Nytt förkortat avsnitt om EU i miljöpartiets partiprogram

Jag har idag yrkat på en förkortat avsnitt om EU i partiprogrammet. Texten är delvis baserad på partistyrelsens förslag. Syftet är att göra texten kortare ( 7 istället för 12 stycken) samt att lyfta fram miljöpartiets konstruktivt kritiska syn på EU. Den nya texten i sin helhet finns nedan.


#Stycke1

Miljöpartiet vill se Europa som del av en värld av demokratier där människor rör sig fritt över gränserna, och där folk och länder handlar och samarbetar med varandra. EU är ett av många sätt att skapa motvikter mot det internationella kapitalet i en globaliserad värld. Det är dock viktigt att detta projekt inte övergår i supermaktsambitioner. Miljöpartiet har därför en konstruktivt kritisk syn på EU och motsätter sig en militarisering av unionen.  

#stycke 2

EU har en struktur som är komplicerad och flyttar makten långt från folket. Detta står i motsats till miljöpartiets decentralistiska  demokratisyn. EU lägger sig också i allt för många områden som bör vara nationella. Miljöpartiets vill verka för demokratiska reformer av EU och se till att EU håller fokus på det som är viktigt. Vi vill reglera lobbyismen inom EU och  verka för att offentlighetsprincip och meddelarfrihet efter svensk modell införs. Vi motsätter oss ett EU som utvecklas i en mer centralistisk och odemokratisk riktning.

#stycke 3

Gränsöverskirdande problem som klimat- och finanskriserna är saker som är svåra att lösa på enbart nationell nivå. EU bör således verka för krafttag mot utsläpp av växthusgaser men även för regleringar av finansmarknaden för att motverka spekulation. Europa är inte väl anpassat för att ha en gemensam valuta. Därför ska sverige inte gå med i EMU. EUs budget måste utformas så att den inte går till åtgärder som skadar klimatet.

#Stycke 4

EU måste föra en mer aktiv miljöpolitik. Vi ser gärna överstatliga beslut angående miljöskyddande åtgärder så som hantering av gränsöverskridande miljöföroreningar, skydd för hotade arter och biotoper samt minimiregler för att stärka miljöskyddet och minska klimatpåverkande utsläpp.  Idag ses det som ett brott mot EUs inre marknad om ett land har högre krav på miljö och hälsa än andra länder. Miljöpartiet vill istället att EU ska jobba med minimistandarder så att det blir möjligt för vissa länder att gå före och vara goda exempel

#stycke 5

EU:s flyktingpolitik har rest höga murar mot omvärlden. Varje år dör människor i försök att ta sig in över unionens yttre gränser. Vi anser att människor ska få en reell möjlighet att fly till EU och få en seriös prövning av sina asylskäl. Det måste skapas fler lagliga vägar för människor att invandra till unionen.

 #Stycke 6

Krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har bidragit till att förbättra situationen i länder som vill bli medlemmar i EU. Det är viktigt att denna process fortsätter och dörren inte stängs för nya länder som vill gå med. EU måste också få bättre verktyg att ta itu med brott mot de mänskliga rättigheterna inom unionen. Mänskliga rättigheter, klimatfrågan, fredlig konflikthantering och en konfliktförebyggande politik behöver sättas i första rummet för EU:s bistånds och utrikespolitik. EU måste ta sitt ansvar för utvecklingen i världen genom att gå i spetsen för att det ska bli en internationell klimatöverenskommelse som minskar utsläppen av växthusgaser till en nivå som behövs för att stabilisera temperaturökningen på en icke-skadlig nivå. Den gemensamma utrikespolitiken får inte bli en ursäkt för en passiv svensk politik inom andra internationella forum.

#Stycke 7

Handelshinder gentemot fattiga länder ska rivas så att handelspolitiken kan bli ett effektivt verktyg för fattiga länder att utveckla sina ekonomier utifrån sina förutsättningar. Vi vill införa hårda miljökrav och sociala krav i handelspolitiken som kan bidra till förbättringar långt utanför EU:s gränser. EU:s jordbrukspolitik ska inte bidra till att dumpa priser på marknaderna i utvecklingsländer.

Gör partiprogrammet till en grön visionär och realistisk ledstjärna inför framtiden.

Jag skrev den här texten inför sista remissrundan av miljöpartiets partiprogram. När jag såg utkastet så såg jag att det mesta redan hade ändrats till att bli i linje med vad jag tycker. Jag publicerar den ändå här för att jag ett sammanhang. Kanske framförallt vad jag tror hade varit ett framgångsrecept för mp att gå till val på. De flesta saker drivs redan och jag kopierade in de de förslag som har mer internationell karaktär i den förra texten, om EU-valmanifestet.

Det finns många användningsområden för ett partiprogram. Det ska vara en ledstjärna för partiet att sikta mot men samtidigt inte vara för flummigt och orealistiskt för att kuna omsättas i praktiskt politik. Partiprogrammet måste ha en balans mellan visioner och realism, och kunna ligga både före, och mitt i tiden. Jag tycker att det arbete som gjorts hintills är föredömligt och nu inför den sista rundan så gäller det att slipa på detaljerna och se till att viktiga gröna grundeplare inte faller bort ur det som ska vara vår viktigaste gröna visionära ledstjärna.

Jag sitter inte på alla lösningar och realpolitiska förslag själv utan vill snarare peka ut en riktning för var jag tycker att fokus bör ligga inför slutarbetet med det nya partiprogrammet.

Utifrån de grundförutsättningarna så föreslår jag följande:

• Låt miljöpartiet vara ett parti som leder utvecklingen inom smarta, kontruktiva och kreativa lösningar på samhällsproblem. Miljöpartiet ska vara Samhällsbyggarpartiet de Gröna.

