Om gränser, välfärd, främlingsfientlighet och migration.

Världen, Europa och Sverige förändras hela tiden. Klimatförändringarna har redan börjat skörda offer i Afrika. Människor flyr undan krig om resurser. Ofta norrut. Kanske till Europa eller till Mellanöstern där uppror och demokrati kan skapa hopp och framtidstro, men också nya flyktingströmmar till Europa. Det finns en enorm utvecklingspotential i detta när nya perspektiv och sätt att tänka möts, men många ser det också som hot mot privilegier och saker som de har kämpat för länge.

Bosättarna på Västbanken ser det som att de är frontsoltader i ett krig mot Islam. Att de står i fronlinjen för att skydda oss i Europa. Många Sverigedemokrater i skåne säger samma sak. I Malmö är sverigedemokraterna större än miljöpartiet. Begreppet ”living on the edge” myntades av en anledning.

När jag bodde i Södra Frankrike så gick debatten het om Front National. Araber kom från Nordafrika till Marseille Front National kontrollerar sedan länge ett antal småstäder i Södra Frankrike och har blivit ganska populära. Genom att öka antalet poliser har brotsligheten minskat och folk känner sig säkrare på gatorna. Detta har ju dock inte hjälpt invandrarna från Nordafrika som ofta blir stigmatiserade och kontrollerade av rasisisika poliser. Det handlar om  outsiders som vill in och insiders som känner sig hotade och vill försvara sina privilegier.

En linknande dynamik går att se i städer där innerstaden ställs mot förorten. 2005 satte franska polisen in vattenkanoner mot de förortsbor som den dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy kallde för ”slödder”. Idag är han fransk President. En sådan attityd drabbar inte bara de som de används emot. Det drabbar stora delar av befolkningen som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.  

Jag skrev själv om hur jag uttsattes för den franska polisen här 2007. Det är också ett typexempel på hur frustrerade män tar ut sin frustration på fel saker. Inte för att du skulle vara onda, utan för att de har vistats i en kultur där "det är så man ska göra".  2008 föreslog Moderaterna i Malmö att polisen borde använda vattenkanoner i Rosengård. Detta förslag har kombinerats med förslag om att vi borde bygga en riviera i Malmö. Som tur är så sitter de inte i majoritet.

Vi vill ofta tänka att det sker någon annanstans men det sker här och nu. I vår vardag. Människor i periferin kommer alltid att tycka att folk i huvudstaden är politiskt korrekta och saknar verklighetsförankring. Det hör liksom till. Svaret kan aldrig vara att hänföra sig åt exotiserring och prata om rolig mat och söta kulturutryck. Det enda sättet för centrum att förstå periferin är att då och då släppa sina privilegier och bege sig ut där. Inte med guide utan verkligen leva där. Det är därför saker som rotationsprinciper på maktpositioner i grunden är sunda sålänge de används pragmatiskt och inte går till överdrift.

Den svenska politiska debatten har handlat mycket om skatter, välfärd och arbete, men princieperna är linknande. De som vill riva upp LAS vill främja outsiders, de som vill ha kvar LAS skyddar insiders. I alliansens Sverige sker dock detta på villkor som främjar de som redan har mycket. För det är ju oftast inte de som äger arbetsplatsen som behöver slåss om brödfödan, även om många småföretagare och entreprenörer gör sitt bästa för att saker och ting ska gå runt och deras anställda ska ha det bra. Den logiska slutpunkten blir ofta att sparka nedåt mot människor som har flytt pga krig och förtryck. Jag skrev om det här 2008.

Det har nu börjat föras en argumenttion av en brokig skara akademiker, sverigedemokrater och nyliberaler. En argumentation som bygger på att välfärdsstaten står i motsats till öppna gränser. Nyliberalerna menar att vi måste ta bort den skattefinansierade välfärden för att kunna ha ett öppet samhälle. Detta kommer i längden att leda till ett samhälle som liknar USA där du måste slå dig fram och lita till släkt och vänner när det går dåligt. Sverigedemokraterna menar att vi måste stänga gränsen för att rädda välfärdsstaten. Detta kommer i längden att leda till en inhuman migrationspolitik.

Huruvida någon är korkad eller smart, dum eller snäll, har inte med ursprung att göra. Folk har råkat hamna i olika grupper och är lojala mot en tillhörighet. Idag har de egna politiska partier som representerar dem och samma sak kan sägas om falangerna inom olika politiska partier. I Malmö kan Miljöpartister och Sverigedemokrater finnas i samma familj. Alla dömmer någon annan. ”Det är ju jag som säger som det är” ” det är dem andra som är fångade i sin lilla värld med ett skevt och småaktigt perspektiv”. ”Det är jag som är missförstådd” ”Det är de andra som är giriga och småaktiga”.

