Rådsmöte med Europeiska Gröna

Sitter på European Green Partys (EGPs) rådsmöte som hålls på Malmö högskola nu i helgen. Miljöpartiets Lena Linström blev precis vald till kassör för EGP. Det har även valts språkrör, generalsekreterare och ny styrelse.

Den gemensamma kampanjen i europaparlamentsvalet har utvärderats och det har varit flera mindre möten med olika grupperingar inom de europeiska gröna. Själv deltog jag på ett seminarium arrangerat av de gröna tankesmedjorna Cogito och Green European Foundation om hur EU kan utveckla sitt fredsbyggande arbete. Frågan är om EU ska fokusera på militärt eller civilt fredsarbete. Risken med att inte ha militära operationer är att dessa då riskerar att helt tas över av NATO eller olika ”coalitions of the willing”. Å andra sidan kanske EUs roll i världen bör vara mer fokuserat på civila insatser. Bara utvidgningsprocessen har gjort en del för demokrati och fred i Europa. Att bygga upp militära styrkor innebär alltid en risk för att de används i fel syfte. Rapporten som seminariet baserades på kan laddas ner här.

Jag deltog även på ett möte med Federation of Young European Greens (FYEG) där vi diskuterade lobbyarbete och aktioner vid köpenhamnsmötet, FYEG framtida utveckling, relationen till EGP och en resolution om Stockholmsprogrammet som FYEG skrivit och som EGP-rådet ska rösta.

Denna resolution kommer tillsammans med andra resolutioner som t.ex miljöpartiets resolutioner om fiskepolitiken och om en gemensam europeisk energimarknad, förhoppningsvis att antas när rådet röstar om resolutioner imorgon.

Vid invigningscermonin igår så talades det om de gröna framgångarna i valet till europaparlamentet. Den gröna gruppen gick framåt och är nu den fjärde största i parlamentet. Våra förlag om klimatomställning, personlig integritet och en ”Green New Deal” gick hem hos väljarna. Maria Wetterstrand formulerade det bra i sitt invigningstal. ”the conservative party had posters telling people to vote for the climate, the voters read it, thought about it, and then voted for us”.

Mitt tal på FRA demonstrationen i Malmö 10/10

Idag hölls demonstrationer mot FRA-lagen 2.0 i Stockholm, Malmö och Göteborg. Riksdagen röstar om lagen onsdag 14/10 och om 4 borgerliga ledamöter röstar på oppositionens reservation så rivs FRA-lagen upp. Jag talade på demonstrationen i Malmö tillsammans med Mikaela Persson och representanter för Piratpartiet, Ung Vänster, Nätverket Svart Måndag och Fria moderata Studentförbundet. Vi var även representerade på demonstrationen i stockholm genom vårt språkrör Jakop Dalunde. Mitt tal från demonstrationen följer nedan.

Vi står här idag för att be riksdagen att rätta till ett misstag.

Vi lever i en tid där makthavare försöker använda människors rädsla för att öka sin egen makt. De säger att det enda sättet att skapa säkerhet är att inskränka VÅRA rättigheter och VÅR integritet och de har till och med mage att säga att det för våran skull.

FRA-lagen ger en statlig myndighet rätt till en granskning av vårat privatliv som är omotiverad, onödig och ett kränkande av våra medborgerliga rättigheter, den lagen var ett misstag som måste rättas till!

När internet etablerades var den dåvarande moderata partiledaren en av dess största anhängare - internet var den gränslösa kommunikationens tjänare.

Men idag använder herr Bildt framför allt internet till att skryta om diverse sammanträden på sin blogg, samtidigt som han sitter i en borgerlig regering som vill övervaka oss som faktiskt utnyttjar internet till att kommunicera.

FRA-lagen är en del av en större trend; numera sägs det att säkerhet skapas med fler övervakningskameror och att arbetslösheten minskas genom hårdare kontroll av de som är arbetslösa.

Istället för ett samhälle som bygger på frihet, tillit och solidaritet så rör vi oss mot ett samhälle som bygger på kontroll, rädsla och misstroende..

Vissa ser detta som en oundviklig utveckling. De ser en värld full av faror som vi måste försvara oss mot. De väljer att se människor som hot istället för att se deras behov och möjligheter.

Men jag tror inte att människan passar under ett statligt förstoringsglas: jag tror inte att folk blir terrorister för att det finns för lite övervakning och jag tror inte att världen blir osäker av för mycket integritet.

