att välja Cola framför Pepsi. Alla företag måste ha ungefär lika många undermärken. Detta har lett till absurditeterna Pepsi Max och Cola Zero. Finns lite olika varianter i olika länder. Sedan reglerar marknaden. Diet Pepsi heter Pepsi Max på en del ställen nu har jag för mig.  

Om Stefan Löfven vill ha militär i förorten så säger beteendevetenskaplig forskning att han måste uppfattas som att han gör det bättre än SD som dessutom har ”originalfördelen”.  Kanske är det hans plan. Att göra något lite sämre än en vän lönar sig för laget, men om du ska kopiera fienden måste du vara bättre.  

Att borgarna är 4 partier ökar deras chanser, iaf när de enas i en allians eller uppfattas som att de har en. Att klyva alliansen på mitten lönar sig alltså.  F! kanske egentligen kampanjar åt MP i nästa riksdagsval men det kan också bli tvärtom (om de går över 3.5 på slutet och är bättre). Men oavsett. Vänskap mellan F! och MP kan fortfarande löna sig för båda. F! hjälper Mp kvar i i riksdagen genom att kampanj för en grön profilfråga och och F! kan ta minst ett borgarråd från MP i Stockholm. Beteendeforskningen säger dock också att de rödgröna hade tjänat på att vara en riksallians mellan 4 rödgrönrosa partier. Kamrat 4% lönade sig för S på sin tid. 

I omröstningar i sak frågor lönar det sig att lansera en "linje3" som liknar din egen. Detta kan motverkas med att en alltid ska ha antingen 2 eller 4 alternativ i sådana omröstningar. 

När jag skriver såhär kommer du kanske att tänka på Göran Håden och lyssna mer på honom eller så tänker du på mig nästa gång du träffar honom.   

fredag 12 januari 2018

Ett steg närmre hem? (om min relation till kristendomen)

Som barn var jag filosofiskt lagd. Jag ställde de frågor som var svåra att svara på. De kunde vara saker som "var slutar rymden" och "varför dör vi". Min mamma blev nästan galen när jag inte slutade fråga, för hon hade inga svar.

Jag konfirmerades på ett scoutläger i Torna Hällestad 1998. Personligen har jag inte varit mycket för ritualer men jag tar budskap seriöst. Det var något av det bästa och mest minnesvärda jag gjort och skapade en massa bra relationer.

Jag har aldrig varit särskilt bokstavstroende, men grundbudskapet om att älska sin nästa som sig själv, att följa den gyllene regeln, och att gud var kärlek och liv var något jag tog till mig. Jag valde att bära ett silverkors runt halsen, för jag tyckte det var vackrare än det i guld. Korset försvann någon gång när jag var kring 19. Ibland letar jag efter det fortfarande. Tror det låg i ett fack i en väska, men det kan vara stulet. Oavsett. Jag blev inte jätteledsen av att det försvann eftersom jag aldrig velat vara för fäst vid artefakter. Men jag tycke om det.  Under intifadan i Palestina 2000 talade prästen i Arlöv om att det var lika mycket terror att bomba från en helikopter som att spränga sig själv i luften.

Annars har jag varit en sökande person. Men jag har haft svårt för att se konflikter om världsliga ting som viktiga. Det är såklart lätt att säga om en är uppväxt i en medelklassfamilj. I hela livet har sökt efter något mer. Jag tyckte dock ett tag att det gjorde mig obalanserad. Därför har jag i olika perioder försökt att bryta med det. Målet har varit att nå balans. Mellan att ge och att ta bland annat. När jag var barn hade min mamma balansövningar med mig för att jag var plattfotad. Jag fick gå på en blanka inomhus. Hon var en mycket engagerad och bra mor.  Som tonåring tränade jag jujutsu. En sport där du vinner genom att bryta den andres balans. Arlöv var en ganska hård miljö och där var gäng som trakasserade mig och andra i skolan ibland.  Det var faktiskt en klasskamrat till mig som tränade Judo och var duktigare i skolan (dvs ungefär lika intellektuellt begåvad men pluggade mer än mig)  som gav igen en gång.  Han gjorde ett av de där tricken som ser ut som magi, plötsligt låg den andre på golvet och visste knappt vad som hänt.  Det var i slutet av nian och efter det trakasserade ingen mig heller. Jujutsu är farligare än Judo och en ska backa från en fight om en kan. På senare har tid har jag tagit upp den träningen igen, både för den kroppsliga och den själsliga balansens skull.

Det var en lång personlig resa om pågår än, men någonstans kring valdagen 2010 så gjorde jag iaf slutsatsen att väldigt mycket hade erbjudits mig i livet. Jag hade tagit emot mycket av det men inte allt. Jag var säkert på att väldigt mycket mer skulle erbjudas och att jag bara behövde ta för mig av allt det som var menat för mig. Detta är också en kristen princip som prästen i Arlöv sa när hon gjorde skolbesök på lågstadiet.  Vi ska dela med oss, men också vara tacksamma snarare än känna skuld inför det vi fått i livet. 