En kamp om utveklingen förs och vi har alla ett val att göra. Eller snarare en balans att hålla. En balans mellan att lyssna och leda, mellan att tänka efter och agera, mellan att spurta och att pausa och i värsta fall också slåss för vår sak. Det går nämligen inte att förändra samhället bara genom att betrakta och döma, vi måste agera också. Det finns ingen förutbestämd värld. Världen är vad vi gör den till.

Själv sitter jag inte på någon slutgiltig lösning och folk skulle ha all anledning att oroa sig om det var så. Förutsättnignarna förändras nämligen hela tiden och den som inte kan anpassa sig och lyssna in andra perspektiv kommer inte att hänga med. Det handlar inte om ”survival om det strongest” utan ”of det fittest”. Det kan ske ”alla mot alla” eller i en anda av ”samarbete och solidaritet”. En anda där alla ska med i arbetet för att kunna lösa våra gemensamma utmaningar eller en anda som påminner om hela havet stormar där alla slåss om att inte bli utan när en krympande kaka ska fördelas. Med naturen som vår vän och guide, eller som vår motståndare som ska besegeras.

Precis som människor så behöver dock både företag och regeringar goda förebilder och exempel. Sverige har väldigt bra förutsättningar att hantera både sociala klyftor, mångkultur och miljöförstöring. Det finns en möjlighet att visa att det var här i Sverige som vi började vända vinden, det var här vi tog tag i utmaningarna på ett konstruktiv sätt. Vi kan själva välja vilken värld vi vill ha.

”The times they are changing” Om socialdemokratins fall....

”The times they are changing”

Om socialdemokratins fall, moderaternas brist på ideologi, dagens parlamentariska läge, miljöpartiets brist på självkänsla och behovet av att tänka långsiktigt.

Just nu debatteras det högt och inom socialdemokratin och den icke-borgerliga politiska sfären huruvida Juholt är skyldig till fusk eller endast har slarvat. Rent sakmässigt så tycker jag att det är en spännande diskussion och skulle gärna se att det reddes ut ordentligt. Det är dock snarare för att låta aftonbladets journalister få stå i skamvrån och tvinga fram en mer saklig och faktagranskad journalistik än för att det på något sätt skulle kunna rädda socialdemokratin från landa på runt 25% i väljarstöd.

Som många påpekat så är det inte huruvida man följt det formella regelverket som är viktigt i en förtroendekris utan snarare om man har agerat med integritet och levt upp till de värderingar som man basunerar ut. Politiker som uppenbarligen inte lever som de lär kommer antingen att falla förr eller senare eller leva hela livet i rädsla för att bli avslöjade. Jag hade nog själv föredragit att bli avsatt om jag fått välja. Världen förändras och utvecklingen kring sociala medier går bara fortare och fortare vilket kommer att omöjliggöra döljande av sanningen. Om det går att fälla diktatorer i mellanöstern med Twitter så kommer ingen svensk partiledare att gå säker. Det enda långsiktiga botemedlet är att vara öppen. Anledningen till att Carl Bildt sitter kvar är snarare att han lär som han lever, än att han är bra på att krishantera. Det går liksom inte att attackera någon som är stolt över vad de gör oavsett hur konstiga värderingar de verkar ha.

Oavsett så är det snudd på trakikomiskt att se hur det före detta statsbärande partiet faller samman. Dels pga yttre omständigheter men främst pga sina egna företrädares oförmåga att förstå hur samhällsklimatet och det politiska läget förändras, samt att det inte går att leva på gamla meriter för evigt. Själv trodde jag att socialdemokratin skulle bli tvingad att omvärdera sin självbild efter valfiaskot 2010. Jag hade uppenbarligen fel och det verkar som om sossarna kommer att behöva falla riktigt långt ner i avgrunden innan de kan bygga en stabil plattform igen. De flesta unga sossar är dock vettiga och om de vågar föryngra sin ledning rejält istället för att som nu ersätta den med ett revanschsuget B-lag som suttit på avbytarbänken i 20 år så finns det goda möjligheter för socialdemokratin att utvecklas.

För miljöpartiets del så innebär det här att det finns vägval att göra. En del miljöpartister har tolkat det uppkomna läget som att vi borde samarbeta mer med moderaterna. Moderaterna lider dock av brist på fantasi och kommer troligtvis snart ha segrat sig till döds när det inte längre går att sänka skatten mer. Det som kan säkra en långsiktigt moderat hegemoni är fler och fler kriser i stil finans eller greklandskrisen. Om läget på något skulle stabiliseras så förlorar moderaterna. Den värderingsbaserade och diskursiva debatten går i grön och vänsterliberal riktning snarare än att befästa en hegemonisk position för den borgerliga företagsekonomiska ideologin som i princip verkar ha som kärnbudskap att hela landet ska drivas som ett företag. Skolan ska utbilda skötsam och likriktad arbetskraft som sedan ska jobba så mycket som möjligt så att staten kan vinstmaximera etc....

