Dags för en grön arbetslinje.

Den ekonomiska politiken kommer att vara central när det gäller hur miljöpartiet behöver utveckla sin politik framöver. Visserligen så sägs det ofta att det är bra att fokusera på sina styrkor som i miljöpartiets fall främst är miljö & klimatpolitiken men om Mp ska kunna förändra samhället i grunden så är det viktigt att vi inte väjer undan för de frågor som är allra viktigast för de flesta människorna och i princip alltid är på den politiska dagordningen. Dessa är frågor om välfärd, jobb och samhällsekonomi. Därför är det av största vikt att vi utvecklar intellektuellt sammanhängande förslag rörande arbetstid, välfärdens finansiering och arbetslöshet. Jag tror att det finns stora möjligheter att utveckla en politik som är konsekvent och där alla dessa områden hänger ihop med en tydlig logik. Rätt tid att göra detta är förstås nu när det är lång tid till nästa val. Det är viktigt att folk känner att de själva tjänar på vår politik och det är dessa aspekter av politiken som ska vara det första som vi kommunicerar. De flesta människor är både egoister och alturister samtidigt och vi måste kunna kombinera människors solidariska och egoistiska tendenser för att kunna bli samhällsbärande , sedan är den minskade miljöbelastningen plus det faktum att vi räddar världen, något som kommer på köpet.

Själv anser jag att mp bör förespråka någon typ av arbetslinje. Inte att vi ska leva för att arbeta men vi bör inse att det är ett centralt mänskligt behov att känna att en bidrar till samhället och flertalet måste arbeta för att samhället ska fungera. Sen är är nog människor villiga att göra mycket ideellt och vi bör ha system som hjälper människor att göra det som de älskar och är bra på. Det finns dock en hel del saker som kommer att behöva bli gjorda som vi inte kommer hitta folk som gör helt ideellt. Däremot bör de som gör sådana sysslor få den lön och respekt som de förtjänar. Med den produktivitetsökning som skett i samhället så är det också rimligt med lägre arbetstid för det avlönade arbetet. Vi behöver hitta ett bra mellanting mellan en hård sossig/borgerlig arbetslinje och en passiv bidragslinje där många lever utanför samhället. En politik som bygger på att mana fram viljan till att bidra, lära sig och utvecklas som människor.

Denna skiljelinje går genom stora delar av politiken och handlar i grunden om människosyn. Har vi en jobbpolitik som bygger på att människor vill bidra om de får rätt förutsättningar, utbildning och pepp eller att de behöver piskas? Har vi en skolpolitik som bygger på att människor vill lära sig om de bara får rätt förutsättningar eller att de behöver piskas till det? I mitt eget huvud har jag kallat denna mittenlinje för engagemangslinjen. Vad vi än kallar det så tror jag att vi en gång för alla måste frångå idén om medborgarlön som någon som kan införas under överskådlig framtid. Det är en utopisk vision som jag nog tror möjligtvis kan fungera efter typ 100 år av grönt styre. Idén är visserligen intellektuellt sammanhängande och därmed inte flummig men den är inte anpassad för att kunna fungera i vår tid och därmed också något verklighetsfrånvänd. Dessutom är det formulerat av människor som tror på sig själva och vet vad de vill, och därför inte direkt behöver någon som pushar dem. Vad som behövs är en insikt att de flesta människor som behöver ekonomiskt stöd inte har det självförtroendet än. På så sätt är förslaget ironiskt nog anpassat för dem som redan är lyckligt lottade. Även jag uppskattar att bli pushad lite ibland och skulle bli besviken om de som bryr sig om mig inte driver på mig när det behövs.

Jag kan hålla med om många av de teoretiska argumenten kring medborgarlön. Det främsta argumentet är enligt mig att det skulle göra att sk ”skitjobb” skulle bli bättre betalda medan ”roliga och utvecklande jobb” skulle bli lågavlönade. Vad som är ett skitjobb är ju individuellt men vissa jobb kommer nog alltid att vara mindre attraktiva än andra. Även om detta är bra argument så fungerar systemet helt enkelt inte i dagens samhälle då det leder till at många människor hamnar helt utanför samhället och aldrig kommer att kunna utvecklas till att nå sin fulla potential. Detta är helt enkelt inte att bry sig om de svagaste. Istället bör det vara obligatoriskt att genomgå någon form av aktiv åtgärd eller utbildning för att komma in i samhället för att få ekonomiskt stöd, men detta stöd ska gå att leva på. Människor som är fattiga kommer nämligen inte heller kunna utvecklas och komma in i samhället.