• Låt miljöpartiet vara ett parti som står över grupptänkt och politiskt käbbel om små detaljer. Ett parti som går till kärnan med samhällspoblemen och fokuserar på det som är viktigt.

• Låt miljöpartiet vara ett parti som har ett ekologiskt och socialt långsiktigt hållbart samhälle samt fria och jämlika individer som sitt mål. Individernas frihet, jämlikhet och möjlighet att bygga sina liv tillsammans eller enskilt måste gå före grupper, staters och företags vilja att bygga hierarkier.

Vilka konkreta politiska frågor tycker jag då är viktiga att ha med i det nya programmet Jag har staplat upp några nedan. Många av dem är redan med och detta ska inte uppfattas som en kritik. Jag vill snarare se till att de stannar kvar. Det blir något av en blanding av högt och lågt men ta det för vad det är.

• En migrationspolitik som bygger på en human asylrätt, arbetskraftsinvandring utan uttnytjande av invandrad arbetskraft, och ett långsamt och pragmatisk borttagande av nationella gränser.

• En utrikespolitik som bygger på internationell solidaritet och kosmopolitanism.

• En politik som lyfter fram och respekterar de mänskliga rättigheterna, ekonomiska och sociala liksom politiska och medborgerliga.

• En politik som bygger på att samhällets resurser ska fokusera jämtemot de som har minst resurser. Detta är både solidariskt och bra för ekonomin. Detta innebär att jag anser att vi bör ta ställning mot avdrag för hushållsnära tjänster och andra subventioner till de grupper i samhället som redan har det ganska väl förspänt. Den sk ”tricke down” filosofin som dominerat regeringens politik är inte bara orättvis, den är skadlig för hela samhället.

• En ekonomisk politik som bygger på forskning. Här vill jag främst lyfta fram det arbete som gjorts av de Amerikanska nobelpristagarna Paul Krugman och Joe Stiglitz. Många som sitter på maktpositioner idag studerade ekonomi på en tid där de fick lära som modeller som idag tillhör historiens sophög inom akademin. Dessa modeller är inte uppdaterade till den verklighet som gäller efter finanskraschen 2008. När Europa nu står inför en liknande situation så har vi en unik möjlighet att inte göra samma misstag som gjordes i USA. Ett parti som kan ta till sig detta kan föra en politik som är anpassad till de senaste forskningen inom vår tid.

• En säkerherhetspolitisk som sätter klimatfrågan, energipolitiken och de globala klassklyftorna i centrum och lyfter upp dem som vår tids största säkerhetspolitiska utmaningar.

• En bostadspolitik som lyfter fram fördelarna med att satsa på hyresätter. De gör att människor slipper skuldsätta sig för att kunna bo och ger samtidigt en flexibilitet som är bra för arbetsmarknaden. Hyresätter ger både flexibilitet och frihet.

• En reformering av trygghetssystemen som kan möta den lågkonjunktur som vi troligtvis står inför. Detta är nödvändigt för att lågkonjunkturen inte ska bli en depression. Jag föreslår här ett uttökat socialbidrag och ett avskaffande av behovsprövningen för att få socialbidrag. Mijlöpartiet bör även anamma inkomsbortfallsprincipen inom a-kassan för att undvika att a-kassan i allt högre grad ersätts med privata alternativ.

• En fortsatt konstruktiv kritisk linje i vårt förhållande till EU. Vi behöver EU för att kunna ta fram gemensamma lösningar rörande, mänskliga rättigheter, klimatet, finansspekulationen och den europeiska lågkonjunkturen. Detta är de frågor som vi bör fokusera på inom EU. Det behövs internationellt samarbete och konstruktiva lösningar för att möta lågkonjunturen inom EU. Lågkonjunturen är också en möjlighet till att kunna satsa på hållbar utveckling, förnyelsebara energikällor och gröna jobb. Sverige ska inte gå med i Euron.

Det jag skrivit ovan kan tyckas som en självklarhet, men jag upplever att vi mer och mer börjar anpassa oss efter andra partiers och intressens agendor. Låt partiprogrammet vara realistiskt och pragmatiskt men låt det framförallt vara grönt.

Låt miljöpartiet gå till val på ett gemensamt Europeiskt valmanifest 2014.

2009 antog European Green Party ett gemensamt valmanifest som kallades för ”A Green New Deal for Europe and the World”. Manifestet var baserat på att möta efterverkningarna av den Amerikanska finanskrisen med gröna investeringar.

Miljöpartiet representerades i den arbetsgrupp som tog fram manifestet av dåvarande språkröret Peter Eriksson. Jag deltog i egenskap av kandidat på den europeiska kongress som antog manifestet och på kongressen 2009 var jag en av få personer som förepråkade att Miljöpartiet skulle gå till val på det gemensamma Europeiska valmanifestet. Detta röstades dock ner på kongressen och miljöpartiet gick istället till val på ett eget valmanifest. Detta var på många sätt klokt, framförallt då miljöpartiet länge har haft en EU-kritisk linje och majoriteten av övriga partier i gröna gruppen är EU-federalister. Ett annat problem var att den amerikanska finanskraschen inte syntes tillräckligt mycket i medelklassväljarnas vardag och det blev därför mindre relevant att kampanja på ett sådant manifest.

Jag har stor anledning att tro att vi under våren 2009 fortfarande kommer att vara djupt inne i Eurokrisen och att de ekonomiska effekterna av denna kommer att synas i Sverige i mycket bredare lager. Det handlar inte längre endast om industrijobb. (Missförstå mig rätt, det är ett problem att vi förlorar industrijobb i Sverige). Även väljare från medelklassen kan komma att drabbas hårt. Denna kris är något som drabbar hela Europa.