Att ha borgs gäng vid makten är därför extra farligt på lång sikt då de är beroende av kriser, rädsla och oro för att behålla makten. Sådan talar inte för att de kommer att bedriva en långsiktigt hållbar politik för att bygga landet stabilt och frågan är om miljöpartiets ledning är tillräckligt maktkåta för att ge grön legitimitet åt ett sådant fantasilöst projekt. Om mp går ihop med regeringen i fler frågor än absolut nödvändigt så står valet för de som är opposition mellan vänsterpartiet, Juholts socialdemokrati och Jimmy Åkesson. Framförallt Jimmy Åkesson har här ett guldläge då han spenderade hela senaste partiledardebatten i SVT med att profilera sig som en invandringskritisk sosse.

Miljöpartiet verkar å andra sidan lida av en paradoxal blandning av hybris och mindervärdeskomplex. Ingen ska köra med oss och vi är beredda att samarbete med de flesta partier utom Sverigedemokraterna för att bli respekterade. Samtidigt har vi ambitioner att bli ett 20% parti men verkar ha ett mindervärdeskomplex rörande vår egen förmåga att lyfta utan att ta hjälp av något av de större partierna. Om ni frågar mig så skulle jag tycka på vikten av tålamod. MP bör gå till val själva 2014 och göra uppgörelser efter valet. Låt det socialdemokratiska korthuset falla och håll samtidigt regeringen på behörigt avstånd. När socialdemokratin fallit klart och bytt partiledning en gång till så kan vi sträcka ut en hand, men då som del av en mittenkoalition med en grön statsminister. En sådan strategi kräver dock att mp också har stort fokus på att bygga och se över sitt eget hus. Paritets visionärer och realpolitiker måste samlas för att kunna hålla de storslagna visionerna vid liv samtidigt som man bygger den organisatoriska och realpolitiska grunden under vad som annars riskerar att bli ett stort visionärt och kommunikationsstategiskt korthus. Det är ett projekt som kan ta decennier och som kräver visioner, tålamod, organisation och strategi. Framförallt kräver det en trygghet och tro på den egna förmågan och de egna idéernas långsiktiga bärkraft även när man kortsiktigt kanske faller lite i opinionen. Det var så socialdemokraterna byggde folkhemmet och ingen pr-konsult kan ändra på det.

Det är inge lätt utmaning men det är vad som krävs om vi vill mer än bara regera för sakens skull. Om vi faktiskt vill förändra landet och svensk politik i grunden. Om vi ska lösa klimatfrågan så måste vi kunna lösa det här också. Och jag tror att det går, men det kräver väldigt mycket hårt arbete och de som främst är intresserade av att mingla och byta visitkort gör nog bäst i att kasta in handduken redan nu.

Lycka till.

Postmoderna Myter och längtan efter något som är på riktigt.

Jag kände idag ett behov av att gotta ner mig lite i abstrakta reflektioner. Något som mynnade ut i denna text.

En stor del av samhället inklusive nästan hela medelklassen verkar existera i ett slags postmodernt tillstånd där symboler och myter blir viktigare än fakta på marken. Samtidigt så är detta tillstånd något som lever sida vid sida men en materiell verklighet där många människor inte får vardagen att gå runt. I vår relativt rika västerland är det oftare inlindat och svårare att se. I fattigare länder blir det ännu mer påtagligt, när en trendkänslig medelklass existerar påtagligt nära fattigdom och lidande. Hur dessa extremer kan finnas sida vid sida är en paradox som jag ofta finner svår att förstå mig på.

När jag började studera bland annat statsvetenskap och internationella relationer, så fick vi börja med att läsa och lära oss om de stora teoretiska skolorna. (”sk grand theories”). Efter ett tag så kunde man dock upptäcka att dessa påstått vetenskapliga teorier själva verkade ingå i en maktkamp om vilken teori som skulle ha tolkningsföreträde. Detta förvandlade studiet av ett visst ämne till studiet av en kamp om tolkningsföreträde mellan rabiata tänkare. Någonstans kan vi således lära oss att även akademiker är människor med behov av att utrycka sin subjektiva verklighetsbild, och allt annat vore väl konstigt. Att makthavare ser dessa teorier som sanna har också en inneboende tendens till att skapa självuppfyllande profetior vilket i sin tur spär på kampen om tolkningsföreträdet med exempel på när en viss teori ”fått rätt”.

Jag pratar nu om statsvetenskapen, en akademisk diciplin där det ändå verkar finnas en viss dos av självinsikt och ödmjukhet inför den egna disciplinens brister. Värre är det då med nationalekonomin som inte verkar ha kommit lika långt på det planet utan än mer verkar se sig som en vetenskap på samma sätt som naturvetenskapen. Ekonomisk tillväxt som i bästa fall borde vara ett medel för att uppnå andra mål, har på något sätt blivit omformulerat till att vara ett gudagivet mål i sig. Jag ser dock en ljusning i och med framväxten av bland annat beteendeekonomisk forskning.