Hösten 2011 hade jag en religiös upplevelse i Malmö.  Jag hade tränat och skulle sova. Precis innan jag somnade såg jag ett ljus. Det varade mindre än en sekund.  Där var en person där inne.  Jag tvekade och gick inte in. Efter ett tag kom ljuset tillbaks utan folk och omslöt mig. Jag gick till psykiatrin (hade aldrig varit där innan) och pratade med en psykolog om det. Jag undrade om det var en psykos. Han sa att det inte var det, men det var vanligt att sådant hände i gränslandet mellan vakenhet och sömn. De kom fram till att jag nog var Hypoman och skulle utreda det.  Jag kände mig iaf lite mer ett med världen sen. Som allt hängde ihop på något sätt. Det gav en inre frid.

Hösten 2012 hade jag haft inbrott på mitt kontor. Inbrottet skedde på ett sätt som gjorde att en inte kunde som det var från insidan eller utsidan.  Efter det blev jag av med min provanställning som kommunikationschef. Min chef sa på sista mötet att "vi får se om polisen har tid att göra något åt inbrottet" I december samma år var jag väldigt ner och kände mig vilsen. Jag var ny i Stockholm. Jag tänkte högt och starkt "läk mig". Precis i sekunden efter det dank det ner ett brev i brevlådan så att jag hörde det.  Det var från Gröndals församling. Jag gick inte dit. Kanske var jag rädd.

Våren 2012 gick jag iaf till Södermalmskyrkan och tog en fika i foajén medan de hade gudstjänst. Jag hörde en predikant åmande skrika ur sig något lidelsefulllt.  Jag gick inte dit igen.

Jag sprang också in en kyrkoengagerad man som jag utbytesstudent tillsammans med i Grenoble våren 2007. Det var på centralen. Han var ca 7 år äldre än mig. Jag tror att han precis blivit lurad av någon i biståndsbranchen eller något sådant men att han körde på. Jag sa att jag inte trodde att människan var ond. Han sa då att jag hade rätt men det finns ondska i alla människor och sedan kan man välja.

Oavsett. Jag tänker ofta på allt som gjort i religionens namn. Ibland att det kanske är ett test. Att såhär mycket jävlighet kan väl ingen högra makt vilja ha. Det kristna ”ekosystemet” verk iaf alltid vilja fång upp mig, ofta när jag tvekar i tron.

Nu senast i Jönköping hösten 2017  bodde jag i couchsurfing och blev utestängd. Jag hade inte så mycket cash så jag tänkte ”jag raggar upp någon på stan”. Det kom tre unga kvinnor som hade varit på möte med Jehovas vittnen. En hade huvudduk.  Jag fick inte sova hos någon av dem men de började köra runt mig i en bil och kolla upp vandrarhem. Vi tog då upp frågan om theodicéproblemet igen. Någon dag senare pratade jag med folk i Jönköping som var på en stor kyrkokonferens. Jag menade då att jag trodde på gud (något jag även sagt i krogköer ibland när folk frågat)  men att jag inte trodde att gud var en individ  men att vi människor kanske såg de vi kunde relatera till ibland.  Så nu får vi se om jag är dömd till evigt lidande. Kanske hittar jag bara hem någonstans till sist.

Faktum är att mycket otroligt har hänt och jag har överlevt mycket jag inte borde, men har också svårt att ta mig till nästa ”nivå”.  Ödmjuk inför livet är jag redan, men det är inte samma sak som att vara ödmjuk inför överheten, översittare, små småaktiga människor och maktmän.

En får se det lite som en blandning av Dante och  Luke Skywalker i "The Last Jedi". Luke är en jedimästare och ser alla onda konsekvenser av jediriddarna "skar ut" ena ögat, men han klarar inte riktigt av att sätta eld på templet själv, så Yoda gör det åt honom. De som sett filmen vet att Rey redan tagit de heliga skrifterna därifrån så Yoda lurar Luke om han inte fattade det. På slutet verkar det som om han fattat det, kanske via kraften. Luke är dock fortfarande så mäktig att han kan få hela First Order att slåss mot en spökkopia av sig själv han skapat och styr på en annan planet medan de andra hinner fly. Vad som hände med kopian av General Lee som står med kikare framför en av republikens skyttegravar  får vi inte veta i den filmen.

Iaf jag tror inte på att vi ska leva i skam med arvsynd eller att homosexuella är syndare. Dessutom tror jag inte heller att det var guds vilja att Donald Trump skulle bli USA:s president, men det trodde den kristna högern. Detta trots att det i den senaste boken beskrivs att han har som nöje att förföra sina kollegors fruar genom att locka dem med unga tjejer, spela in deras reaktioner på band och sedan skicka det till frun. Däremot tror jag på att allt liv är oändligt värdefullt.