Miljöpartiets långvariga motstånd mot EMU kommer att kunna ge hög trovärdighet i förhållande till Eurokrisen men endast om frågan hanteras på rätt sätt. Eurokrisen i kombination med klimatfrågans relevans gör att mp kommer att ha goda chanser i Europaparlamentsvalet 2009. Om vi har ekonomisk kris 2009 så kommer den att dominera den mediala agendan och en Green New Deal for Europe blir väldigt relevant. Det är dock viktigt att en sådan strategi inte stannar vid att vi sitter och sågar EU och EMU som projekt. Vi måste kunna ge lösningar på hur vi kan möta krisen på ett bra sätt, både i Sverige och i hela Europa. Vi kan inte bara sitta och säga vi hade rätt, vi måste också kunna säga ”vi har en plan”. En plan som bygger på att kunna hitta gemensamma lösningar och synergieffekter inom Europa. Det faktum att EGP gick till val på en ”Green New Deal” redan 2009 ger ännu mer ökad trovärdighet om vi skulle gå till val på det än gång till.

Vi har här en god chans att kombinera klimatfrågan med en ekonomisk politik som bygger på forskning. Här vill jag främst lyfta fram det arbete som gjorts av de Amerikanska nobelpristagarna Paul Krugman och Joe Stiglitz. Många som sitter på maktpositioner idag studerade ekonomi på en tid där de fick lära sig modeller som idag tillhör historiens sophög inom akademin. Dessa modeller är inte uppdaterade till den verklighet som gäller efter finanskraschen 2008. När Europa nu står inför en liknande situation så har vi en unik möjlighet att inte göra samma misstag som gjordes i USA. Ett parti som kan ta till sig detta kan föra en politik som är anpassad till de senaste forskningen inom vår tid.

”A green New Deal” bör vara paradfrågan i valrörelsen till Europaparlamentet. Utöver detta så bör ett antal mindre frågor vara med. Inte för att kampanja på utan för att kunna besvara när det kommer frågor. Dessa frågor är:

• En migrationspolitik som bygger på en human asylrätt, arbetskraftsinvandring utan uttnytjande av invandrad arbetskraft, och ett långsamt och pragmatisk borttagande av nationella gränser.
• En politik som lyfter fram och respekterar de mänskliga rättigheterna, ekonomiska och sociala liksom politiska och medborgerliga.
• En politik som bygger på att samhällets resurser ska fokusera jämtemot de som har minst resurser. Detta är både solidariskt och bra för ekonomin. Den sk ”tricke down” filosofin som dominerat regeringens politik är inte bara orättvis, den är skadlig för hela samhället.
• En säkerherhetspolitisk som sätter klimatfrågan, energipolitiken och de globala klassklyftorna i centrum och lyfter upp dem som vår tids största säkerhetspolitiska utmaningar.
• En fortsatt konstruktiv kritisk linje i vårt förhållande till EU. Vi behöver EU för att kunna ta fram gemensamma lösningar rörande, mänskliga rättigheter, klimatet, finansspekulationen och den europeiska lågkonjunkturen. Vi bör dock vara fortsatt kritiska till EUs demokratiska underskott och onödig byråkratisk klåfingrighet. Framförallt bör vi hindra ytterligare försök att öka bevakningen och integritetskränkandet av Europeiska medborgare. 

Detta är de frågor som vi bör fokusera på inom EU. Det behövs internationellt samarbete och konstruktiva lösningar för att möta lågkonjunturen inom EU. Lågkonjunturen är också en möjlighet till att kunna satsa på hållbar utveckling, förnyelsebara energikällor och gröna jobb. Framförallt frågan om en konstruktivt EU-kritisk linje kommer att vara svårt att få gehör för i möten med Europeiska gröna. Jag tror dock att det är fullt möjligt att ärligt säga till väljarna att vi har kompromissat.   

Om politikens teknokratisering och behovet av tydliga och realistiska visioner samt byggandet av en ny allians för valseger 2014.

Anna Kinberg Batra och Peter Norrman skriver på DN debatt om att moderaterna ska förändra sin syn på gemensamt ägande. Moderaterna antar med sitt utspel om gemensamt ägande en slags teknokratisk position. värden som frihet, solidaritet eller jämlikhet nämns inte utan det är medborgarnyttan som sägs stå högst i valet av ägandeform. 

Det populistiskt taktiska genidraget för moderaterna hade antagligen sedan varit att  föreslå tydliga regleringar gällande vinst i välfärden. Det finns en ganska tydlig majoritet för det bland väljare till både höger och vänster. Det skulle cementera partiets position som det "allmännyttans parti" som inte representerar några särintressen, som reinfeldt velat ha.  Ulf Bjered bloggar om bland annat detta här. 

Jag tror inte att detta skulle ske då det trots allt finns en liberal marknadsideologi i grunden för moderaternas politik och det skulle totalt allienera hela friskolesektorn, men den moderata partiledningen har tidigare inte haft några problem med att bråka med svenskt näringsliv och man säger ju att "only nixon could go to china". Bara sossarna kunde göra pensionssystemet beroende av utvecklingen på börsen, och bara moderaterna kan reglera vinsterna i välfärden utan att bli anklagade för att vilja ha det som i Sovjet. 

Ett stort bråk med svensk näringsliv skulle lägga moderaternas politik högre upp på den mediala agendan och bredda den politiska basen. Jag skulle inte bli förvånad om sossarna planerar något liknade jämtemot LO. Här finns en större risk då vänsterväljare inte taktikröstar i samma utsträckning som borgerliga väljare och har en större benägenhet att stanna hemma på valdagen om alternativen är för lika men sålänge vänsterpartiet upprätthåller ett radikalt alternativ så kan det gå vägen.    