Postmodernister och konstruktivister har lyckas väl med att dekonstruera de så kallade ”stora sanningarna”. De myter som tidigare användes av stat och kyrka för att kontrollera sina undersåtar eller mobilisera inför ett krig analyseras idag för vad de är. Samtidigt så verkar vi dock styras av nya myter och ibland till och med av någon slags postmodern metamyt som säger att inga materiella värden ens spelar någon roll.

Jag brukar numera balansera på kanten mellan vikten av myter och berättelser, och sökandet efter något genuint och verkligt. På ett personligt plan går det förstås att välja vad vi ska tro på och på sätt skapa och återskapa oss själva om och om igen. Något jag skrev lite om här 2007 efter något slags djup samtal vid ett köksbord i Frankrike. Det är dock inte konstigt om nya upplevelser och insikter gång på gång kan leda till en identitetskris där individer, grupper och ibland hela nationer känner sig vilsna och får omvärdera sig själva. Ibland går det bra. Ibland går det mindre bra och leder till våld, terror och krig.

Samtidigt som stora delar av mänsklighetens mer extrema personer verkar ha engagera sig i ett kulturkrig mellan vilka gudar, berättelser eller värderingar vi ska påtvinga alla andra, så har dock mycket större rent materiella hot och utmaningar växt sig större och större. De utmaningar som globaliseringen, jordens resursbrist och klimatfrågan innebär gör dock att det nu mer än någonsin lär finnas ett behov att skrapa bort ytan och samla oss kring en utmaning som är på riktigt. Om vi vill ha någon slags större berättelse att tro på för att skapa mål och mening i våra liv så tror jag att vi mår bra av att basera den på hela mänskligheten som en gemenskap

Vi i den rika världen behöver lämna vårt postmoderna drömtillstånd och vakna. Framförallt behöver vi sluta upp med att lägga all energi på att dekonstruera och skjuta hål på varandras berättelser och istället med den ödmjukhet som kommer ur att veta hur lite man egentligen vet, samla oss och börja bygga något som är hållbart för framtiden. det ligger en utmaning i att utan tvång kunna bygga en gemensam historia och kultur samtidigt som vi inte glömmer bor att ha fötterna i den materiella verkligheten.

Om terrorism, kultur och vikten av hopp och framtidstro.

Även om hemska saker händer världen över så gjorde helgens terrordåd i Oslo och på Utöya att världen kom påtagligt nära. Det är svårt att inte bli nedtryck och bestört av det som hänt. Det som hände var verkligen ett politiskt terrorattentat i ordets sanna mening. Den norska socialdemokratin och de värderingar och intryck som deras politiska framtid bär med sig har påverkats för en lång tid framöver och på sätt var det ett lyckat terrorattentat där politiska mål fördes fram med hjälp av våld och rädsla.

Mitt i allt det hemska så var jag också lite lättad över att gärningsmannen inte var Muslim. Det kan tyckas lite känslokallt, men om så vore fallet så är jag övertygad om att många muslimer och Europa fått lida för det. Något som nu när det visade sig vara en vit man inte verkar vara fallet för vita unga män som jag. Detta visade sig i viss mån bland de kommentarer och spekulationer som vissa Sverigedemokrater skrev innan gärningsmannen var gripen.

Jag är imponerad och lättad över Jens Stoltenbergs ord om ge igen med mer Demokrati. Snarare än att göra som George W Bush 2001 och säga att ”vi ska jaga dem var de än gömmer sig”. Att göra så hade kunnat få förödande konsekvenser för samhällsutvecklingen. Det kan ses som en paradox att samtidigt som samhället blir alltmer tolerant och öppet så blir den lilla skara som avviker från normen allt mer farlig och extremistisk. Vi tycks således ha två parallella samhällsutvecklingar. Å ena sidan så binds världen samman allt mer vilket är positivt och nödvändigt kanske främst med tanke på vilka stora utmaningar som jordens människor måste möta tillsammans framöver. Å andra sidan så kan vi se att de som inte hängt med eller på olika sätt kan ha missgynnats av utvecklingen verkar ha en stark längtan efter samhörighet och ser hot mot deras identitet. Det kan röra sig om högerextrema rasister likväl som islamister, beroende på plats och sammanhang.

När en man försökte genomföra ett självmordsattentat i Stockholm i julas så började skribenter och tidningar snabbt skriva om kulturella normer och Islam. SÄPO gjorde då en mer nyanserad och sansad analys där de tryckte på vikten av förebyggande åtgärder och varnade för utanförskapsmiljöer. Vad vi bör akta oss för är att börja definiera in människor i kulturer och skylla det som händer på dessa.

