Om miljöpartiets partiprogram, krisers förmåga att möjliggöra förändring och vikten av framförhållning

”The temptation to quit will be greatest just before you are about to succeed.”

- Chinese Proverb

Idag släpptes första utkastet till nytt partiprogram för miljöpartiet. Jag kommer så klart att vara aktiv på hemsidan och i de interna processerna men vill ändå här kommentera lite saker.

Jag kan börja med att kommentera vad jag tycker är bra. Miljö och klimatpolitiken är som vanligt bra, liksom politiken kring migration och mänskliga rättigheter. Jag gillar även avsnitten om välfärden. Miljöpartiets linje om mångfald i välfärden utan vinstsyfte är en linje jag står bakom. Det kan faktiskt vara just den linje som pekar ut en väg framåt i den polariserade och närmast populistiska debatt som nu råder där centraliserad statlig välfärd står på ena sidan och stora privata koncerner på den andra.

Att sänkt arbetstid ska finansieras genom att fler kommer i arbete är utmärkt. Det är precis en sådan grön arbetslinje som behövs där vi erkänner att arbete behövs för att samhället ska fungera samtidigt som vi vill att arbetet och därmed också friheten ska fördelas på ett vettigt sätt. Produktivitetsökningarna ska kunna tas ut i sänkt arbetstid istället för evig materiell tillväxt.

Den kritik jag har ligger i vad jag upplevt som en allmän tendens till att inte vilja göra någon upprörd när man formulerar sin politik.

Parallellt med klimat och resurskriserna så har finanskrisen och eurokrisen börjat förändra spelreglerna för samhällsutvecklingen. Det har lett till en form av kreativ förstörelse som om den förvaltas på rätt sätt också kan leda till stora möjligheter till samhällsförändring. Kriserna tvingar fram en strukturomvandling och möjliggör därför ett paradigmskifte. Om möjligheterna förvaltas på fel sätt så kan de dock också leda till ett samhälle som är mer auktoritärt och mindre öppet. Det har ett flertal gånger förekommit en debatt om att koppla ihop klimatkrisen, resurskrisen och de ekonomiska kriserna föra att kunna föreslå gemensamma paketlösningar. Gröna i Europa har kallat det "The Green New Deal".

Miljöpartiet har idag en närmast oantastlig trovärdighet i klimatfrågan. Denna trovärdighet har inte uppnåtts genom att flippfloppa om koldioxidskatter, utan genom att man under lång tid stod upp för sina förslag även när det blåste motvind. Den politiska rörelse som ligger steget före bör ha goda möjligheter att kunna förutse vilka förslag som behövs och kan få stöd om 5-10 år och sedan lägga dem redan nu. Jag tror framförallt att det är viktigt att kunna koppla den konkreta politiska debatten i Sverige till de stora omvandlingar som sker runt om i världen.

Här är tillväxtkritiken central. På kort sikt och i vissa branscher kan vi ha stor ekonomisk tillväxt men på längre sikt så blir det betydligt mer problematiskt. Det är också denna fråga som gör att en diskussion om fördelning och jämlikhet måste föras även i den gröna rörelsen. Liberaler kommer ur dilemmat om fördelning genom att peka på att större klyftor kan vara nödvändiga för att skapa tillväxt och därmed göra livet behagligare för alla. Det är genom att peka på ekonomisk tillväxt som bla John Rawls lyckas legitimera förekomsten av ojämlikhet samhället. När förutsättningarna för materiell ekonomisk tillväxt försämras så dras också mattan undan för att kunna legitimera materiell ojämlikhet.

Som exempel kan vi ta Kina idag som har världens största inkomstklyftor. Här går regimen en hård balansgång. Hög ekonomisk tillväxt är nödvändigt för att kunna bibehålla framtidstro och garantera stabilitet. Det är samtidigt ekonomisk tillväxt som gör att befolkningen accepterar både diktatur och stora klyftor. Den upprätthåller en dröm om att alla kommer att få det bättre så småningom. Samtidigt bli miljön allt sämre och Kinas tillväxttakt kommer inte att kunna upprätthållas för evigt. Om Kinas regering inte lyckas med en säker övergång till demokrati och ökad jämlikhet så kan hela det kinesiska samhället falla samman i kaos när tillväxten inte längre kan upprätthållas. Sverige har här en möjlighet att kunna göra en mycket smidigare övergång till ett samhälle med lägre materiell tillväxt.

Ett annat exempel på en fråga där miljöpartiet borde kunna dra nytta av sin goda framförhållning är EMU. EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barosso har på ett sätt rätt när han förespråkar ett federalt EU. Eurokrisen har gjort att EU står inför ett vägval. Antingen måste man gå mot en federation där beskattning sker på EU nivå, eller så måste EMU som projekt läggas ner eller begränsas till en liten kärna av länder som vill ha ett mer federalt EU. Att ha penningpolitiken på en nivå och finanspolitiken på en annan är en i längden ohållbar konstruktion. Den europeiska gröna rörelsen är splittrade i frågan om vägen framåt med svenska miljöpartiet borde ha goda förutsättningar att utnyttja EMU-motståndet till att kunna driva trovärdiga förslag kring hur Sverige ska förhålla sig till eurokrisen. Vi lyckades trots allt nästan förutspå exakt det som nu har hänt.

Denna framförhållning är en styrka. Kompromisser behövs i det dagliga politiska hantverket, men föra att ha något att kompromissa med så är det viktigt att ha en tydlig och trovärdig vision. På tal om Kina så finns det ett kinesiskt ordspråk som säger att frestelsen att ge upp är som störst när man är som närmast att vinna och det ska inte underskattas. När det gäller miljöpartiets utveckling så ser jag en risk för att vi börjar fila bort det som uppfattats som vassa kanter precis när verkligheten börjar ge oss rätt.

Missförstå mig rätt, jag tycker att mp tidigare har förespråkat en massa saker som är flummiga och saknar verklighetsförankring, men det är skillnad på att ha förankring i forskningen och att hela tiden anpassa politiken efter hur opinionen ser ut idag. Istället bör vi försöka förutse hur opinionen kommer att se ut imorgon och formulera våra förslag idag så att de kommer att ha stöd då. Här har de gröna tiden på sin sida.