Politiker måste tro på vad de säger
Även publicerad på www.nejtilluttradeskravet.se
I helgen hade jag en lång konversation med en taxichaufför i London. Han frågade vad jag gjorde. Jag sa att jag pluggade statsvetenskap på masternivå och var aktiv i ett politiskt parti. Jag blev då föremål för hela hans politikerförakt. I 45 minuter fick jag höra hur vi politiker ljög, manipulerade och framförallt bytte åsikter i frågor av valtaktiska skäl. Även om detta var i England så finns det även ett växande politikerförakt i Sverige. Jag tror att det till stor del beror på att många politiker sitter och håller inne med vad de egentligen tycker och istället säger det som de tror att de borde tycka. Jag tycker själv att det är väldigt obekvämt att argumentera för något om jag inte verkligen tror på det, och därför har jag full förståelse för att våra språkrör ärligt har gått ut med att de har en avvikande åsikt från partiprogrammet i EU-frågan.
I debatter och konversationer kring den medlemsomröstning som Miljöpartiet nu genomför om EU-utträdeskravet har jag fått erfara att många personer, oavsett var de står i EU-debatten, verkar argumentera utifrån något slags taktiskt perspektiv. Antingen, “vi måste säga nej till utträdeskravet för att kunna regera med sossarna”, eller “vi måste säga ja till utträdeskravet för att vara trovärdiga i vår EU-kritik” (som om vi inte skulle kunna vara kritiska till den politik som idag förs inom EU även om vi inte vill lämna organisationen). På Ja-sidans hemsida har jag sett argument som jag tolkar som ren skrämeselpropaganda. En hel del handlar om sakfrågan vilket är bra då det finns väldigt mycket som är väldigt dåligt med EU. Det finns dock också en argumentation som bygger på att ett borttagande av EU-utträdeskravet kommer att innebära att miljöpartiet ändrar sin övriga politik, och att vi inte längre kommer att vara trovärdiga om vi svänger nu om något vi hållit fast vid så länge. Jag blir själv lite rädd när jag hör sådana argument. Inte för att jag är aktiv i Nej-kampanjen och således är partisk, utan för att jag är rädd för att vi ska bli ett parti som andra partier. Att vi ska bli som politikerna som skapade taxichaufförens politikerförakt.
Jag tycker inte att valtaktiska argument hör hemma i en diskussion om vad som ska stå i vårt partiprogram. Alla politiska partier är kompromisser, och alla kan inte stå bakom allt i programmet, men en majoritet av våra medlemmar måste i alla fall tro på det som står där. Vi kan inte skicka ut folk i en valrörelse för att argumentera för saker som de inte tror på. Jag bävar för debatten där jag ska säga, “vi vill gå ur EU, få alla andra länder att också gå ur, avskaffa organisationen, bygga upp en ny organisation och använda den för att lösa klimatkrisen”. Jag kan inte ens förklara det för mina gröna vänner i Federation of Young European Greens som nästan samtliga vill vara kvar i EU. Vi kan vara strategiska när vi väljer vilka av våra ståndpunkter vi vill lyfta fram och fokusera på i en valrörelse, men inte när det gäller vilka ståndpunkter vi faktiskt står för.
Jag har stor respekt för dem som verkligen vill lämna EU. De finns bra argument för det, men jag tycker att argumenten för att vara kvar överväger. Jag har också stor respekt för dem som inte bestämt sig ännu, för detta är en komplicerad fråga. Jag har dock inte särskild stor respekt för människor som bygger sin argumentation på taktik, och inte heller för folk som har bestämt sig för vad de tycker, men inte tar ställning för att garanterat vara på den “vinnande” sidan. Jag skulle vilja uppmana alla att verkligen lyssna på sakargumenten, strunta i det taktiska tänket, och sedan rösta på det som de tror är bäst.