Begreppet kultur kan vara lite väl flummigt oavsett om man menar svensk muslimsk. Både högerextremisten som genomförde attentaten i Norge och mannen som sprängde sig i julas gjorde det ju för någon slags sammanhang eller myt. Det är lika svårt att prata om en enhetlig islamsk kultur som om en svensk eller nordisk, men däremot finns det ju ett mönster när det gäller terrorism som utförs av både högerextremister och radikala muslimer så inga av dessa gärningar kan helt avräknas som enskilda fall.

När det gäller debatten om islamistisk terrorism så har vissa akademiker menat att det är en abstrakt diskurs. Det finns ingen enhetlig organisation och det finns inte heller en muslimsk konspiration utan det är en idé vilket gör att den ej går att bekämpa med våld, övervakning eller hårdare gränsdragningar. Ju fler terrorister du dödar och fångar desto mer sprids nyheter om denna abstrakta idé och desto fler frustrerade unga män ser ett sammanhang och något att kämpa för vilket leder till att fler terroristskolor kommer att startas etc... och så är spiralen igång. På samma sätt borde det gå att beskriva den kultur som frodas på olika internetforum för högerextremister där människor från extremhögern sprider hat mot mångkultur och inspirerar varandra med olika konspirationsteorier. Frågan är hur vi kan bekämpa sådana extremister utan att de ser sig som martyrer och bara blir mer extrema. Någonstans måste ju dessa onda gärningar bygga på rädsla och behov av samhörighet.

Jag menar att ett samhälle och en värld med stora klyftor och med många människor som inte får en chans bidrar till att skapa den frustration som kan bli grogrund för terrorism. Därmed bör vi akta oss för att skylla på en viss kultur, och istället bekämpa de strukturer och normer som skapar unga frustrerade män på jakt efter mening och sammanhang.

Kultur är något föränderligt. Svensk kultur måste ju vara en blandning av alla de normer och strukturer som finns inom det territorium som kallas Sverige, men Sverige har en allt mer mångkulturell befolkning och även de som kommit till Sverige lite senare eller har släkt som gjort det är Svenskar. Att prata om att olika kulturer skulle stå emot varandra klumpar ju automatiskt ihop en massa normer och strukturer i ett paket där vi inte kan skilja det bra från det dåliga, det harmlösa från det farliga och detta tankesätt skapar våld och terrorism snarare än att minska det, precis som ökade klyftor har en tendens till att leda till ökad brottslighet och utslagning.

Det finns säkert folk som skulle tjäna på detta och har det på sin agenda. Att beskriva verkligheten kan också forma den. Att Samuel P Huntington släppte boken ”clash of civilizations” 1996 som ett svar till Francis Fukuyama är antagligen inte en del i en dold agenda, men boken spreds väldigt fort till väldigt många inflytelserika personer. Det är möjligt att det pågår ett flertal kulturkrig i världen, men de kan lika gärna handla om lika rätt vs nationalism & imperietänkande eller varför inte hopp vs rädsla.

Så om vi nu på något sätt ska föra en kamp mot terrorismen så handlar det om att steg för steg bygga upp en inkluderande kultur som bygger på internationalism, hopp, framtidstro och medmänsklighet.

Makten över tiden.

Att Gustav Fridolin ska ha sagt i en intervju i dagens industri att Miljöpartiet bör släppa kravet om att lagstifta fram 6 timmars arbetsdag har väckt en del uppståndelse internt i miljöpartiet. Jag gör en snäll tolkning av uttalandet och tolkar det som att han menar att vi inte bör använda lagstiftning som verktyg för att ändra normalarbetstiden vilket är en åsikt som jag håller med om. Gustav lyfter ett svårt problem i att om vi börjar mixtra med arbetsrätten så öppnar vi upp för ännu mer klåfingrighet och ingrepp i den svenska modellen. Om vi ska lagstifta på ett område som regleras av kollektivavtal, varför ska vi då inte göra det på ett annat. Vi gröna har länge haft en inkonsekvent politik på detta område då vi både vill lagstifta om sänkt arbetstid och värna den svenska modellen. Denna inkonsekvens är ohållbar i längden och vår linje behöver därför utvecklas så att den hänger ihop.

Just synen på arbete är något som har skiljts sig åt inom olika ideologier. Vissa ser arbete som ett nödvändigt ont och andra ser det som något av det bästa och mest utvecklande som finns i livet. Min åsikt är att arbete kan vara både ett nödvändigt ont och något som är utvecklande och roligt. Det beror mycket på hur vi organiserar arbetslivet och där är både kollektivavtal, arbetsrätt och skickliga ledare viktigt. Idag finns arbetsplatser och yrken där folk känner både det ena och det andra inför sitt arbete. Vad vi då bör arbeta för politiskt är att alla bör få uppleva ett roligt och stimulerande arbetsliv där vi minimerar stress. Jag är övertygad om att hela samhället tjänar på ett människor upplever ett sådant arbetsliv. Problemet här är att även om det inte stämmer i realiteten så upplever många personer idag det som att miljöpartiet är motståndare till lönearbete i sig. Detta gör att både de som resonerar som så att det är en nödvändighet att flertalet arbetar för att samhället ska fungera (vilket jag också tycker) och de som verkligen älskar sitt arbete kommer att välja bort miljöpartiet. Jag är övertygad om att det går att hitta en politik som minskar stressen och överkonsumtionen utan att för den skull behöva vara emot den svenska modellen. Det mest akuta problemet är här enligt mig att många, framförallt unga har timanställningar där de idag saknar kollektivavtal, fasta arbetstider och grundläggande arbetsrätt.