PS. Jag tycker Birger Schlaugs tankar om hur den senaste vetenskapen för oss närmre religionen är lika mina egna  även om jag som sagt inte är ateist. Dessutom tycker jag att en kan få leva ut de begär som inte skadar andra. Han skriver om sin syn på vetenskap och religion här. Jag undrar också hur dåliga de där novellerna som denna gröna man en gång skrev och skriver om i en post från 29/12 2017 här, egentligen är.










tisdag 2 januari 2018

Om den spektakulära brottslighetens hot mot förtroendet för rättssamhället och S, SD och Ms ovetenskapliga kriminalpolitik

Ibland gillar jag att kolla upp de idéer jag redan har med experter. På tåget från Stockholm till Lund så pratade jag lite med en masterstudent i kriminologi för att stämma av (  Jag pratade också lite med Birgitta Ohlsson på perongen, men det handlade mest om att jag haft strömavbrott hemma. ) Det mesta jag redan trodde var i linje med forskningen och S, M och SD för en ovetenskaplig politik på området. Det kan dock  handla om att vinna valet för att sedan göra något åt det på riktigt lite senare. 

Vi är nog många som är oroade över att det blir fler och fler spektakulära våldsdåd i medierna. Samtidigt vill färre personer bli poliser. Det är ett slags moment 22. Med få poliser blir färre brott lösta och då ökar också brottsligheten. Med hög grov brottslighet blir det farligare att vara polis och då vill färre personer bli poliser. 

I Fittja gick en gäng män fria fefter misstankar om gruppvåldtäkt pga en dålig utredning. De erkände istället sexköp med narkotika som betalning men friades från det också eftersom historierna inte hängde ihop från vare sig målsäganden eller de anklagade.    En bra utredning hade ökat förtroendet för polis och rättsväsende oavsett om de var skyldiga eller ej.   Samtyckeslagen kommer att göra mycket nytta och det är vanligast att någon du känner våldtar dig men detta var inte den typen av våldtäkt. Vid dådet i Fittja handlade det inte om hur en tolkar samtycke utan  det var en dålig utredning och brist på bevis som gjorde att förövarna gick fria på ett sätt inte ökar förtroendet för rättsväsendet.   Att lösa sådant här kräver mer resurser till rättsväsende och polis så att alla gärningsmän åker fast och alla  utredningarna blir bra gjorda, så att skyldiga fälls och oskyldiga går fria.   

Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kan öka i opinionen genom att prata om grov brottslighet och högre straff. Att lagstifta om högre straff är ett sätt att visa att en tar frågan på allvar och  signalera att vissa brott är allvarliga. Det löser dock inte på något sätt problemet. Hanteringen av frågan liknar Björklunds hantering av det han kallade för "flumskolan". Hans lösningar gjorde det inte bättre men han fick högt förtroende i frågan för att han visade att han tog både upplevda och verkliga problem på allvar. 

De ändringar av straff som är bra är införandet av den nya vapenlagen, inspirerad av Danmark. En idé jag har är också att om de verkligen vill komma åt ledare för organiserad brottslighet så vore det bra att ha ett högre straff för anstiftan till brott eller att införa brottet "grov anstiftan till brott" för t.ex maffialedare. 

Det som egentligen är orsaken till den grova brottsligheten är att för få brott utreds och för få skyldiga fälls. Om alla skyldiga åker fast och fälls så kommer brottsligheten att minska även utan höjda straff. Kanske är det Magdalena Anderssons budget som gör att Morgan Johansson och oppositionen försöker "vara kreativa". De har erfarenhet och borde vara väl medvetna om forskningsläget. Sverige är dock i ett kärvt läge och det är viktigt att ta problemen med brottsligheten på allvar. Mer resurser till polis och rättsväsende är dock enda universallösningen. 

Just nu liknar deras politik den om att lösa välfärdens problem med konkurrensutsättning. Dvs vissa små ändringar och kreativa lösningar kan lösa problem men det är bristen på resurser som är det riktiga problemet. Sen är det viktigt att veta att New York modellen har en del kreativa trix som fungerar när det gäller t.ex vilka brott som prioriteras, hur scheman läggs, och var poliserna är vid olika tider, men den är också anpassad efter ett samhälle där fattigdomsbekämpning som lösning på kriminalitet ses på ett helt annat sätt än här. Att lösa sociala problem i samhället minskar också kriminaliteten.   

Universallösningen är att alla skyldiga ska åka fast och lagföras. Vi behöver fler poliser med högre lön och mer resurser till rättsväsendet helt enkelt. Om vi får det blir också polisyrket mer attraktivt. Poliserna kommer att kunna arbeta mer förebyggande så att vi får ett omvänt moment 22 där poliserna skapar trygghet, syns i samhället och blir omtyckta för alla sina insatser.    För ingen polis vill väl använda vapen på riktigt egentligen. Så enkelt är det. 

måndag 1 januari 2018

En reflektion kring en amerikansk myt som redan är död

Det har funnits en myt om att Obamas närmande till Kuba skulle ha avgjort presidentvalet i Florida. 2/3 av väljarna där var för öppnandet mot Kuba. Trump vann de vita arbetarna som i de andra Swingstates som han vann. Öppningen till Kuba var egentligen en perfekt plan från början. Trump hade nämligen försökt göra affärer med Kuba på 90-talet. 