Socialdemokraterna verkar nämligen också staka ut en teknokratisk linje. Håkan Juholts svepande ideologiska formuleringar är som bortblåsta och diskussion handlar mycket om att hitta praktiska lösningar på problem. Att Stefan Löfven öppnar upp för privata arbetsförmedlingar är ett bra exempel på detta  . Att vilja hitta realistiska lösningar på problem är inget dåligt i sig, men jag tror att det är en farlig utveckling om politiken helt skulle avideologiseras. De realistiska förslagen måste leda mot en vision om ett bättre samhälle. Vi måste få välja vilket samhälle vi vill sträva efter och inte låta eliten göra det åt oss.  Håkan Juholt var något på spåren när han ville återupprätta visionerna och värderingarnas betydelse i svensk politik. Det stora problemet (förutom hans personliga klanterier) var att han inte kunde kombinera detta med trovärdiga och realistiskt genomförbara samhällsreformer. Det blev mest en massa fint snack. Han hade ju inte behövt designa reformerna själv, utan snarare ta in experter som jobbade utifrån en ideologisk grund så att han sedan kunde ha frontat som den karismatiske talaren.  

Det finns en stor risk att det i valet 2014 kommer att vara mycket små reella skillnader mellan de två största partierna. Att de tävlar i regeringsduglighet och diskuterar små symbolfrågor (typ läxhjälpsrut)  samt försöker vinna på vem som har bäst PR-strategi.  

Om de två största partierna trängs i mitten så öppnar det  förstås upp för stora möjligheter för de som vill bli den tredje kraften i svensk politik.   Sverigedemokraterna har idag rekordsiffror i opinionen. Diskussionen om SDs framvart präglas av mycket myter.  Främlingsfientligheten har t.ex. inte ökat i Sverige så det går inte att förklara Sverigedemokrataternas framgångar genom att hänvisa till ökad främlingsfientlighet. Henrik Oskarsson gör en väldigt intressant analys av olika faktorer som påverkar SDs framgång här. Det är också  en bra sammanfattning av de faktorer som spelar stor roll när det gäller väljarbeteende. Faktorer som närhet, agenda, tydlighet och kompetens. 

Min analys är att SD vinner dels på de främlingsfientlgia röster som funnits hela tiden och som inte hade ett trovärdig alternativ att rösta på tidigare och dels på att de har en nostalgisk vision om en svunnen tid då vi ska ha haft ett bättre och mer homogent samhälle. Det blir ett slags alternativ till vårt allt mer individualiserade samhälle. Jimmy Åkesson är verkligen "spot on" när han beskriver sitt parti som socialkonservativt.

Jag tror att det finns många människor som längtar bort från det teknokratiska projektet och en "enda vägens" politik. Själv gör jag det väldigt mycket. Jag vill att politik ska handla om vilket samhälle vi ska sträva mot och att valen ska innebära reformer som gör stor skillnad för människor på både kort och lång sikt.   Om missnöjet över att de två stora partierna trängs i mitten inte ska lyfta SD till ännu högre nivåer så behövs det ett annat alternativ som är både trovärdigt, pragmatiskt och visionärt. Kampen om att bli den tredje kraften i svensk politik kommer att ligga mellan SD och MP. Trots att dessa partier attraherar helt olika väljargrupper så har de en gemensam nämnare i sin kritik av blockpolitiken.  

Hur skulle det då gå att rita om kartan i svensk politik?

Den allmänna visheten har länge varit att för att vinna ett val så behöver du en eller flera sk 30 miljardersreformer. Dessa reformer måste beröra de upplevda problem den grupp du vill attrahera upplever.  Helst ska dessa reformer kunna utgöra bärande pelare i ett narrativ om ett bättre samhälle.   Jobbskattevdraget är ett exempel på detta. Det blev en central nod i en berättelse om ett Sverige där många människor inte upplevde att det lönade sig att arbeta. Det hela var genialt just pga sin enkelhet. En stor reform, ett narrativ och ett passande namn (arbetslinjen).   Detta är alltså inga små skatteavdrag eller symbolfrågor som läxhjälpsrut utan stora reformer som innebär en reell förändring av maktförhållandena i samhället. Det får inte heller vara för många små förslag, då kan motståndarna fokusera om debatten till dem och behöver inte diskutera de stora frågorna. Det är bättre att gå till val på ett fåtal väl riktade realistiska och finansierade "megareformer". 

Vad många partiledningar verkar ha missuppfattat i kölvattnet av Schlingmanhypen är att det inte är vare sig pr-arbetet eller reformerna i sig som vinner ett val. Det verkar ha pågått en politruckdebatt om huruvida det var Borg eller Schlingman som vann makten åt moderaterna 2006.  Min analys är att det är kombinationen av stora reformer inbakade i ett sammanhängande narrativ som kan rita om den politiska kartan. Det räcker alltså inte med att ha en bra reklambyrå, eller att vara duktig på att lägga bra politiska förslag för att kunna vinna ett val. Att vinna väljare är vare sig samma sak som att sälja schampo eller att vara bäst på ett akademiskt seminarium på universitetet.  En måste kunna lyfta blicken, se sammanhangen och klura ut hur det går att bygga nya allianser av samhällsgrupper, för att på så sätt kunna berätta deras historia samtidigt som en ger konkreta lösningar på deras upplevda problem.  

Klimatfrågan kommer antagligen att ligga hyffsat högt på dagordningen och infrastruktursatsningar i kombination med grön omställning och gröna jobb kan ta partiet långt. Jag tror dock att det dels krävs minst en till större social reform som inte handlar om enbart miljöpolitik.  Något som vågar utmana maktförhållandena i samhället. Sen måste alla reformerna vävas in en sammanhängande berättelse som hänger ihop och är lätt att kommunicera. Problemet med partiets kommunikation har enligt mig länge varit att vi är för smarta och intellektuella. Vi lägger supersmarta förslag men människor som inte är insatta kommer att ha svårt att förstå dem. Samtidigt blir våra kampanjer lätt intellektuella rebusar, som är jätteroliga och får alla att tänka till, men samtidigt blir de då också otydliga. Det är som om vill skapa ett stort akademiskt seminarium, snarare än att mobilisera stora massor av människor. 