Personligen tycker jag att den genomsnittsliga arbetstiden för de som har ett arbete bör sänkas men att den kan vara relevant att inte tänka så pass statiskt som att alla har ett heltidsarbete under hela sitt arbetsliv. Då tycker jag att förslag som friår och bättre föräldraförsäkring är bättre, människor kan vilja jobba mycket i perioder för att sedan behöva en paus i livet.

Ett förslag som jag lekt med i tanken är att instifta någon slags rättighet till att ta ut den löneökning man har rätt till i sitt kollektivavtal i sänkt arbetstid istället för höjd lön. Så att om en person i förhandlingar får rätt till 4% löneökning så kan den välja att ta ut det i 4% sänkt arbetstid istället. Då lämnar vi valet mellan tid och pengar till individen. Om vi dessutom designar skattesystemet så att vi har höga skatter på miljöskadlig konsumtion så lär det ju bli betydligt mer attraktivt att ta ut sin löneökning i tid och arbetsgivare som vill att deras anställda ska jobba mycket får hitta sätt att göra arbetet mer roligt och flexibelt så att det går att matcha bra med resten av livet.

Fler: Birger Schlaug, Effekt

Ett ekologiskt hållbart samhälle där människor känner välbefinnande. Är det möjligt?

Göran Hådén skriver på partiprogramsrevideringsgruppens blogg och lyfter en viktig poäng i att vi inom den gröna rörelsen länge har saknat ett klart och tydligt definierat långsiktigt mål. Göran menar att vi bör ha människor välbefinnande som vårt mål.

Behövs ett mål eller en utopi?

Vissa pratar om mer generella mål, andra om en utopi. Skillnaden kan vara svår att definiera men för mig så är utopin ett drömsamhälle som vi aldrig kommer att nå, men som har en funktion som en ledstjärna att sikta mot. Ett mål bör däremot vara något som kan uppnås på lång sikt.

Många har menat att det varit en styrka förr oss gröna att ha ett antal vägledande värderingar utan att för den skull ha ett fastställt mål. Det har gjort att vi utifrån våra principer har kunnat anpassa oss efter förändringar i samhället. Samtidigt så uppstår det ofta situationer där olika principer och värderingar ställs emot varandra. Om vi då saknar ett mål att sikta på så får vi svårt att avgöra vilka värderingar som ska ha företräde och det kan det göra att vi ibland vaklar fram och tillbaka och blir nyckfulla inför vad vi känner i stunden. Personligen har jag landat i att vi bör ha ett mål ,men inte nödvändigtvis en utopi. Målet bör vara uppe för diskussion med jämna mellanrum, t.ex när vi uppdaterar partiprogrammet, på så sätt blir det alltid aktuellt i förhållande till den rådande omvärldsanalysen.

Välbefinnandets dilemma. Ett mål, flera svar.

Jag tror mycket väl att välbefinnande kan vara ett bra mål. Det är dock inte nödvändigtvis det enda målet. Det mål jag klarast tror att det behöver kombineras med är ett mål som jag menar att vi redan har och som kan vara det kit som just nu starkast binder samman den gröna rörelsen. Målet om ett ekologiskt hållbart samhälle. Ett ekologiskt hållbart samhälle där människor känner välbefinnande skulle kunna vara ett bra mål att ha. Vi bör dock beakta att välbefinnande antagligen är ett mål som alla de stora ideologierna på något sätt haft och förhållit sig till och på sätt inte nödvändigtvis något som är unikt för den gröna rörelsen. Människor är väldigt olika och uppnår välbefinnande på väldigt olika sätt och olika personer har funnit svaret på välbefinnandes dilemma i olika ideologier.

Socialismens svar på problemet med olika preferenser har varit att försöka stöpa alla människor i samma mall, där behovet av jämlikhet för att uppnå välbefinnande får företräde. Inom kommunismen talas det ofta om att skapa en "ny människa" som är altruistisk och lever för sina medmänniskor. Även det Socialdemokratiska samhället byggde på en normerande föreställning om vad som är det goda samhället och hur vi uppnår välbefinnande för flertalet.

Liberalismens svar på dilemmat har ofta varit att låta politiken kapitulera på så sätt att man menar att politiken inte kan hjälpa alla att uppnå välbefinnande och att det därför är varje individs eget ansvar att vara "sin egen lyckas smed". Här blir problemet att det liberala samhället tenderar anpassas efter en mall baserad på människor som vill vara självständiga och rationella.