Sen är det som ofta i USA en fråga om mobilisering. Dvs majoriteten av folket är för men andra är mer engagerade. I Sverige är mobilisering mest viktigt för de som har väljare med låg utbildning och i partiinterna val. I USA är det mer viktigt. Att Clinton var så överlägset stark i Miami kan ha gett henne hybris, men det stora problemet är att hon hade en allians som uteslöt vita väljare. Obama hade ett smartare sätt att bedriva politik. Han var mindre konfrontativ, men fick ändå igenom viktiga reformer som Clinton också hade velat få igenom.  

Trump vann fler kubanska amerikaner än Clinton och myten om Florida och Kuba bygger på det,  men de brukar rösta republikanskt. Clinton hade behövt vinna ca 10% enheter (hon hade ett starkt resultat för en demokrat men inte lika starkt som Obama 2012) kubanska amerikaner från Trump eller mobilisera motsvarande 20% enheter fler av dem för att komma ikapp de övertaget bland vita. Detta för att amerikanerna med kubansk bakgrund är relativt få jämfört med de vita väljarna i Florida. Därför var det de vita arbetarväljarna som avgjorde.

Om en ska reflektera kring de vita  väljarna så har det en del med migrationsfrågan att göra och därför liknar problematiken den i Sverige, men om en förstår politiska mekanismer så kan detta agg mot migranter också ha med dessa väljares ekonomiska situation och osäkerhet inför framtiden att göra. Dessutom har Trump en bas bland de rika vita i Florida och kunde mobilisera från sina medlemsklubb i Palm Beach där han har många av sina möten även som president.      

Hanteringen av Sanders också avgjort en del. Många av de vita arbetare som ville rösta på Sanders ogillade Clinton redan innan. Dessutom var de kritiska mot olika handelsavtal som USA ville ingå. T.ex TTIP och TTP. Trump uttalade sig kritiska mot sådana avtal. Clinton bemötte kritiken med att prata om att hon var progressiv men sedan verkade hon ändå lojal mot finanseliten och pratade om att hennes vision för framtiden var en liberal internationell ordning.  Ett briljant motdrag hade istället vara att suga upp Sanders våg genom att anamma Josef Stiglitz globala ekonomiska politik. 

På länken nedan finns en mer noggrann analys av just Kubas påverkan på presidentvalet i Florida och varför myten inte stämmer.  

http://oncubamagazine.com/society/what-role-did-the-cuban-vote-play-in-the-elections/

måndag 11 december 2017

Om skapandet av olika mansideal, Ung rebell som patriarkal Birth of a Nation

Ung Rebell en slags Birth of a Nation för patriarkatets mansroll. De använder ett antal trick som gör att en får fel idéer. James Deans karaktär Jim Stark är neurotisk och korkad, men stark och modig. Enligt filmen är alla dessa gatans män det för att deras fäder är mesiga och frånvarande. Dessutom är de barn till rika personer. Jim Starks pappa är egentligen en bra man med bra värderingar. Han bryr sig om sin son och går symboliskt runt i förkläde i filmen. Den han inte vågar säga ifrån mot är dock inte Jims mamma (som Jim säger) utan sin egen son. Han är alldeles för förstående till att han super sig full och slår ner folk. 

De verkar använda ett trick i knivfighten där Jim Stark inte kan dra sig ur för att de punkterat hans bil. Om han kan dra sig ur är han korkad som stannar kvar och går med på en knivfight för att verka tuff. Det som skapar hans attraktionsförmåga är att han är stark, modig och står emot en stark grupp. Dessutom är det anpassat för de ideal som rådde på 50-talet. Oavsett, att ta en sådan fight när du inte måste och inget finns att vinna är korkat. Faktum är att Jim är väldigt lättmanipulerad. Detta är faktiskt det faktum som de är tydliga med i filmen. Han vill inte vara en fegis och så fort de retar honom med det kan han trotsa döden hur mycket som helst.  Om han kunnat fly med kvinnan (som följer flockens beteende och därför gillar Jim Stark först när de är ensamma) så hade det varit ett bättre alternativ, men eftersom hon enligt allt han vet just då faktiskt är en del av det tuffa gänget som mobbar honom, finns de väl egentligen anledning att fly med just henne. Hon hejar ju på chickenracet också. 

Att han sedan går med på att köra chickenrace där motståndaren dör (av en slump eftersom hans jacka fastnar i bilen) är ännu mer korkat. Folk gillar honom för att överlever en hotfull situation där ledaren för gänget dör. Detta apellerar till grottmannnen och grottkvinnan inom oss, dvs ledaren för gänget som mobbade Jim Stark dog, men många missar också detaljen att han dog av en slump, dvs för att jackan fastnade i bildörren så han kunde inte hoppa. Han dog inte för att han var sämre på chickenrace.   Men just där kan Jim Stark dra sig ur innan chickenracet börjar, men han gör inte det för då får han inte "hägna med gänget" sen.  Han har alltså blivit manipulerad av en grupp starka män att köra chickenrace och han är bara hjälte i dramat för att han vinner och det var deras idé. Han hade egentligen behövt ta avstånd från denna grupp, som säger att de egentligen gillar honom, men inte agerat som om de vill honom väl.  Det vill säga det blir plus och minus på Jim Starks ageranden i filmen och filmakarna har manipulerat situationen så att där är fler plus än minus på slutet där Jim Stark också får agera hjälte.  