MPs största politiska problem idag är annars att vi är lite för snälla och ofarliga.  Om vi bara lägger förslag som alla kan hålla med om så skapar vi ingen konfliktlinje utan blir istället partiet för alla personer som är konflikträdda, och inte vågar ta ställning för någonting som innebär något i praktiken.  Vi blir plattitydpartiet de gröna.   Ingen grupp får skrämmas bort, men risken blir då istället att vi ständigt blir det sympatiska andrahandsalternativet, som alla gillar och många anger som sitt favoritparti i opinionsundersökningar men betydligt färre faktiskt röstar på.  Vi ligger högt i opinonsmätningarna fram till valet och får hybris, för att sedan bli besvikna när de goda opinionsmätningarna inte i tillräckligt hög utsträckning realiserades i faktiska röster. 

Min slutsats liknar den som de franska gröna gjorde i sin succevalkampanj till EU-parlamentet 2009 där de äntligen lyckades samla alla sina sekteristiska falanger i  en enad front.  Alliansen måste byggas mellan de som orar sig för hela jordens framtid, och de som orar sig för om de kan kan betala hyran i slutet av månaden. Varselvågorna och den ekonomiska krisen i Europa gör detta ännu mer aktuellt än tidigare. Kort och gott, en allians mellan prekariatet och den intellektuella medelklassen.    Den krympande traditionella arbetarklassen får då till stor del lämnas åt sossarna och vänsterpartiet att mobilisera. De borgerliga väljarna taktikröstar i väldigt hög grad. Många borgerliga väljare kommer att vara upptagna med att hålla kvar C och KD i riksdagen. Vissa kan säkert lockas med bra förslag men jag tror att den företeelsen är marginell. Jag tror snarare att "snälla borgare" kan lockas genom en pragmatisk och saklig attityd i kombination med avsaknaden av ett formellt rödgrönt samarbete.  Det rödgröna samarbetet 2010 gav mp det som vi var ute efter, nämligen en stämpel som regeringsdugliga. Sossarna har legitimerat mp som regeringsdugliga och det finns inte längre ett behov av att ha ett formellt rödgrönt samarbete innan valet. Det migrationspolitiska samarbetet med alliansen ger också trovärdighet som oberoende kraft och SDs motsats även om flyktingar tyvärr inte har rösträtt.

Om prekariatet, arbetslinjen och behovet av en reform av trygghetssystemen.

I sin bok ”The Precariat, The New Dangerous Class” så skriver Guy Standing, professor i ekonomisk trygghet vid University of Bath, England om hur stora delar av befolkningen idag kan sägas tillhöra en ny och växande samhällsklass som han benämner som prekariatet. Han menar att dagens progressiva politiska rörelser har glömt bort att varje tidigare större samhällsförändring som skett har byggt på ilskan, behoven, och viljan till förändring hos den största samhällsklassen. Guy menar att prekariatet idag är denna klass.

Prekariatet är en brokig skara. Välutbildade människor med osäkra anställningar klumpas ihop med , arbetslösa, traditionella arbetare som saknar fast anställning och ej etablerade invandrare. Den gemensamma nämnaren är en utsatthet där de inte har tillgång till de förmåner som andra grupper har i samhället. Det handlar om saker som anställningstrygghet, kompetensutveckling och kontroll över sin tid. En viktig aspekt är att de flesta i denna grupp också saknar en fast yrkesidentitet. De måste istället hela tiden utveckla sin kompetens för att anpassa sig till ständigt föränderliga behov hos arbetsgivarna. Ofta måste detta göras på fritiden och med egna pengar. detta innebär att många i prekariatet arbetar mycket mer än 40-timmar i veckan men får betalt för mindre. I sverige kan vi se det i en ökande trend mot timmanställningar, visstidsanställnignar och bemanningsföretag. De som jobbar i den här sektorn måste alltid vara tillgängliga om arbetsgivaren skulle ringa med en ny timmanställning. Vissa är även egenföretare med f-skattesedel trots att de hellre skulle vilja ha en fast anställning. Oftast har de inte ett tillräckligt stort nätverk för att kunna veta om de kommer att ha tillräckligt med kunder och uppdrag för att kunna försörja sig.   Detta leder till en utsatthet där folk kan leva stora delar av sin liv i en utsatthetsfälla (precarity trap). Om de väl lyckas ta sig in i trygghetssystemen så blir incitamenten till att ta timmanställningar och visstidsanställnignar med låga löner väldigt få. Om de tar ett sådant jobb så innebär det att de antagligen måste gå igenom en ny ansökningsprocess för att få a-kassa eller socialbidrag efteråt vilket inte alltid lönar sig. Då blir det mer rationellt att på olika sätt undvika att ta det erbjudna jobbet. I Sverige så har Moderaterna försökt ta sig an detta problem genom att göra det ”mer lönsamt att arbeta” via sina jobbskatteavdrag och försämringar av a-kassan. Precis som forskningen kring cirkulär migration säger att invandrare har en större benägenhet att flytta hem igen om de vet att de lätt kan ta sig tillbaks till Sverige om de skulle vilja det senare i livet så verkar det dock rimligare att det vore mer lönsamt att ta timmanställningar och lågavlönade arbeten om man visste att man lätt skulle kunna komma in i trygghetssystemen igen om man blev av med jobbet. Långsiktig trygghet och livskvalitet är helt enkelt viktigare än lite mer pengar att konsumera för i stunden.

