Psykologi: Om dödsförnekelse, hjältekomplex, vardagsobservationer, sanning och flykt.

En spännande psykologisk teori som inte handlar om snoppar är Ernest Beckers, "The Denial of Death"  Vi drivs att att vi förnekar döden samt ett hjältekomplex. Hjältekomplexet är kopplat till dödsförnekelsen och handlar om att kunna "bli odödlig". Detta måste vi övervinna för att bli fria. Det handlar väl om någon slags "du har alltid varit naken och ska ändå dö en dag" insikt. För att kunna komma tillbaks till Edens lustgård. Att offra sig för "något större" är också en odödlighetssträvan, vi kan tänka oss att nationen lever för evigt. Becker menar att krig och lidande uppstår i konflikten mellan olika "odödlighetsprojekt" en slags tolkning av den moderna eran, dess stora projekt, de problem den löste och det lidande den skapade. 

Men när det gäller just psykologi så tror jag att många teorier kan ha rätt. Viktor Frankl skrev sin teori om mening efter en hopplös upplevelse. Vem kan vara hjälte i ett koncentrationsläger. Det är en sådan där ” gud varför?” upplevelse. Liksom folk som flyr krig. De måste själva få det att gå ihop rent psykologiskt Freud skriver om snoppar men han intervjuade en massa borgare som tvingats undertrycka sin sexualitet. Det kan säkert sätta sig på psyket, och det verkar ha gjort det på ett liknande sätt hos alla hans studieobjekt. Både Frankls ”meningsteori” och Beckers hjältekomplex går att koppla till döden. Att en måste lära sig att se döden som en vän (eller en gåva som Gandalf säger i sagan om ringen). Jag tror att många äldre lär sig att se det på det sättet. Tiden för hjältedåd som gör en odödlig är över och en slags betraktelse återstår.

Jag har en egen teori om skiljelinjerna mitt eget liv. En teori som jag tror att många svenskar i medelklassen har. Den handlar om bubblor, om vad som är ”på riktigt” och inte. Vad som betyder något. På så sätt går det att väva in alla teorier i den. Vi hoppar fallskärm osv…för då lever vi på riktigt. Vi lämnar hyfsat bekväma liv för att "det måste ju finnas något mer".  Guds ögon betyder vi alla något, så den teorin är också gammal som gatan. Det låter kanske som ett hån, men det är det inte, det är en betraktelse av något som jag känt själv, kanske inte fullt ut, men i viss mån. 

Jag har även en teori om den omoraliska extremhögern. De har gjort så mycket skit att enda utvägen är att förklara sig ”överlägsna” med ”särskilda rättigheter”. Då går det ihop. Mycket psykologi bygger på det. Vi skapar en värld som ”hänger ihop”. Rationaliserar i efterhand. Vi kan tom säga att ”ja det här är fel, men nu är vi här och då måste vi fortsätta”.

De vita männen kunde kolonisera kontinenter med relativt få invaderande styrkor. Då måste det vara guds vilja osv…

Jag har övat mig mycket de senaste åren. I att kunna tolka, men också att kunna beskriva precis det jag upplever. För vi är ofta fast i våra kulturella ramar. ”den personen var nervös, hen andades snabbt och blinkade fort” Det var det jag såg, jag vet inget om hens liv. Då blir det extra märkligt om någon vill att en ska tänka tvärtom i stil med att ”du såg inte det du såg, men du får gärna fantisera ihop något om min tillvaro”. Jag har en livlig fantasi och sådant är ganska kul så det kan jag såklart göra, men en måste kunna skilja på saker.

På senare tid har min strategi varit att just skilja på vad jag såg och vad jag tolkade in. Det går att göra med listor t.ex… Genom att göra det har jag kommit fram till att jag vet och kan härleda mycket mer än jag trodde, väldigt mycket av det jag trott var sant ,var just det, men inte allt. En hel del blir tolkningar. Tolkningar som gör sig bra för litteratur, men som inte får tas för sanna.

Varför hamnade då det stycket här, jo det är den där ”verklighetsbubblan”. Ibland är jag avundsjuk på de som kan kasta bort realismen helt. Att bara flyga iväg. Det fungerar skrämmande ofta. Om jag bara kunde släppa verklighetskontakten mer, skippa diskbänksrealismen. Då kommer vingar att växa ut så att jag kan flyga iväg upp till himlen, eller kanske ut i rymden. Andra skulle säga att jag har den perfekta balansen som drömmare med fötterna på jorden. Men är inte hela jorden också en bubbla, i rymden. Kan vi rädda hela världen från ondska, eller måste vi gå i fängelse för att kunna leva?

Sen skyddar vi vår identitet och vår självbild såklart. Vi är ju goda människor.