Men han hade lika gärna kunnat vara en feministisk man som manövrerar en hotfull situation mot en stark grupp utan att använda våld. Faktum är att om de använt ett annat filmtrick och modifierat Jim Starkt pappa lite, så att han kunde läxa upp gänget av brats med vapen som hotar honom utanför hans dörr, så hade han varit en minst lika attraktiv man som sin son. Han borde skällt ut gänget utan att vara hotfull. Det går också att ägga in en till scen där han som en slags ”hjälte” säger till sin fru att, de är för många, polisen kommer snart, stanna här hos mig. I en riktig feministrulle hade hans fru också kunnat göra något liknande, men här handlar det om mansrollen.  Det finns många exempel på film där det är så. 


Så egentligen är det inte så att James Deans Jim stark är idealet för oemotståndig attraktiv rebell. Filmmakarna har snarare används en antal små filmtrick för att få Jims pappa att verka mesig och Jim själv att verka stark. Det är det faktum att Jims pappa inte säger ifrån mot sin son när han vill slåss och tycker att sin far är mesig som gör honom svag, och då ska han göra det i rätt frågor, inte för sakens egen skull.  Framförallt det dödsföraktande hjältedådet på slutet, där den andra killen som har en pistol ändå dör, gör att Jim Stark blev mångas ideal för en ung stark modig man (ännu ett filmtrick). Men om Jim Stark själv dött, hade det kanske inte blivit så. Det har lite med hjälteidealen att göra. Om de bytt ut Jim Stark mot t.ex William Wallace i Braveheart så dör ju hjälten där MEN Kungen dör också och det är hjälten och inte kungens son som blir far till tronen arvinge (ännu en liten detalj, sveket lönar sig inte om en tänker på nästa generation). Detta är i linje med det grekiska hjälteidealet där hjälten dör för att bli en gud.    Det handlar mycket om filmens sensmoral. Vem är en vinnare osv…

onsdag 8 november 2017

Om vilka principer Mp bör följa för att upprätthålla trovärdighet och vinna väljare. Var "in the zone"

Nu har jag röstat i Mp Shtmls stads listval. Vad en kan säga om valet och alla kontroverser är att partiet har en trovärdighetskris där det behövs tre typer av trovärdighet. Ideologisk trovärdighet (ej svika kärnvärden), trovärdighet för att få  igenom politiken och trovärdighet för ledarskapet och förmågan att regera. Alla tre behövs. När de är i balans går det också att "fånga nya väljare", men med bra med förslag som tar hänsyn till dessa trovärdigheter. 

På lokal nivå brukar Mp kunna upprätthålla en slags balans mellan dessa tre trovärdigheter när det gäller stadsbyggnadspolitiken. Dvs den är bra, vi kan gå igenom den och vi kan dessutom styra staden i majoritet (även om vissa lokalpolitiker kanske får en stämpel att de framöver bör ägna sig ut just miljöpolitik och t.ex inte kan vara ansvariga för landets säkerhet, men det är de ju inte på den nivån och det är väl just därför de är just kommunpolitiker)  På andra områden är det si sådär.  MP vill ha mer väljare som är kulturarbetare t.ex men kulturarbetarna  ser ofta igenom förslag som sänkt skatt för låginkomstagare trots att de själva ofta är låginkomsttagare. De vill då hellre ha kollektivtrafik, bibliotek, kultursatsningar och kulturskola samtidigt som de undrar varifrån pengarna ska tas. 


Det är trovärdigheten för förmågan att regera som är störst i mp just nu, däremot är det lätt hänt att folk tror att mp offrar allt för makt, även centrala principer. Det kan röra sig stort och smått, sidouppdrag eller de stora uppdragen. Politiker har uppdrag av en anledning och får aldrig identifiera sig helt med makten, då kan vi lika gärna ha teknokrati. Det är den som har ett ansvar som har ett ansvar, ansvaret ligger aldrig på offren och om offren behöver göra något särskilt enligt de regler som finns ska de få hjälp att göra det (inte nödvändigtvis från politiker, men det är en attitydfråga) .  Vi ser det när vi försöker öka antalet anmäla brott. Det finns ett antal mekanismer som kriminologerna känner till som gör att många inte anmäler brott. Istället för att säga att brottsoffren är idioter så utformar vi politik för att göra något åt det. De som ,har en annan attityd hör inte hemma i politiken, för det är dem som är idioter. 

Idag har Mp bara förtroende i miljö och klimatfrågan och i den allmänna opinionen så är partiet under riksdagsspärren. Det är tydligt att våra väljare ser det som att vi hjälper vänner i friskolevärlden framför eleverna. När det klagas blir vissa av våra företrädare nästan arga på väljarna. Det inger inte förtroende för vårt ledarskap. Den har ledartröjan kan förklara om något är någon annans fel ibland, men det får inte vara "att skylla ifrån sig". Även "våra polare" måste bli straffade ibland. Även om vi vet att de hade det jobbigt hemma just då. Jag hoppas att partiet lärt sig en del av sin första regeringsperiod trots allt.