För mig är en av de viktigaste aspekterna i den här utvecklingen att det sker en slag proletarisering av den lägre medelklassen. Att klumpa ihop människor från den lägre medelklassen med outbildade människor i låglöneyrken kan tyckas som en orättvis kategorisering.De förstnämnda är ju inte lika utsatta som de sistnämnda och har ofta bättre sociala nätverk som kan ta hand om dem. Samtigt är det just denna ihopklumpning som ger prekariatet dess politiska sprängkraft och gör gruppen tillräckligt stor och viktigt för att kunna vara en bas för politisk förändring. Om facken och de socialdemokratiska partierna främs representerar fackanslutna personer med fast anställning så finns det plats för nya politiska alternativ. Personer ur den lägre medelklassen har dessutom tillräckligt med utbildning för att kunna hävda sig politiskt och genom att göra denna kategorisering så möjliggör vi en mobilisering för politisk förändring som också hjälper de som har det ännu sämre.

Den sociala fallhöjden stiger också för de som hamnar utanför. Att du har det bra idag är ingen garanti för att du kommer att ha det fortsatt bra imorgon. Det råder idag bostadsbrist i de flesta svenska storstäder. Genom ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter och mindre fokus på produktion av billiga hyresrätter så gör det att enda alternativet för många som vill in på bostadsmarknaden är att låna pengar till att köpa en bostadsrätt. Om vi kombinerar detta med ett samhälle där det blir färre fasta anställnignar och allt svårare att komma in i trygghetssystem som a-kassan så innebär det att en person som blir arbetslös men inte kommit in i a-kassan kan tvingas sälja sin högt belånade bostadsrätt till underpris för att kunna få socialbidrag och därmed hamnar i en ännu mer utsatt situation. Personer som var väldigt nära att slå sig in i medleklassen kan snabbt falla tillbaka in i prekariatet.  Detta kan i längden leda till en situation som inte bara är ohållbar för de som drabbas utan också för hela samhället. Europa befinner sig i en ekonomisk kris och även om det har gått bättre för Sverige än för övriga Europa så är vi ett väldigt omvärldsberoende land. Om allt för många personer i Sverige inte lyckas ta sin in, vare sig på arbetsmarkanden eller i trygghetssystemen så får det spillover-effekter på andra områden såsom brottslighet, hälsa och social stabilitet.

Guy Standing menar att en förutsättningslös basinkomst är lösningen på problemet med det växande prekariatet. Själv är jag osäker på om en basinkomst är en universallösning. Förespråkare för det verkar ibland ta för givet att alla människor är drivna entreprenörer. Jag har skrivit om min kritiska syn på förutsättningslös basinkomst eller medborgarlön som det också kallas här.

Jag är dock inte främmande inför att utreda saken, om inte annat för att reda ut de synpunkter som jag haft på förslaget. Någonting måste göras för att anpassa trygghetssystemen till den sociala förändring som vi kan se både i Sverige och i övriga Europa. Det är inte alls säkert eller ens önskvärt att vi kan få konsumtionshjulen att snurra igång för fullt efter eurokrisen och vi lär nog få vänja oss vid att många är arbetslösa under perioder av sitt liv.

Jag tror att visionen om medborgarlön utan krav på motprestation ligger väldigt långt bort i tiden, men är för en grundtrygghet som är bättre och mer rättssäker än den som finns idag. Denna trygghet bör gå att leva på men bör ej vara ovillkorad då det riskerar att få stora grupper att hamna helt utanför samhället. Den bör istället vara kopplad till någon form av utbildning och matchning mot arbetsmarknaden. Jag är dock emot behovsprövning då det är svårt att göra rättssäkert och innebär en förnedringsprocess för många då de måste redovis alla sina ägodelar och sälja allt de har och t.ex inte kan bo i en bostadsrätt för att kunna få socialbidrag. Den stora poängen ligger snarare i att det ska finnas ett krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande, genomgå arbetsmarknadsårgärder, och tacka ja till anvisade jobb för att kunna få ekonomiskt stöd av samhället.

För att ett nytt trygghetssystem ska kunna vinna brett stöd i samhället så måste dock också medelklassen vara med på båten. Detta innebär att vi även måste ha med den såkallade inkomsbortfallsprincipen. Om vi inte höjer taken i trygghetssystemen så kommer stora delar av löntagare känna att det inte får ut något av att vara med och detta kan underminera hela den politiska basen för trygghetssystemet. Om stora delar av löntagare känner att de behöver skaffa privata tillägsförsäkringar för att kunna försäkra sig mot arbetslöshet så riskerar det som blir kvar blir en slags fattigvård istället för en rättighet. Detta underminerar solidariteten i samhället och riskerar att leda mot ett odeologiskt paradigmskifte där varje enskild person istället för samhället som helhet ansvarar för att alla har en dräglig levnadstandard. Paradoxalt nog kan alltså en utebliven höjning av taken i a-kassan vara ett av de största hoten mot välfärdsstaten och solidariteten med de svaga i samhället.

Detta kan exemplifieras med hur moderaterna byggde sin allians för valseger 2006 och 2010. De lyckades dra den politiska konfliktlinjen mellan de som hade arbete och de som inte hade det. De som saknade arbete pekades då indirekt ut som lata enligt någon slags lutheransk arbetsmoral. Ett sådant sätt att tänka lägger grunden för ett två tredjedelssamhälle där två tredjedelar har det ganska bra och resten lever i utsatthet. Socialdemokraterna byggde och andra sidan sin tidigare hegemoni genom att dra den politiska konfliktlinjen mellan löntagare och kapitalägare. Detta gjorde att de kunde bilda en allians mellan arbetarklassen och medelklassen och därmed säkra stora delar av väljarkåren. Jag tror att det är viktigt att medelklassen soldariserar sig med de svaga i samhället. Om vi forstätter på den lutheranska vägen som moderaternas arbetslinje skapat så riskerar vi att få ett samhälle som är mycket kallare, mer ojämlikt och mindre robust inför förändringar i omvärlden. Om prekariatet växer sig tillräckligt stort så kan detta även innebära ett mer våldsamt samhälle än vi är vana vid.

