Om prekariatet, arbetslinjen och behovet av en reform av trygghetssystemen.

I sin bok ”The Precariat, The New Dangerous Class” så skriver Guy Standing, professor i ekonomisk trygghet vid University of Bath, England om hur stora delar av befolkningen idag kan sägas tillhöra en ny och växande samhällsklass som han benämner som prekariatet. Han menar att dagens progressiva politiska rörelser har glömt bort att varje tidigare större samhällsförändring som skett har byggt på ilskan, behoven, och viljan till förändring hos den största samhällsklassen. Guy menar att prekariatet idag är denna klass.

Prekariatet är en brokig skara. Välutbildade människor med osäkra anställningar klumpas ihop med , arbetslösa, traditionella arbetare som saknar fast anställning och ej etablerade invandrare. Den gemensamma nämnaren är en utsatthet där de inte har tillgång till de förmåner som andra grupper har i samhället. Det handlar om saker som anställningstrygghet, kompetensutveckling och kontroll över sin tid. En viktig aspekt är att de flesta i denna grupp också saknar en fast yrkesidentitet. De måste istället hela tiden utveckla sin kompetens för att anpassa sig till ständigt föränderliga behov hos arbetsgivarna. Ofta måste detta göras på fritiden och med egna pengar. detta innebär att många i prekariatet arbetar mycket mer än 40-timmar i veckan men får betalt för mindre. I sverige kan vi se det i en ökande trend mot timmanställningar, visstidsanställnignar och bemanningsföretag. De som jobbar i den här sektorn måste alltid vara tillgängliga om arbetsgivaren skulle ringa med en ny timmanställning. Vissa är även egenföretare med f-skattesedel trots att de hellre skulle vilja ha en fast anställning. Oftast har de inte ett tillräckligt stort nätverk för att kunna veta om de kommer att ha tillräckligt med kunder och uppdrag för att kunna försörja sig.   Detta leder till en utsatthet där folk kan leva stora delar av sin liv i en utsatthetsfälla (precarity trap). Om de väl lyckas ta sig in i trygghetssystemen så blir incitamenten till att ta timmanställningar och visstidsanställnignar med låga löner väldigt få. Om de tar ett sådant jobb så innebär det att de antagligen måste gå igenom en ny ansökningsprocess för att få a-kassa eller socialbidrag efteråt vilket inte alltid lönar sig. Då blir det mer rationellt att på olika sätt undvika att ta det erbjudna jobbet. I Sverige så har Moderaterna försökt ta sig an detta problem genom att göra det ”mer lönsamt att arbeta” via sina jobbskatteavdrag och försämringar av a-kassan. Precis som forskningen kring cirkulär migration säger att invandrare har en större benägenhet att flytta hem igen om de vet att de lätt kan ta sig tillbaks till Sverige om de skulle vilja det senare i livet så verkar det dock rimligare att det vore mer lönsamt att ta timmanställningar och lågavlönade arbeten om man visste att man lätt skulle kunna komma in i trygghetssystemen igen om man blev av med jobbet. Långsiktig trygghet och livskvalitet är helt enkelt viktigare än lite mer pengar att konsumera för i stunden.

För mig är en av de viktigaste aspekterna i den här utvecklingen att det sker en slag proletarisering av den lägre medelklassen. Att klumpa ihop människor från den lägre medelklassen med outbildade människor i låglöneyrken kan tyckas som en orättvis kategorisering.De förstnämnda är ju inte lika utsatta som de sistnämnda och har ofta bättre sociala nätverk som kan ta hand om dem. Samtigt är det just denna ihopklumpning som ger prekariatet dess politiska sprängkraft och gör gruppen tillräckligt stor och viktigt för att kunna vara en bas för politisk förändring. Om facken och de socialdemokratiska partierna främs representerar fackanslutna personer med fast anställning så finns det plats för nya politiska alternativ. Personer ur den lägre medelklassen har dessutom tillräckligt med utbildning för att kunna hävda sig politiskt och genom att göra denna kategorisering så möjliggör vi en mobilisering för politisk förändring som också hjälper de som har det ännu sämre.

