Dags att bygga det samhällsbärande partiet för det postindustriella samhället

Så har då cirkusen inom socialdemokratin utmynnat i att Mona Sahlin avgår. Sahlin är nog en av de partiledare i S som jag i efterhand känner störst respekt för. En klar fighter som vågar driva saker i motvind, och verkligen ville utveckla socialdemokratin till att bli mer i takt med sin tid. Hon hade kunnat bli en av de riktigt stora, om gubbarna runt omkring hade växt upp någon gång och vågat backa upp henne lite mer. Mycket av mediebevakningen handlar om Mona Sahlins avgång och vad detta kan innebära för socialdemokraterna. Socialdemokraterna har all anledning att oroa sig. Om de inte klarar ut sin kris, definierar sitt samhällsuppdrag och utvecklar sin politik så kommer de på sikt att bli ett mycket mindre parti. Samhällsutvecklingen har nämligen sprungit ifrån S som var byggt för att vara industrisamhällets samhällsbärande parti. Vi lever dock i den postindustriella eran nu och det kräver helt andra lösningar. Människor har mycket mer flytande identiteter än förr, världen är mer globaliserad och klimatkris och resursbrist står och knackar på utanför dörren. Kampen om vilket parti som blir den postindustriella erans samhällsbärande parti kan således sägas ha startat. Jag tror att miljöpartiet är det parti som har bäst förutsättningar att bli ett sådant parti. Vi är i takt med vår tid och samhällsutmaningarna jobbar till vår fördel. För att kunna anta en sådan utmaning så måste miljöpartiet dock ändra på en hel del saker. Inte minst hur vi ser på oss själva. Vilka utmaningar och möjligheter står då miljöpartiet inför?

MP har delvis på grund av tidsandan och delvis på grund av socialdemokraternas kris, en unik möjlighet att växa, men för att kunna göra det så måste vi ett klart definierat samhällsuppdrag. Vi måste veta varför vi finns till. Vi måste omdefiniera och inte minst bredda vårt samhällsuppdrag. Det kan inte längre vara vårt största uppdrag att föra upp miljöfrågorna på agendan om de till stor del redan finns där. Jag vet att de försvann lite i den här valrörelsen, men om mp kan växa så kan vi bli mer agendasättande och då behöver det inte vara så. I den kommande partiprogramsrevideringen så bör det skivas in i portalparagrafen att vi är det samhällsbärande partiet för det postindustriella samhället. (möjligtvis formulerat något mindre akademiskt). Utöver detta så behöver vi utforma och driva en heltäckande politik som en majoritet i samhället kan ställa sig bakom. Jag tror inte att det går att bilda en majoritet för att driva radikal grön politik utan att få med sig de som arbetar 9-5, och ägnar sig åt fredagsmys och annat som många gröna föraktar i sin elitistiska självgodhet. Socialdemokratin förlorade mycket i årets valrörelse på att ha en politik som byggde på en allians mellan olika minoriteter. På samma sätt bygger miljöpartiet ofta sin politik på en allians mellan miljöaktivister, rädda världen människor, studenter och hbtq-aktivister. Dessa gruppers behov bör givetvis innefattas i grön politik, men vi måste även tänka utanför de ramarna.

Vi ska inte ändra våra förslag så att de blir mer mainstream, men vi måste bredda vår politik och formulera program som täcker en majoritet av befolkningens upplevda behov. Jag tror att det är fullt möjligt att formera en majoritetsallians, mellan stressade medelklassmänniskor som är trötta på konsumtionssamhället, entreprenörer som vill förverkliga sina idéer utan att människor blir avundsjuka och tittar snett på dem, unga välutbildade idealister som ser att hela världen är på väg åt helvete, människor som har svårt att betala hyran då tidigare nämnda konsumtionssamhälle inte ser ett behov av deras kompetenser, och 9-5 jobbare som vill ha lite mer inflytande på sin arbetsplats och kanske inte minst över sin arbetstid. Vill vi samla alla dessa grupper så måste vi dock formulera en berättelse och en samhällsvision som täcker in alla dessa människors behov utan att skämmas för det. Vad jag är rädd för ska hända när partiprogrammet revideras är att vi får en ”flummig” politik. Då menar jag inte att jag är rädd för en radikal eller visionär politik. Utan snarare en politik som pga diverse kompromisser och maktkamper blir motsägelsefull och intellektuellt osammanhängande. En sådan politik kommer att våra svår att kommunicera och förverkliga.

Utöver detta så behöver vi lära oss än mer att förstå, acceptera och hantera makt. Makt finns, så enkelt är det. Den försvinner inte för att vi önskar bort den och vi ska inte vara rädda för den. Många som röstar på oss gör det för att de vill att vi ska lösa de problem som de ser. Om vi då är rädda för makt så riskerar vi att svika detta förtroende och istället bli ett gäng glidare som dricker rättvisemärk te och lyfter arvoden för skattebetalarnas pengar. Som politiskt parti så är det vår moraliska plikt att sträva efter makt att förverkliga vår politik. Allt annat är att svika det förtroende som väljarna ger oss. Jag har ibland upplevt mp som en lobbygrupp som vill få sossarna (eller ibland borgarna) att gå med på så mycket grön politik som möjligt. Detta kommer aldrig att kunna förändra samhället radikalt. För att kunna göra det måste vi växa så att förhållandet blir det omvända. Att det är de andra som lobbar på oss.

Vi behöver också kunna förstå och hantera förtroende. Det går inte att samarbeta med en part i ena stunden och en helt annan i nästa. Ett ansvarstagande politiskt parti måste kunna hålla löften, och stå upp för saker även i motvind. Vi måste ha ett glasklart ”tänk” kring varför vi samarbetar med vissa partier. Ett tänk som vi konsekvent kommunicerar så att allmänheten förstår det.

Miljöpartiet behöver även anpassa sin interna organisation för att kunna hantera ett större medlemsantal såväl som ett större politiskt ansvar och uppdrag. Om vi vill bygga ett hus som står över lång tid så kan vi inte börja med att diskutera vem som ska stå uppe i vindsvåningen och steka vid teppanyakihällen. Vi måste ta fram cementblandaren och tegelstenarna och börja bygga vid grunden. Annars kommer det snart höga vingliga pappershuset att rasa samman. Det innebär att miljöpartiet kan behöva fokusera desto mindre på vem som ska bli språkrör och istället se över sina interndemokratiska strukturer så att de fungerar bättre. Detta kan innebära att våra formella maktstrukturer blir tydligare och kan nog av många upplevas som en centralisering av makten. Samtidigt är alternativet mycket sämre. När våra formellt svaga partiorgan inte får ordentliga befogenheter så uppstår informella maktstrukturer och ledare, och detta är det riktigt stora hotet mot de grönas interndemokrati. Informella ledare är omöjliga att ställa till svars för sina handlingar och beslut, vilket omöjliggör ett effektiv ansvarsutkrävande. Det finns också en tendens till att de är dessa informella ledare som inte vill att de formella organen ska ha så stora befogenheter.

Det här är en del av de utmaningar som miljöpartiet står inför. Jag hoppas att partiledningen vågar ha storslagna visioner och har modet att lägga nödvändiga förslag för att kunna förverkliga dem. Socialdemokraternas kris kommer inte att vara för evigt och om de verkligen lyckas utvecklas (eller om moderaterna tar tillfället i akt) så kan handlingsfönstret vara borta. Så jag säger som vi brukar göra när vi bildar opinion för grön politik. Det är bråttom , men inte för sent.

Media: DN1, DN2, DN3, Sydis, Aftonbladet1, Aftonbladet2