Konservatismens svar spelar på många människors behov av trygghet, gemenskap och rädsla för förändringar. Det mycket väl finnas en känsla av välbefinnande i att kunna veta att det man har kommer att bestå eller att de värderingar och relationer man kämpat för är värda något och inte plötsligt kommer att ryckas ifrån en.

Själv tror jag inte att det är möjligt att stöpa alla i samma mall, oavsett om det är en altruistisk som i det kommunistiska idealet, eller en rationell och egoistisk såsom idealmänniskan beskrivs av bla Ayan Rand. Jag tror även att drag från alla de idealtyper rörande människors preferenser som jag beskriver ovan mycket väl kan samexistera inom samma individ. Jag känner själv ofta ett behov av både trygghet och frihet , av att både söka det som är nytt och värdera det som man kämpat för i det förflutna och att både respektera och värdera mig själv, och kunna hjälpa andra. Ett grönt framtidssamhälle måste lösa dilemmat med att kunna kombinera en generell modell som samtidigt innefattar denna mångfald av behov som ryms inom oss människor.

Finns det en Grön Lösning?

Många av våra gröna förslag har sniffat på lösningar och jag tror att det finns möjlighet att hitta fler om vi vågar ställa rätt frågor. Jag tror att det behövs någon form av generell modell som dessutom är flexibel för människor skiftande behov, drivkrafter och värderingar. Vi kommer dock antagligen att få acceptera att detta innebär att de som t.ex värderar frihet över allt annat inte kommer att få maximal frihet i allt och att de som värderar trygghet över allt annat inte kommer att få maximal trygghet. Om vi vill att en mångfald av människor ska kunna uppleva välbefinnande så måste vi nå en balans som också på många sätt innebär en kompromiss. Då kan vi bli allmänintressets parti, ett parti vars vision kan innefatta nästan alla sorters människor. Jag kommer nedan att beskriva ett exempel på hur jag applicerar välbefinnandets dilemma på dagens samhälle. Därmed inte sagt att det inte kan finnas andra exempel eller områden.

En politik för solidariska individualister.

I dagens politiska debatt hörs det ofta sägas att dagens stora politiska dilemma ligger i att skapa en politik som är anpassad efter ett samhälle där en allt större andel människor är så kallade "solidariska individualister" Jag menar här att vi om vi ska kunna bygga en politik för välbefinnande som en majoritet av befolkningen kan acceptera måste börja med att överbrygga det som kan upplevas som en motsättning mellan generalism och mångfald eller mellan samhälle och individ om man så vill.

Som exempel kan tas medborgarlönstanken som var inne och sniffade på en lösning i synen på att människor ska få skapa på sina egna villkor och att detta kommer att gynna hela samhället i längden. Det förslaget tog dock samtidigt inte hänsyn till alla inte har ett starkt självförtroende och vet exakt vad de vill från början, vilket kan leda till att många blir passiva i ett sådant system. Jag menar att det system med "arbetslivstrygghet" som vi idag förespråkar är bättre just nu men skulle samtidigt behöva anpassas så att även de som inte har eller har haft ett traditionellt lönearbete får bättre trygghet. Jag skrev om det mer i det här blogginlägget.

Även saker som friår och sänkt arbetstid är väldigt intressanta ur aspekterna ovan. En klar frågeställning blir t.ex hur vi kan få människor att känna makt över sin egen tid och samtidigt bidra till hela samhället. När det gäller just välbefinnandet så tror jag att rådslaget kring "makten om tiden" kommer att bli väldigt intressant medan rådslaget kring energipolitiken har mer bäring på målet om ett ekologiskt hållbart samhälle.

Lite avslutande frågeställningar och funderingar

Hur bör välbefinnandet fördelas?

Om vi antar välbefinnande som mål så kommer vi antagligen på vägen att stöta på en de filosofiska frågeställningar som många filosofer, kanske främst inom den utilitaristiska skolan har ställt sig. Är det maximalt välbefinnande som är målet eller är det ett minimivälbefinnande för alla människor. Frågan har tidigare även ställts inom den ekonomiska politiken, där förespråkare av maximal tillväxt är beredda att tolerera stora klyftor i samhället. Även i ett samhälle som inte kan ha evig tillväxt så kan vi komma att stöta på problem i hur vi bör väga människor välbefinnande emot varandra.

Är ett samhälle i harmoni möjligt eller ens önskvärt?

Ett hållbart samhälle med välbefinnande låter lätt som en utopi i stil med det klasslösa samhället eller Guds rike. Ett samhälle med harmoni och där det råder ständig balans. Många skulle säkert gilla detta, men det finns också många människor som inte klarar av harmoni, som vill kunna skapa egna drömmar, gå emot strömmen och ibland tom skapa lite kaos. Därmed inte sagt att det inte går att innefatta en mångfald av drömmar och preferenser i ett samhälle. Om Adolf Hitler blivit antagen till konstnärsskolan han ville gå på, så hade världen kanske besparats mycket lidande.

