Om terrorism, kultur och vikten av hopp och framtidstro.

Även om hemska saker händer världen över så gjorde helgens terrordåd i Oslo och på Utöya att världen kom påtagligt nära. Det är svårt att inte bli nedtryck och bestört av det som hänt. Det som hände var verkligen ett politiskt terrorattentat i ordets sanna mening. Den norska socialdemokratin och de värderingar och intryck som deras politiska framtid bär med sig har påverkats för en lång tid framöver och på sätt var det ett lyckat terrorattentat där politiska mål fördes fram med hjälp av våld och rädsla.

Mitt i allt det hemska så var jag också lite lättad över att gärningsmannen inte var Muslim. Det kan tyckas lite känslokallt, men om så vore fallet så är jag övertygad om att många muslimer och Europa fått lida för det. Något som nu när det visade sig vara en vit man inte verkar vara fallet för vita unga män som jag. Detta visade sig i viss mån bland de kommentarer och spekulationer som vissa Sverigedemokrater skrev innan gärningsmannen var gripen.

Jag är imponerad och lättad över Jens Stoltenbergs ord om ge igen med mer Demokrati. Snarare än att göra som George W Bush 2001 och säga att ”vi ska jaga dem var de än gömmer sig”. Att göra så hade kunnat få förödande konsekvenser för samhällsutvecklingen. Det kan ses som en paradox att samtidigt som samhället blir alltmer tolerant och öppet så blir den lilla skara som avviker från normen allt mer farlig och extremistisk. Vi tycks således ha två parallella samhällsutvecklingar. Å ena sidan så binds världen samman allt mer vilket är positivt och nödvändigt kanske främst med tanke på vilka stora utmaningar som jordens människor måste möta tillsammans framöver. Å andra sidan så kan vi se att de som inte hängt med eller på olika sätt kan ha missgynnats av utvecklingen verkar ha en stark längtan efter samhörighet och ser hot mot deras identitet. Det kan röra sig om högerextrema rasister likväl som islamister, beroende på plats och sammanhang.

När en man försökte genomföra ett självmordsattentat i Stockholm i julas så började skribenter och tidningar snabbt skriva om kulturella normer och Islam. SÄPO gjorde då en mer nyanserad och sansad analys där de tryckte på vikten av förebyggande åtgärder och varnade för utanförskapsmiljöer. Vad vi bör akta oss för är att börja definiera in människor i kulturer och skylla det som händer på dessa.

Begreppet kultur kan vara lite väl flummigt oavsett om man menar svensk muslimsk. Både högerextremisten som genomförde attentaten i Norge och mannen som sprängde sig i julas gjorde det ju för någon slags sammanhang eller myt. Det är lika svårt att prata om en enhetlig islamsk kultur som om en svensk eller nordisk, men däremot finns det ju ett mönster när det gäller terrorism som utförs av både högerextremister och radikala muslimer så inga av dessa gärningar kan helt avräknas som enskilda fall.

När det gäller debatten om islamistisk terrorism så har vissa akademiker menat att det är en abstrakt diskurs. Det finns ingen enhetlig organisation och det finns inte heller en muslimsk konspiration utan det är en idé vilket gör att den ej går att bekämpa med våld, övervakning eller hårdare gränsdragningar. Ju fler terrorister du dödar och fångar desto mer sprids nyheter om denna abstrakta idé och desto fler frustrerade unga män ser ett sammanhang och något att kämpa för vilket leder till att fler terroristskolor kommer att startas etc... och så är spiralen igång. På samma sätt borde det gå att beskriva den kultur som frodas på olika internetforum för högerextremister där människor från extremhögern sprider hat mot mångkultur och inspirerar varandra med olika konspirationsteorier. Frågan är hur vi kan bekämpa sådana extremister utan att de ser sig som martyrer och bara blir mer extrema. Någonstans måste ju dessa onda gärningar bygga på rädsla och behov av samhörighet.

Jag menar att ett samhälle och en värld med stora klyftor och med många människor som inte får en chans bidrar till att skapa den frustration som kan bli grogrund för terrorism. Därmed bör vi akta oss för att skylla på en viss kultur, och istället bekämpa de strukturer och normer som skapar unga frustrerade män på jakt efter mening och sammanhang.

Kultur är något föränderligt. Svensk kultur måste ju vara en blandning av alla de normer och strukturer som finns inom det territorium som kallas Sverige, men Sverige har en allt mer mångkulturell befolkning och även de som kommit till Sverige lite senare eller har släkt som gjort det är Svenskar. Att prata om att olika kulturer skulle stå emot varandra klumpar ju automatiskt ihop en massa normer och strukturer i ett paket där vi inte kan skilja det bra från det dåliga, det harmlösa från det farliga och detta tankesätt skapar våld och terrorism snarare än att minska det, precis som ökade klyftor har en tendens till att leda till ökad brottslighet och utslagning.

Det finns säkert folk som skulle tjäna på detta och har det på sin agenda. Att beskriva verkligheten kan också forma den. Att Samuel P Huntington släppte boken ”clash of civilizations” 1996 som ett svar till Francis Fukuyama är antagligen inte en del i en dold agenda, men boken spreds väldigt fort till väldigt många inflytelserika personer. Det är möjligt att det pågår ett flertal kulturkrig i världen, men de kan lika gärna handla om lika rätt vs nationalism & imperietänkande eller varför inte hopp vs rädsla.

Så om vi nu på något sätt ska föra en kamp mot terrorismen så handlar det om att steg för steg bygga upp en inkluderande kultur som bygger på internationalism, hopp, framtidstro och medmänsklighet.