Mitt recept är "balans mellan tre trovärdigheter" (som de tre solidariteterna). Sedan kan strategier för väljarmaximering utformas.  Se diagrammet nedan. En linje ska balanseras så att partiet hela tiden är "in the zone". Även enskilda förslag går att bedöma enligt diagrammet, liksom vissa politiska kommunikationsstrategier, vilket beskrivs nedan.  Ett parti som M kan tumma på regeringsdugligheten. De kan göra det lite mer än S kan, fast att S ofta ses som mer regeringsdugliga. Detta är för M är profilerat som ett parti som fokuserar på att "Få igenom politik" med olika medel. Ibland i regering, ibland utanför regering. S har fokuserat på regeringsduglighet och därför ofta tummat på både den ideologiska trovärdigheten och förmågan att få igenom sin. politik  V har fokus på ideologisk trovärdighet, men har idag också börjat få igenom mer politik. För MP är det extra viktigt att vara "in the zone". Partiet har väljare som bryr sig om både ideologi och resultat samtidigt som partiet är i regeringsställning. 





Vissa frågor är också "trovärdighetsfrågor" dvs en fråga som drar en liten väljargrupp kan minska förtroendet för hela partiet om den inte uppfylls, som en viktig bjälke i ett bygge. Detta är extra sant för solidariska väljare. Tänk "säldöden". Sedan har vi även regeln "en politiker ska aldrig ljuga" som inte är att förväxla med att "du alltid måste säga sanningen" Vissa bryter mot den ibland men den finns av en anledning, lite samma grej som att "det är lättare att komma ihåg sanningen". Det är alltid bättre att "inte kommentera" när något är känsligt. Ibland för att vinna tid.  Du kan bli rökt om 10 år, för att du ljög nu, när det kommer "en ny uppgift". vissa personer som inte alls är lika duktiga eller skickliga överlever längre politiskt, för att de följer den principen. 

Går det då för miljöpartiet att spela hjältar som är offer för S, oppositionen och det politiska spelet? ? Det beror på. Att spela offer samtidigt som en har ledartröjan inger inte förtroende för ledarskapet. Det får i så fall komma en story om hur svårt det var i efterhand. Romsons tårar var kontraproduktiva för hon var en minister. Det verkade än mer som att MP inte kunde påverka, men samtidigt fick skylla ifrån sig på sina egna kommunpolitiker, och om Romson nu talade sanning om kommunpolitikerna (vilket det finns olika versioner om) så bekräftades SD:s verklighetsbeskrivning.  Där bröts viktiga kommunikationsprinciper för hur en inger förtroende för sitt ledarskap. Här är det viktigt att poängtera att när Obama grät i TV så var det för att något hemskt hade hänt.  När Romson grät så var det för att hon lanserade en reform som hon nog inte tyckte var så bra. Kommunikationsmässigt så upprätthölls endast ideologisk trovärdighet på det sättet.  Genom att skylla på kommunpolitikerna så upprätthölls knappt ens det. 

Sen har vi förintelsejämförelsen i TV som kom innan.   Den var ett tecken på desperation samtidigt som enda kopplingen till förintelsen var att det var hemskt. Det blir ju färre döda på medelhavet med SDs politik där folk samlas upp i uppsamlingszoner.   Vad skulle flyktingar i Sverige tycka? Visst de gillar nog engagemanget men de skulle också kunna tycka   "Åhh nej, nu har hon gjort bort sig, då hamnar hon i försvarsposition och gör bort sig ännu mer sen". Vissa går dock igång på engagemanget, att de vet att de har en engagerad minister på sin sida.   Vilket iofs folk som inte kan leda mest gör, men kommunikationen i övrigt var sådan. Det betyder inte att Romson inte kunde leda, det kan hon säkert, men det kommunicerar att hon inte kunde det.   Detta är något som skadar den där trovärdigheten för förmågan att regera, men sedan är det också så att ett litet parti har svårt för att agera på en nivå "över sin styrka". Här skulle en kunna jämföra med C:s förra miljöminister Andreas Carlgren. Han lät som en idiot ibland när han skulle säga att alla skulle köra elbilar på förbifarten och att C lurat de andra om kärnkraften. Nu är det så att även elbilar tar energi att producera, så fortfarande idiotiskt om du frågar mig. Var hans strategi bättre eller sämre än Romsons? De lärda kan nog tvista om det ett tag. Romson hade nog inte kunnat sitta i TV och prata om kvantiteter och kvoter som ett pucko men med de lärdomar vi har idag hade det nog gått att göra det bättre.  