Berättelsen om Pax Americana.

Den här texten skulle egentligen ha publicerats för ett år sedan, men blev liggande av någon anledning. Tycker dock att ressonnemanget håller hyffsat bra fortfarande. Då var det hotet om att"stänga staten" pga uteblivna budgetmedel som låg framför dörren. Nu är det det "finansiella stupet" som riskerar att aktiveras.

Jag kommer ihåg en dokumentär som jag såg om Kalla Kriget och Sovjets fall. En av de ryska partipamparna (kan ha varit Gorbatjov men jag minns inte) som deltog i dokumentären sa att ”Nu har vi spelat ut vårat slugaste kort mot Amerikanarna. Vi har berövat dem deras fiende”.

Det är på ett sätt talande att det inte är en extern fiende utan överkonsumtion i kombination med intern splittring som nu försatt hela den Amerikanska statsapparaten i kris. Ekonomin som under andra världskriget kunde ställa om hela industrin till krigsproduktion verkar nu vara bortom kontroll.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört att något inte kan kollapsa, för ”det är så viktigt för samhället att någon kommer att rädda det”. Först var det alla bankerna och kreditinstituten 2008. Sedan kunde Grekland inte kollapsa pga eurozonen och där börjar iaf jag tvivla en hel del. Många analytiker frestas säkert till att säga något liknande om USAs statsfinanser.

Det finns en likhet i USA och Grekland när det gäller hur man agerat och hamnat i den aktuella krissituationen. Båda länderna har t.ex missköt sina statsfinanser under en längre tid. Grekland kunde göra det för att utlånarna trott att Euromedlemskapet var en garanti för Greklands statsfinanser. USA har kunnat göra det i egenskap av vår tids hegemon. I egenskap av hegemon så har USA byggt upp en maktbas och ett förtroendekapital som gör det möjligt att spela i enlighet med delvis andra spelregler.

Att vara hegemon kan ge dig rätten att formulera spelreglerna så att de delvis blir till din egen fördel. Med fackspråk så heter det att du har institutionell makt. Detta gjorde USA efter andra världskriget i och med skapandet av Bretton Woods-systemet och inrättandet av dollarn som reservvaluta. En grundprincip för att kunna upprätthålla en hegemoni under en längre tid är dock att du måste följa spelreglerna själv, annars undermineras både spelreglerna och din egen hegemoniska position. Även om USA frångick Bretton Woods redan under Vietnamkriget så var man tvungen att hålla sig hyfsat mycket till spelreglerna för att kunna balansera mot den andra supermakten Sovjetunionen. I och med murens fall så finns det dock ingen annan supermakt att balansera mot och USA har varit tvingad att kämpa mot en osynlig fiende i sitt ”krig mot terrorismen”.

Breton Woods institutionerna som USA mfl skapat förde under en lång tid en hård politik mot länder med stora skulder och dessa länder tvingades privatisera eller skära ner i sin offentliga sektor.  USA har dock kunnat öka sin statsskuld gång på gång och idag har institutioner som Världsbanken och IMF ändrat ståndpunkt och börjat förespråka en mer keynesiansk politik i motsats till den tidigare mer nyliberala hållningen. Om vi ska vara cyniska så kan vi säga att IMF och Världsbanken bytte strategi när det var västländer som var i kris.  I takt med en allt större avreglering av de finansiella systemen så verkar marknaden dock till slut också slå tillbaks mot USA själv.  

Nu börjar dock det farliga. För även om USAs ekonomiska hegemoni skulle vara över så är USA fortfarande världens ojämförbart största militärmakt. En supermakt som känner sig hotad kan vara långt mycket mer farlig än en som sitter säkert på tronen. Jag tänker inte påstå at jag vet hur saker och ting kommer att gå. Men den amerikanska hegemonin skulle falla och vi sen skriver historien, så tror jag att ramberättelsen om USAs uppgång och fall kommer att likna många andra liknande berättelser oavsett om det gäller länder, politiska partier eller individer.

Amerikanerna vann en gång sin frihet från England. De byggde sitt land (visserligen på bekostnad av ursprungsbefolkningen) blev starka och började dominera sin kontinent. Sedan började de engagera sig globalt, vann två världskrig och ett kallt krig för att sedan upprätta en hegemoni. Amerikanarna började dock ta sin maktposition för givet, sluta producera lika mycket om de konsumerade och därmed leva på lånade pengar. Detta funkar ett tag om du har förtroendekapital och folk som gillar dig. Förr eller senare så kommer dock förtroendekapitalet att vara förbrukat. Det troligaste är att vi fortsätter att röra oss mot en multipolär världsordning. Multipolära världsordningar har dock historiskt sätt visat sig vara de minst stabila. Både första och andra världskriget föregicks av en multipolär världsordning. Om vi lägger in aspekter som klimatförändringar och resursbrist så blir det oerhört svårt att förutse vad det skulle kunna innebära.  

Om miljöpartiets partiprogram, krisers förmåga att möjliggöra förändring och vikten av framförhållning

”The temptation to quit will be greatest just before you are about to succeed.”

- Chinese Proverb

Idag släpptes första utkastet till nytt partiprogram för miljöpartiet. Jag kommer så klart att vara aktiv på hemsidan och i de interna processerna men vill ändå här kommentera lite saker.