Hur kommunicera en komplex vision så att alla förstår?

En annan utmaning är att anpassa hur vi kommunicerar målet. Kommunikationen av vår vision kan bara bli effektiv om den sker på mottagarens villkor. Människor med olika bakgrunder kommer antagligen att ha olika bilder av vad som är välbefinnande. När det handlar om t.ex.. valrörelser så måste kampanjer grundade i en långsiktig vision även kunna anpassas efter den tidsanda som råder i stunden. Jag tror här att det finns goda möjligheter att lyfta fram de delar av vår vision som stämmer väl in på människor vardagsproblem i stunden, utan att för den skull vara oärliga med vår långsiktiga vision om någon vill veta mer. Vilka ord vi använder kan även behöva anpassas hela tiden så att de matchar det språk som används i stunden. Sedan innebär också utvecklingen av sociala medier att olika personer får en världsbild och ett nyhetsflöde som er helt individualiserat. Då kan det behövs ett enkelt koncept som sedan kan spridas vidare och anpassas av andra till olika kanaler. Ibland kan det handla om klimatfrågan, ibland om att minska stressen, ibland om att skapa förutsättningar för att förverkliga drömmar Det är dock viktigt att den komplexa visionen finns där i bakgrunden så att vi inte driver sakfrågor helt lösryckta ur sitt sammanhang.

Ärlighet eller taktik? Vad är integritet i politiken?

Jag har svängt fram och tillbaka i den här frågan under en lång tid. Min utgångspunkt från början var att ärlighet och öppenhet alltid skulle vinna i längden. En av de första gröna debatterna jag gav mig in i var den om EU-utträdeskravet och ”ärlighetslinjen” kan beskrivas i följande blogginlägg från 2008

"Jag har stor respekt för dem som verkligen vill lämna EU. De finns bra argument för det, men jag tycker att argumenten för att vara kvar överväger. Jag har också stor respekt för dem som inte bestämt sig ännu, för detta är en komplicerad fråga. Jag har dock inte särskild stor respekt för människor som bygger sin argumentation på taktik, och inte heller för folk som har bestämt sig för vad de tycker, men inte tar ställning för att garanterat vara på den “vinnande” sidan. Jag skulle vilja uppmana alla att verkligen lyssna på sakargumenten, strunta i det taktiska tänket, och sedan rösta på det som de tror är bäst. Vi måste skapa ett samhälle där politiker tror på det de säger och säger det de tror. Då kan vi bygga en bättre demokrati"

När jag själv började få lite tyngre uppdrag så upplevde jag dock att jag ofta befann mig i en gråzon där det inte handlade om att välja mellan ”rätt och fel”, utan snarare att välja mellan ”rätt och rätt”. Olika principer ställdes emot varandra och hur man prioriterat blev ofta väldigt svårt att förklara vilket lätt ledde till missförstånd när besluten väl skulle kommuniceras. Jag fick här uppleva den risk som alltid finns för att känna sig obekväm och ge upp, att sluta försöka förklara komplexa samband i en dialog och istället vända sig innåt.

Det sämsta en kan göra är dock att ifrågasätta människors drivkrafter. Många resultatinriktade politiker har ofta utmålats av mer visionsinriktade politiker som att de endast är intresserade av makt för maktens skull. Jag tror inte att det påståendet stämmer i särskilt stor utsträckning. På samma sätt har jag ibland tyckt att en del mer visionsinriktade politiker verkar drivas av en vilja att ”synas” ”veta bäst” och kunna säga ”vad var det jag sa” snarare än att påverka och förändra världen på riktigt. Jag tror dock att de flesta visionärer är genuina sådana och att de största och mest effektiva kritikerna är de som kritiserar med kärlek.

I slutändan så har jag landat ganska nära där jag började. Det behövs mer ärlighet och öppenhet från politiker och makthavare i allmänhet. Det kan dock även innebära att vara ärlig inför det faktum att vissa ärenden inte bör behandlas i ett öppet forum eller att beslut på en viss detaljnivå inte bör hanteras av en alltför stor grupp. För mig är nog det mest hycklande och taktiserande att låtsas tycka att alla diskussioner bör ske öppet, samtidigt som en förhandlar om saker i ett slutet rum. På samma sätt har jag ofta tyckt att det är märkligt om en person har en viss principiell ståndpunkt i organisatoriska/interna frågor och en helt annan i politiska. Integritet handlar för mig om att känna sina värderingar, följa dem och vara ärlig med dem både inför sig själv och andra. Olika människor har dock olika värderingar, och bara för att någon gör eller tycker något som en själv aldrig skulle göra eller tycka, så innebär det inte att den personen saknar integritet.