Europa, Quo vadis?

Så har då Irland röstat ja till Lissabonfördraget. Jag tycker fortfarande att det bryter mot demokratiska principer att låta Irland rösta igen efter de ”röstat fel” första gången. Vi bör dock inse fakta och konstatera att Lissabonfördraget troligtvis kommer att antas samt göra det bästa av situationen.

Jag tycker liksom de flesta andra att Nice-fördraget är dåligt och att Lissabonfördraget innebär vissa förbättringar och vissa försämringar av EU-systemet. Likt många andra så vill jag inte ha kvar Nice-fördraget utan tycker att EU behöver ett nytt fördrag som tar bort demokratiska underskott och ger unionen de verktyg den behöver för att kunna ta itu med transnationella frågor som klimatkrisen, och spekulationsekonomin.

Den stora frågan för mig har varit om ett ja eller nej till Lissabon tar oss närmre ett sådant fördrag. De som varit för Lissabon har ofta hävdat att det är ett steg på vägen, och att det trots allt är bättre än Nice-fördraget. Anledningen till att jag har varit emot Lissabonfördraget är främst att det flyttar upp frågor till EU-nivån som jag inte tycker borde vara där. Jag ser det som ytterst otroligt att frågor som en gång har flyttats upp till EU-nivån senare kommer att flyttas ner igen. Jag känner inte till någon historisk händelse där makt har flyttats ner en nivå utan att det inneburit en kollaps av hela systemet. Därför har jag ansett att det bästa vore ett nej till Lissabon då jag tror att EUs toppolitiker hade behövt ännu en chock för att sedan kunna ta fram ett fördrag som Europas folk faktiskt vill ha.

När nu Lissabonfördraget troligtvis kommer att antas så blir utmaningen för De gröna att utveckla vår EU-politik för att möte nya förutsättningar. Jag vill ha en grön rörelse som ser världen som den är och ger rationella lösningar på de utmaningar vi står inför. Det räcker inte med att sitta och gnälla om att det var fel att anta Lissabonfördraget. Vi får inte endast fastna i fantasier om hur det skulle kunna vara. Vår politik måste inriktas på hur vi kan göra världen bättre utifrån rådande förutsättningar. På det nationella planet är vi redan nära en sådan politik. Medan Centerpartiet ser miljöproblematiken med ideologiska skygglappar och naivt tror att alla kommer att köra elbilar om 8 år, så lyssnar De gröna på forskarna.

Nu är det också dags för De gröna att ta till sig av den forskning inom internationella relationer som rör de stora globala utmaningarna. Att tro att en värld av nationalstater ska kunna lösa globala problem är naivt. Jag håller med om att subsidiaritetsprincipen bör gälla och att alla frågor bör lösas på en så låg nivå som möjligt, men detta innebär också att europeiska frågor måste lösas på en europeisk nivå och att globala frågor måste lösas på en global nivå.

Tomas Eriksson skriver bra om hur en grön EU-politik skulle kunna se ut. Framförallt tror jag att vi bör anta ett globalt perspektiv och arbeta mer tillsammans med våra gröna vänner i Europa och i världen.

Jag var en av dem som på De grönas kongress 2009 drev på för att Miljöpartiet de gröna inte skulle ha ett eget valmanifest i europaparlamentsvalet utan istället anta European Green Partys manifest ” A Green New Deal for Europe and the world”. Jag tror fortfarande att det är via internationellt samarbete med våra syskonpartier ute i världen som vi kan göra ett grönt avtryck i den internationella politiken. Vi måste inse att den europeiska politiken blir viktigare för var dag som går.

Media: AB, SVD, DN, Sydsvenskan