Myten om den lata 80-talisten.
Det känns som om jag verkligen borde läsa Gustav Fridolins nya bok. Recensionen i expressen var iaf bra. Boken verkar handla om den där känslan man får när man hela tiden får höra av någon medelålders person att "ni unga har det ju så bra idag, annat var det på min tid"
Fridolin går tillbaka till 90-talskrisen och nedskärningarna i den offentliga sektorn. Jag har haft en relativt trygg uppväxt och kände inte att jag påverkades så mycket av krisen. Dock fanns krisen alltid där i min vardag. Inte hemma, men bland kompisar i skolan. Det var svårt att relatera till det när jag var liten dock.
Det är något väldigt kluvet över samhället idag. Möjligheterna har ökat, men samtidigt har klyftorna gjort det. Jag har själv varit en person som har kunnat utnyttja alla de möjligheter som finns idag. Jag har bott, rest och pluggat utomlands och bor hyfsat centralt i en etta i Malmö. Samtidigt känns det mycket svårare att glädja sig åt det, när den stora majoriteten både i Sverige och internationellt inte har förutsättningar att ta till vara på sådana möjligheter. Mer frihet och ökade möjligheter, har endast gällt för vissa. Detta i kombination med sämre trygghetssystem och mer osäkerhet kring framtiden har nog bidragit till att dagens ungdomar, även de som har de bra ställt ekonomisk ,mår allt sämre psykiskt. Detta viftas förstås ofta bort i den allmänna debatten. Vetenskapligt grundade undersökningar avfärdas till förmån för personliga berättelser.
Att debatten på TV och runt köksborden ofta är så ovetenskaplig och verklighetsfrånvänd är extremt problematiskt. Någon proffstyckare säger i TV att dagens ungdom visst är lata och har det ganska bra för hon har minsann sett några ungdomar dricka öl på en krog. eller sett någon ta en fika på normal arbetstid. Samtidigt pekar all statistik åt motsatt håll. Realinkomsten för studenter har minskat. Mängden osäkra anställningar har ökat. Vi betalar just nu för dagens pensionärer (som har rätt till sin pension då de ju tidigare arbetat), samtidigt som vi måste tjäna ihop till vår egen, vilket inte 40-talistgenerationen behövde göra.
Min generation är den första generationen som materiellt sätt får det sämre än våra föräldrar. Just det är egentligen inte mig emot. Materiell standard har aldrig varit min grej. Jag behöver ingen platt-tv. Vad jag och många i min generation vill ha är trygghet, jämlikhet och framtidstro. Jag skiter i om min lön är lite högre idag när jag inte vet om jag har kvar den imorgon. Jag vill inte leva med att det bor folk på gatorna i min hemstad som samhället inte hjälper. Jag vill inte leva med att vi överutnyttjar världens resurser och förstör klimatet för våra barn och barnbarn, eller att flyktingar skickas tillbaks till länder de nästan garanterat kommer möta döden. Jag skiter väl i om de som redan har det bra får mer pengar i plånboken i form av sänkta skatter. Denna otroliga "sköt dig själv och skit i alla andra" individualism som t.o.m sponsras av landets regering gör mig otroligt arg. Jag menar är det så konstigt vår generation blivit individualister. Vi har ju växt upp och fått lära oss att vi knappt kan lita på någon annan än oss själva.
Nu ska jag snart ta tåget till Holland för möte med andra Europeiska gröna. Jag hoppas att det kan ge lite inspiration till hur vi kan ge kommande generationer ett bättre samhälle. En början är att rösta grönt den 7:e juni, och sedan byta regering i oktober nästa år. Det år på tiden att vi som kommer att uppleva resultatet av dagens bakåtsträvande attityder tar kontrollen över utvecklingen och vänder den.
Fridolin går tillbaka till 90-talskrisen och nedskärningarna i den offentliga sektorn. Jag har haft en relativt trygg uppväxt och kände inte att jag påverkades så mycket av krisen. Dock fanns krisen alltid där i min vardag. Inte hemma, men bland kompisar i skolan. Det var svårt att relatera till det när jag var liten dock.
Det är något väldigt kluvet över samhället idag. Möjligheterna har ökat, men samtidigt har klyftorna gjort det. Jag har själv varit en person som har kunnat utnyttja alla de möjligheter som finns idag. Jag har bott, rest och pluggat utomlands och bor hyfsat centralt i en etta i Malmö. Samtidigt känns det mycket svårare att glädja sig åt det, när den stora majoriteten både i Sverige och internationellt inte har förutsättningar att ta till vara på sådana möjligheter. Mer frihet och ökade möjligheter, har endast gällt för vissa. Detta i kombination med sämre trygghetssystem och mer osäkerhet kring framtiden har nog bidragit till att dagens ungdomar, även de som har de bra ställt ekonomisk ,mår allt sämre psykiskt. Detta viftas förstås ofta bort i den allmänna debatten. Vetenskapligt grundade undersökningar avfärdas till förmån för personliga berättelser.
Att debatten på TV och runt köksborden ofta är så ovetenskaplig och verklighetsfrånvänd är extremt problematiskt. Någon proffstyckare säger i TV att dagens ungdom visst är lata och har det ganska bra för hon har minsann sett några ungdomar dricka öl på en krog. eller sett någon ta en fika på normal arbetstid. Samtidigt pekar all statistik åt motsatt håll. Realinkomsten för studenter har minskat. Mängden osäkra anställningar har ökat. Vi betalar just nu för dagens pensionärer (som har rätt till sin pension då de ju tidigare arbetat), samtidigt som vi måste tjäna ihop till vår egen, vilket inte 40-talistgenerationen behövde göra.
Min generation är den första generationen som materiellt sätt får det sämre än våra föräldrar. Just det är egentligen inte mig emot. Materiell standard har aldrig varit min grej. Jag behöver ingen platt-tv. Vad jag och många i min generation vill ha är trygghet, jämlikhet och framtidstro. Jag skiter i om min lön är lite högre idag när jag inte vet om jag har kvar den imorgon. Jag vill inte leva med att det bor folk på gatorna i min hemstad som samhället inte hjälper. Jag vill inte leva med att vi överutnyttjar världens resurser och förstör klimatet för våra barn och barnbarn, eller att flyktingar skickas tillbaks till länder de nästan garanterat kommer möta döden. Jag skiter väl i om de som redan har det bra får mer pengar i plånboken i form av sänkta skatter. Denna otroliga "sköt dig själv och skit i alla andra" individualism som t.o.m sponsras av landets regering gör mig otroligt arg. Jag menar är det så konstigt vår generation blivit individualister. Vi har ju växt upp och fått lära oss att vi knappt kan lita på någon annan än oss själva.
Nu ska jag snart ta tåget till Holland för möte med andra Europeiska gröna. Jag hoppas att det kan ge lite inspiration till hur vi kan ge kommande generationer ett bättre samhälle. En början är att rösta grönt den 7:e juni, och sedan byta regering i oktober nästa år. Det år på tiden att vi som kommer att uppleva resultatet av dagens bakåtsträvande attityder tar kontrollen över utvecklingen och vänder den.
Kommentarer