Den sociala fallhöjden stiger också för de som hamnar utanför. Att du har det bra idag är ingen garanti för att du kommer att ha det fortsatt bra imorgon. Det råder idag bostadsbrist i de flesta svenska storstäder. Genom ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter och mindre fokus på produktion av billiga hyresrätter så gör det att enda alternativet för många som vill in på bostadsmarknaden är att låna pengar till att köpa en bostadsrätt. Om vi kombinerar detta med ett samhälle där det blir färre fasta anställnignar och allt svårare att komma in i trygghetssystem som a-kassan så innebär det att en person som blir arbetslös men inte kommit in i a-kassan kan tvingas sälja sin högt belånade bostadsrätt till underpris för att kunna få socialbidrag och därmed hamnar i en ännu mer utsatt situation. Personer som var väldigt nära att slå sig in i medleklassen kan snabbt falla tillbaka in i prekariatet.  Detta kan i längden leda till en situation som inte bara är ohållbar för de som drabbas utan också för hela samhället. Europa befinner sig i en ekonomisk kris och även om det har gått bättre för Sverige än för övriga Europa så är vi ett väldigt omvärldsberoende land. Om allt för många personer i Sverige inte lyckas ta sin in, vare sig på arbetsmarkanden eller i trygghetssystemen så får det spillover-effekter på andra områden såsom brottslighet, hälsa och social stabilitet.

Guy Standing menar att en förutsättningslös basinkomst är lösningen på problemet med det växande prekariatet. Själv är jag osäker på om en basinkomst är en universallösning. Förespråkare för det verkar ibland ta för givet att alla människor är drivna entreprenörer. Jag har skrivit om min kritiska syn på förutsättningslös basinkomst eller medborgarlön som det också kallas här.

Jag är dock inte främmande inför att utreda saken, om inte annat för att reda ut de synpunkter som jag haft på förslaget. Någonting måste göras för att anpassa trygghetssystemen till den sociala förändring som vi kan se både i Sverige och i övriga Europa. Det är inte alls säkert eller ens önskvärt att vi kan få konsumtionshjulen att snurra igång för fullt efter eurokrisen och vi lär nog få vänja oss vid att många är arbetslösa under perioder av sitt liv.

Jag tror att visionen om medborgarlön utan krav på motprestation ligger väldigt långt bort i tiden, men är för en grundtrygghet som är bättre och mer rättssäker än den som finns idag. Denna trygghet bör gå att leva på men bör ej vara ovillkorad då det riskerar att få stora grupper att hamna helt utanför samhället. Den bör istället vara kopplad till någon form av utbildning och matchning mot arbetsmarknaden. Jag är dock emot behovsprövning då det är svårt att göra rättssäkert och innebär en förnedringsprocess för många då de måste redovis alla sina ägodelar och sälja allt de har och t.ex inte kan bo i en bostadsrätt för att kunna få socialbidrag. Den stora poängen ligger snarare i att det ska finnas ett krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande, genomgå arbetsmarknadsårgärder, och tacka ja till anvisade jobb för att kunna få ekonomiskt stöd av samhället.

För att ett nytt trygghetssystem ska kunna vinna brett stöd i samhället så måste dock också medelklassen vara med på båten. Detta innebär att vi även måste ha med den såkallade inkomsbortfallsprincipen. Om vi inte höjer taken i trygghetssystemen så kommer stora delar av löntagare känna att det inte får ut något av att vara med och detta kan underminera hela den politiska basen för trygghetssystemet. Om stora delar av löntagare känner att de behöver skaffa privata tillägsförsäkringar för att kunna försäkra sig mot arbetslöshet så riskerar det som blir kvar blir en slags fattigvård istället för en rättighet. Detta underminerar solidariteten i samhället och riskerar att leda mot ett odeologiskt paradigmskifte där varje enskild person istället för samhället som helhet ansvarar för att alla har en dräglig levnadstandard. Paradoxalt nog kan alltså en utebliven höjning av taken i a-kassan vara ett av de största hoten mot välfärdsstaten och solidariteten med de svaga i samhället.

Detta kan exemplifieras med hur moderaterna byggde sin allians för valseger 2006 och 2010. De lyckades dra den politiska konfliktlinjen mellan de som hade arbete och de som inte hade det. De som saknade arbete pekades då indirekt ut som lata enligt någon slags lutheransk arbetsmoral. Ett sådant sätt att tänka lägger grunden för ett två tredjedelssamhälle där två tredjedelar har det ganska bra och resten lever i utsatthet. Socialdemokraterna byggde och andra sidan sin tidigare hegemoni genom att dra den politiska konfliktlinjen mellan löntagare och kapitalägare. Detta gjorde att de kunde bilda en allians mellan arbetarklassen och medelklassen och därmed säkra stora delar av väljarkåren. Jag tror att det är viktigt att medelklassen soldariserar sig med de svaga i samhället. Om vi forstätter på den lutheranska vägen som moderaternas arbetslinje skapat så riskerar vi att få ett samhälle som är mycket kallare, mer ojämlikt och mindre robust inför förändringar i omvärlden. Om prekariatet växer sig tillräckligt stort så kan detta även innebära ett mer våldsamt samhälle än vi är vana vid.