Det kan gå att få igenom en "offermanöver" utifrån den ganska svaga position Mp har i regeringen idag, men det kan då förstås först i efterhand. Det måste vara något folk kan förstå utifrån t.ex. spelet i "The Hunger Games" plus att du försökt gömma en flykting men ändå inte bryter mot lagen. Då blir det smart, men bara om det inte kunnat göras på något bättre sätt. Dvs du är den där propagandachefen som egentligen är en rebellspion, samtidigt som du är Katniss som ska rädda Petah genom att låtsas vara kär i honom. Gärna med stora rubriker i aftonbladet om "Det riktiga hunger games". Farsen måste vara en del i en lyckad strategi. Annars är du bara en tönt, som endast klarar vissa ansvarsområden, och du vill inte förlora fler.   Hur lyckas man med en sådan manöver på ett bra sätt? Om den misslyckas är du ju bara "dum i huvudet" och blir av med din trovärdighet, för folk föredrar en genuin typ som misslyckas framför en lirare som misslyckas. Det är dock viktigt att poängtera att det blir en "offermanöver" först när du nog inte får igenom dina idéer, vilket innebär att du i det fallet endast upprätthåller trovärdigheten för ideologi och regeringsduglighet. C lyckades på ett sätt där, för de fick mer rätt i efterhand, men de kunde inte säga det när de hade regeringsmakten själva, så de fick slå i en par kilar för att sedan "härda ut" och hoppas på det bästa. C har kvar en hög trovärdighet i miljöfrågor idag, troligtvis pga att politiken när det gällde t.ex kärnkraften fungerade ganska bra. MP behövde bara slå in spiken i kistan sen, men även C hade problem med opinionssiffrorna när de var i regering.  














torsdag 2 november 2017

Om 2001 och Solaris som delar i kalla krigets kulturkamp och Being There och Forest Gump som Solaris gröna vatten eller en symbol för Jesus

I filmen och boken 2001 lämnar ett gäng utomjordingar svarta stenar på olika platser. Genom att hitta dem kan människorna nå nästa nivå. Det blir en slags symbol för socialliberalismen. Filmen slutar med att austronauten som går hela vägen efter han stängt av datorn de byggt som fick eget medvetande och hade ihjäl en austronaut, åker rakt in i ett psykadeliskt ljus för att sedan återfödas som "ett stjärnbarn." Det är lätt att dra jämförelser till de system som finns i väst, eller iaf till hur det system var tänkt att fungera. Dvs det finns en hierarki, men du kan nå nästa nivå, om du vill och försöker. Det går här även att dra en jämförelse till kristendomen. Dvs vi ska lita på att de som är mer utvecklade och högre upp i en hierarki vill oss väl. Mer väl en de maskiner och verktyg vi byggt själva. 



Klippet där aporna gör ett språng i utvecklingen blir en slags bro mellan vetenskapen och kreationismen. En modern skapelseteori som liknar scientologin.   Utomjordingarna som kommit längre i sin utveckling hjälper aporna lite på traven när de "är redo" för nästa steg.  

Filmen Being There med Peter Sellers från 1979 är en smartare och mer politisk föregångare till Forest Gump.  Chauncey Gardner är utvecklingsstörd och har aldrig lämnat huset han bor i. Han är på så sätt en slags slav, som hålls kvar i ett hus där han jobbar som trädgårdsmästare. När "ägaren" dör har han ingenstans att ta vägen så han irrar runt på stan i Washington. Liksom Forrest Gump har han ovanligt låg IQ men ramlar in i Washingtons elit. När han pratar om sina blommor ses det som en metafor för USA:s ekonomi. Detta är en konservativ växtmetafor som de gillar och på slutet pratas det om att Chauncey Gardner kan bli USA:s nästa president. Medan eliten samtalar om USA:s framtid och Gardners plats i den på en begravning, vandrar han omkring för sig sig själv i en park nära begravningen.  Vid filmens slut går han på vatten, samtidigt som talaren på begravningen upprepar att "Life is a state of mind".  Därav jämförelsen med Jesus och den kristna högern. Med rätt tro kan du går hur långt som helst.  Gardner har ödmjukt levt sitt liv i fångenskap som trädgårdsmästare och detta leder honom mot makteliten. 





Det går inte heller att undvika att tänka lite på George W Bush, en president som av många anklagades för att vara korkad och "skapad av andra", samtidigt som han var charmig och hade ett jordnära sätt att vara. Om Ryssland investerat i Trump så var det Saudi som investerade i Bush, och de blev också av med en rival i Irak.  Om en inte vill hoppa lika långt in i framtiden så för Chaunsey Gardner också tankarna till Ronald Reagan som valdes 1980. Mindre än ett år efter att Being There hade premiär. På så sätt lyckas filmen fånga hur en ny presidentkandidat diskuteras i den republikanska eliten.

Klippet nedan jämför Being There med just 2001 och menar att delar av Kubricks "kulturella kod" finns i Being There. Monoliten är den rika mannen som tar Chauncey Gardner in i den politiska eliten.   




Utifrån en kulturanalys av kapitalismen, kristendomen och socialliberalismen så har både Being There och Forest Gump en plats i väst kulturella narrativ. Berättelsen är om inte republikansk, så iaf amerikansk på så sätt att det är vilja, handlingskraft och självsäkerhet som avgör, snarare än hög intelligens. Både Gump och Gardner tar dagen som den kommer, och får vissa sätt både bättre och mer spännande liv än många andra, samtidigt som de blir utnyttjade.   Alla kan lyckas om de försöker, precis som i den republikanska bibeln "Think and Grow rich", av Napoleon Hill. 2001 visar upp att det finns en utvecklad elit som hjälper folk på vägen när de är redo, och att det fungerar bättre än när de gör uppror och vill organisera sig själva efter sina egna regler. 