Vi måste skapa ett samhälle där politiker tror på det de säger och säger det de tror. Då kan vi bygga en bättre demokrati
I helgen hade jag en lång konversation med en taxichaufför i London. Han frågade vad jag gjorde. Jag sa att jag pluggade statsvetenskap på masternivå och var aktiv i ett politiskt parti. Jag blev då föremål för hela hans politikerförakt. I 45 minuter fick jag höra hur vi politiker ljög, manipulerade och framförallt bytte åsikter i frågor av valtaktiska skäl. Även om detta var i England så finns det även ett växande politikerförakt i Sverige. Jag tror att det till stor del beror på att många politiker sitter och håller inne med vad de egentligen tycker och istället säger det som de tror att de borde tycka. Jag tycker själv att det är väldigt obekvämt att argumentera för något om jag inte verkligen tror på det, och därför har jag full förståelse för att våra språkrör ärligt har gått ut med att de har en avvikande åsikt från partiprogrammet i EU-frågan.
I debatter och konversationer kring den medlemsomröstning som Miljöpartiet nu genomför om EU-utträdeskravet har jag fått erfara att många personer, oavsett var de står i EU-debatten, verkar argumentera utifrån något slags taktiskt perspektiv. Antingen, “vi måste säga nej till utträdeskravet för att kunna regera med sossarna”, eller “vi måste säga ja till utträdeskravet för att vara trovärdiga i vår EU-kritik” (som om vi inte skulle kunna vara kritiska till den politik som idag förs inom EU även om vi inte vill lämna organisationen). På Ja-sidans hemsida har jag sett argument som jag tolkar som ren skrämeselpropaganda. En hel del handlar om sakfrågan vilket är bra då det finns väldigt mycket som är väldigt dåligt med EU. Det finns dock också en argumentation som bygger på att ett borttagande av EU-utträdeskravet kommer att innebära att miljöpartiet ändrar sin övriga politik, och att vi inte längre kommer att vara trovärdiga om vi svänger nu om något vi hållit fast vid så länge. Jag blir själv lite rädd när jag hör sådana argument. Inte för att jag är aktiv i Nej-kampanjen och således är partisk, utan för att jag är rädd för att vi ska bli ett parti som andra partier. Att vi ska bli som politikerna som skapade taxichaufförens politikerförakt.
Jag tycker inte att valtaktiska argument hör hemma i en diskussion om vad som ska stå i vårt partiprogram. Alla politiska partier är kompromisser, och alla kan inte stå bakom allt i programmet, men en majoritet av våra medlemmar måste i alla fall tro på det som står där. Vi kan inte skicka ut folk i en valrörelse för att argumentera för saker som de inte tror på. Jag bävar för debatten där jag ska säga, “vi vill gå ur EU, få alla andra länder att också gå ur, avskaffa organisationen, bygga upp en ny organisation och använda den för att lösa klimatkrisen”. Jag kan inte ens förklara det för mina gröna vänner i Federation of Young European Greens som nästan samtliga vill vara kvar i EU. Vi kan vara strategiska när vi väljer vilka av våra ståndpunkter vi vill lyfta fram och fokusera på i en valrörelse, men inte när det gäller vilka ståndpunkter vi faktiskt står för.
Jag har stor respekt för dem som verkligen vill lämna EU. De finns bra argument för det, men jag tycker att argumenten för att vara kvar överväger. Jag har också stor respekt för dem som inte bestämt sig ännu, för detta är en komplicerad fråga. Jag har dock inte särskild stor respekt för människor som bygger sin argumentation på taktik, och inte heller för folk som har bestämt sig för vad de tycker, men inte tar ställning för att garanterat vara på den “vinnande” sidan. Jag skulle vilja uppmana alla att verkligen lyssna på sakargumenten, strunta i det taktiska tänket, och sedan rösta på det som de tror är bäst.
Vi måste skapa ett samhälle där politiker tror på det de säger och säger det de tror. Då kan vi bygga en bättre demokrati
Kommentarer