Som anhängare av den gröna rörelsen tror jag att vi har både möjlighet och förmåga att välja vilken utveckling och vilket samhälle vi vill ha, utan övervakningskameror och radioanstalter som filtrerar vår e-post.

Och till skillnad från regeringspartierna så tror jag inte att vi kommer titta tillbaka om tio år och säga att det var genom övervakning som vi gjorde Sverige till en bättre plats.

Jag tror dock på att ge alla människor en andra chans. Jag är övertygad om att det finns många borgerliga riksdagsledamöter som vet att de röstade fel när de röstade för FRA-lagen förra året.

Nu på onsdag så har de en chans att göra om och göra rätt och de behöver vårat stöd för att våga stå upp mot sina partiorganisationer.

Om mobbningen i riksdagsgrupperna fortfarande känns för hård så har jag endast en uppmaning till dessa riksdagsledamöter: Dags att byta Parti.

Nu på onsdag så finns det därför bara ett motto som gäller.

Rösta om och rösta rätt!

Europa, Quo vadis?

Så har då Irland röstat ja till Lissabonfördraget. Jag tycker fortfarande att det bryter mot demokratiska principer att låta Irland rösta igen efter de ”röstat fel” första gången. Vi bör dock inse fakta och konstatera att Lissabonfördraget troligtvis kommer att antas samt göra det bästa av situationen.

Jag tycker liksom de flesta andra att Nice-fördraget är dåligt och att Lissabonfördraget innebär vissa förbättringar och vissa försämringar av EU-systemet. Likt många andra så vill jag inte ha kvar Nice-fördraget utan tycker att EU behöver ett nytt fördrag som tar bort demokratiska underskott och ger unionen de verktyg den behöver för att kunna ta itu med transnationella frågor som klimatkrisen, och spekulationsekonomin.

Den stora frågan för mig har varit om ett ja eller nej till Lissabon tar oss närmre ett sådant fördrag. De som varit för Lissabon har ofta hävdat att det är ett steg på vägen, och att det trots allt är bättre än Nice-fördraget. Anledningen till att jag har varit emot Lissabonfördraget är främst att det flyttar upp frågor till EU-nivån som jag inte tycker borde vara där. Jag ser det som ytterst otroligt att frågor som en gång har flyttats upp till EU-nivån senare kommer att flyttas ner igen. Jag känner inte till någon historisk händelse där makt har flyttats ner en nivå utan att det inneburit en kollaps av hela systemet. Därför har jag ansett att det bästa vore ett nej till Lissabon då jag tror att EUs toppolitiker hade behövt ännu en chock för att sedan kunna ta fram ett fördrag som Europas folk faktiskt vill ha.

När nu Lissabonfördraget troligtvis kommer att antas så blir utmaningen för De gröna att utveckla vår EU-politik för att möte nya förutsättningar. Jag vill ha en grön rörelse som ser världen som den är och ger rationella lösningar på de utmaningar vi står inför. Det räcker inte med att sitta och gnälla om att det var fel att anta Lissabonfördraget. Vi får inte endast fastna i fantasier om hur det skulle kunna vara. Vår politik måste inriktas på hur vi kan göra världen bättre utifrån rådande förutsättningar. På det nationella planet är vi redan nära en sådan politik. Medan Centerpartiet ser miljöproblematiken med ideologiska skygglappar och naivt tror att alla kommer att köra elbilar om 8 år, så lyssnar De gröna på forskarna.

Nu är det också dags för De gröna att ta till sig av den forskning inom internationella relationer som rör de stora globala utmaningarna. Att tro att en värld av nationalstater ska kunna lösa globala problem är naivt. Jag håller med om att subsidiaritetsprincipen bör gälla och att alla frågor bör lösas på en så låg nivå som möjligt, men detta innebär också att europeiska frågor måste lösas på en europeisk nivå och att globala frågor måste lösas på en global nivå.

Tomas Eriksson skriver bra om hur en grön EU-politik skulle kunna se ut. Framförallt tror jag att vi bör anta ett globalt perspektiv och arbeta mer tillsammans med våra gröna vänner i Europa och i världen.

Jag var en av dem som på De grönas kongress 2009 drev på för att Miljöpartiet de gröna inte skulle ha ett eget valmanifest i europaparlamentsvalet utan istället anta European Green Partys manifest ” A Green New Deal for Europe and the world”. Jag tror fortfarande att det är via internationellt samarbete med våra syskonpartier ute i världen som vi kan göra ett grönt avtryck i den internationella politiken. Vi måste inse att den europeiska politiken blir viktigare för var dag som går.

Media: AB, SVD, DN, Sydsvenskan