Filmen Solaris är också baserad på en bok, och den skulle vara ett Sovjetiskt svar på 2001. Den är också det på det kulturella planet. De ryska astronauterna studerar en mystisk blå planet de inte kan förstå. Planeten består av blått vatten och kan ge austronauterna hallucinationer och skapa kopior av saker de vill ha men trodde var omöjliga att få tillbaks. Solaris skapar t.ex en levande kopia av en av austronaternas döda fru. I den ryska versionen sker detta bara en gång. Något som på ett sätt få en att tänka på ryssar som hoppade till väst för en kvinna. 

I en nyckelscen läser en av austronauterna ur en bok att "de kommer på natten" och "vi måste sova någon gång". Dvs hur länge kan de värja sig mot ett system som de inte gillar men som kan ge vissa människor allt de vill ha. Människorna måste sova någon gång. Austronauten säger också att kopian av hans fru (Solaris gör här bara en kopia) är lika riktig. Det blir en symbol för vad kapitalismen kunde ge dem som övergav kampen för ett socialistiskt samhälle. Sovjet ville utmåla sitt samhälle som mer intellektuellt och mindre dekadent än väst, och det är just detta som är fokus i den ryska filmen. Det ska vara smakfullt. En värld av hallucinationer och oändliga kopior har inget djup. Samtidigt menar en av austronauterna att deras samhälle inte vill utforska mer. De talar om människan som inåtvänd. Att det handlar om att utvidga jorden snarare än att utforska andra planeter. Människor behöver människor, snarare än nya världar, oändlig teknikutveckling och materialism. 



I Steven Soderbergs amerikanska remake från 2002 (då altermondialiseringsrörelsen var i ropet och 2001 skulle ha hänt ett år tidigare) studeras kapitalismens omvandling av människa till vara ännu mer än i den ryska versionen. Här återskapas austronautens fru flera gånger, och när han upptäcker detta så behandlar han henne som en vara. Han skickar t.ex ut en version i rymden mot en säker död.  Soderbergs version har på så sätt en ännu mer marxistisk analys än originalet. Kopiorna gör dessutom uppror och dödar vissa original (som i Blade Runner).  Det förs ett resonemang kring "vem som är vems, marionett". Fokus blir dock mer på individen. Vad innebär det att få människor langade till sig som varor, och vad innebär det att vakna upp och vara en vara. Soderbergs version är här snarare en betraktelse över det globala klassamhället och västvärldens överflöd. 




Det bildas såldes två motpoler där 2001 står för socialliberalism och/eller kapitalism kombinerad med kristendom och Solaris för en socialism som undrar om den för en hopplös kamp. I slutet av Solaris från 1972 befinner sig Astronauten i sitt gamla hem, men vi ser också att hemmet befinner sig mitt i ett liknande vatten som det på Solaris, men detta är grönt, istället för blått.  Det verkar som om han stannat på Solaris som lyckas kapa en värld där han trivs, genom att göra vattnet grönt istället för blått.  Har människorna gett upp eller är deras egen värld redan mycket lik det Solaris kan ge dem. Sovjet ville ha ett svar till 2001, men det är tyvärr uppgivet. Austronauterna lyckas varken förstå eller bekämpa Solaris. Slutet på filmen får oss att tro att Sovjet redan förlorat, men samtidigt är det just kopior Solaris ger oss, och Solaris måste anpassa sin yta för att den ryska austronauten ska acceptera denna kopia av hans gamla hem. När kan en kopia ersätta det du förlorat och kanske aldrig kan få tillbaks.  Det blir därför oklart om mästerregissören Tarkovskij egentligen gick emot sin regering när han skulle formulera ett lika avancerat och djupt svar på Stanley Kubrick mästerverk. Om Solaris egentligen är den kapitalistiska världen som kan producera kopior av det vi vill ha. Har den ryska austronauten då valt Solaris, och om han inte gjort det, är hans eget gamla hem likadant fast grönt istället för blått?

Problemet blir att allt hela tiden kretsar kring kapitalismen. Det blir en motkultur där ryssarna får svårt att formulera sitt eget alternativ. I det som skulle vara ett slags kulturkrig där Sovjet behövde ett svar på 2001 så är det är motståndarens värld allt kretsar kring. Å andra sidan är 2001 liksom "Being There" en resa uppåt, eller framåt, mot vad som framställs som ett högre stadium. Det ryska alternativet tycks här vara gemenskap med andra. Andra som inte är kopior, substitut eller varor.   



Kanske är det så att kapitalismen gjort en grön värld, lik den i Forest Gump eller Being There för att de som inte fått den bästa platsen i den ska kunna känna sig hemma där. Den som kritiserar kapitalismen mest här blir därför Stephen Soderberg, med sin inspiration från den alternativa globaliseringsrörelsen som var stark just kring 2002, ett år efter det år då filmen 2001 ska utspela sig. Den rörelsen byggde dock inte på Sovjetkommunism utan på en alternativ globalisering med lösningar som t.ex tobinskatt. På slutet är austronauten kvar på den vanliga jorden, och saknar sin döda fru. Inget verkar ha förändrats.