Jag kan börja med att kommentera vad jag tycker är bra. Miljö och klimatpolitiken är som vanligt bra, liksom politiken kring migration och mänskliga rättigheter. Jag gillar även avsnitten om välfärden. Miljöpartiets linje om mångfald i välfärden utan vinstsyfte är en linje jag står bakom. Det kan faktiskt vara just den linje som pekar ut en väg framåt i den polariserade och närmast populistiska debatt som nu råder där centraliserad statlig välfärd står på ena sidan och stora privata koncerner på den andra.

Att sänkt arbetstid ska finansieras genom att fler kommer i arbete är utmärkt. Det är precis en sådan grön arbetslinje som behövs där vi erkänner att arbete behövs för att samhället ska fungera samtidigt som vi vill att arbetet och därmed också friheten ska fördelas på ett vettigt sätt. Produktivitetsökningarna ska kunna tas ut i sänkt arbetstid istället för evig materiell tillväxt.

Den kritik jag har ligger i vad jag upplevt som en allmän tendens till att inte vilja göra någon upprörd när man formulerar sin politik.

Parallellt med klimat och resurskriserna så har finanskrisen och eurokrisen börjat förändra spelreglerna för samhällsutvecklingen. Det har lett till en form av kreativ förstörelse som om den förvaltas på rätt sätt också kan leda till stora möjligheter till samhällsförändring. Kriserna tvingar fram en strukturomvandling och möjliggör därför ett paradigmskifte. Om möjligheterna förvaltas på fel sätt så kan de dock också leda till ett samhälle som är mer auktoritärt och mindre öppet. Det har ett flertal gånger förekommit en debatt om att koppla ihop klimatkrisen, resurskrisen och de ekonomiska kriserna föra att kunna föreslå gemensamma paketlösningar. Gröna i Europa har kallat det "The Green New Deal".

Miljöpartiet har idag en närmast oantastlig trovärdighet i klimatfrågan. Denna trovärdighet har inte uppnåtts genom att flippfloppa om koldioxidskatter, utan genom att man under lång tid stod upp för sina förslag även när det blåste motvind. Den politiska rörelse som ligger steget före bör ha goda möjligheter att kunna förutse vilka förslag som behövs och kan få stöd om 5-10 år och sedan lägga dem redan nu. Jag tror framförallt att det är viktigt att kunna koppla den konkreta politiska debatten i Sverige till de stora omvandlingar som sker runt om i världen.

Här är tillväxtkritiken central. På kort sikt och i vissa branscher kan vi ha stor ekonomisk tillväxt men på längre sikt så blir det betydligt mer problematiskt. Det är också denna fråga som gör att en diskussion om fördelning och jämlikhet måste föras även i den gröna rörelsen. Liberaler kommer ur dilemmat om fördelning genom att peka på att större klyftor kan vara nödvändiga för att skapa tillväxt och därmed göra livet behagligare för alla. Det är genom att peka på ekonomisk tillväxt som bla John Rawls lyckas legitimera förekomsten av ojämlikhet samhället. När förutsättningarna för materiell ekonomisk tillväxt försämras så dras också mattan undan för att kunna legitimera materiell ojämlikhet.

Som exempel kan vi ta Kina idag som har världens största inkomstklyftor. Här går regimen en hård balansgång. Hög ekonomisk tillväxt är nödvändigt för att kunna bibehålla framtidstro och garantera stabilitet. Det är samtidigt ekonomisk tillväxt som gör att befolkningen accepterar både diktatur och stora klyftor. Den upprätthåller en dröm om att alla kommer att få det bättre så småningom. Samtidigt bli miljön allt sämre och Kinas tillväxttakt kommer inte att kunna upprätthållas för evigt. Om Kinas regering inte lyckas med en säker övergång till demokrati och ökad jämlikhet så kan hela det kinesiska samhället falla samman i kaos när tillväxten inte längre kan upprätthållas. Sverige har här en möjlighet att kunna göra en mycket smidigare övergång till ett samhälle med lägre materiell tillväxt.

Ett annat exempel på en fråga där miljöpartiet borde kunna dra nytta av sin goda framförhållning är EMU. EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barosso har på ett sätt rätt när han förespråkar ett federalt EU. Eurokrisen har gjort att EU står inför ett vägval. Antingen måste man gå mot en federation där beskattning sker på EU nivå, eller så måste EMU som projekt läggas ner eller begränsas till en liten kärna av länder som vill ha ett mer federalt EU. Att ha penningpolitiken på en nivå och finanspolitiken på en annan är en i längden ohållbar konstruktion. Den europeiska gröna rörelsen är splittrade i frågan om vägen framåt med svenska miljöpartiet borde ha goda förutsättningar att utnyttja EMU-motståndet till att kunna driva trovärdiga förslag kring hur Sverige ska förhålla sig till eurokrisen. Vi lyckades trots allt nästan förutspå exakt det som nu har hänt.

Denna framförhållning är en styrka. Kompromisser behövs i det dagliga politiska hantverket, men föra att ha något att kompromissa med så är det viktigt att ha en tydlig och trovärdig vision. På tal om Kina så finns det ett kinesiskt ordspråk som säger att frestelsen att ge upp är som störst när man är som närmast att vinna och det ska inte underskattas. När det gäller miljöpartiets utveckling så ser jag en risk för att vi börjar fila bort det som uppfattats som vassa kanter precis när verkligheten börjar ge oss rätt.

Missförstå mig rätt, jag tycker att mp tidigare har förespråkat en massa saker som är flummiga och saknar verklighetsförankring, men det är skillnad på att ha förankring i forskningen och att hela tiden anpassa politiken efter hur opinionen ser ut idag. Istället bör vi försöka förutse hur opinionen kommer att se ut imorgon och formulera våra förslag idag så att de kommer att ha stöd då. Här har de gröna tiden på sin sida.