"Du spottar inte på Palme" Om regeringskrisen, alla Hjärtans dag 2012, Torbjörn Fälldin och Olof Palme som socialdemokratisk kronjuvel.
Våren 2012 blev jag kontaktad på alla Hjärtans dag av Christian Valtersson, han hade en plats över till en teaterpjäs han skulle se med sina föräldrar och en till vän. Jag var själv ganska vilse i Stockholm, visste på ett sätt inte riktigt vad jag gjorde här. Samtidigt verkade det vara många som ville att jag skulle stanna i staden. Jag fick ta över ett billigt andrahandskontrakt på södermalm som Christian tidigare hyrt av MP Stockholms stads dåvarande ordförande Martin Hansson. Han hade blivit sambo med ett moderat borgarråd i staden och skulle ha barn. Jag tror att de inte ville bryta mot någon lag så jag kunde bo mycket centralt mycket billigt i ca 8 månader. Även Maria Ferm var engagerad i att jag skulle stanna i Stockholm. Hon ville Luncha ofta och var mån om att jag skulle trivas, visade mig ställen att gå till osv… Jag följde iaf med på teatern med familjen Valtersson på alla hjärtans dag. Den handlade om Olof Palme.
Jag var lite sen till själva teatern, men jag sa att jag kände folk därinne som hade en plats till mig. Personalen sa att de litade på mig och öppnade dörren. Jag kom till sätet och sa det till dem som redan var där att personalen verkade vänlig och litade på mig. Mikaela sa att de sagt till personalen att det skulle komma en blond kille.
På ett sätt upplevde jag pjäsen som en psykologisk analys av Palmes inre och hans värld, men också en analys som handlade om varför han kunde förlora val mot Fälldin. Palme pratade med nedsupna konstnärer som sa att det de gjort inte var värt något, trots att han intygade dem att ”dina tavlor finns på nationalmuseum i Göteborg”. I mitten av pjäsen hade han en konversation med Tage Erlander om hur de skulle skapa ordning i landet. Till sist blev det som att ett urval av alla personer han träffade samlats till en fest. En kvinna som sa ”jag jobbar kommunalt och jag tycker om att jobba kommunalt”, konstnären, några städare mfl. Det var en rörig fest. I slutet av pjäsen säger en städare, en ensamstående mamma i Rotebruk, att hon inte röstade på honom. Han hade även konversationer med arbetare som sa att ”vi tycker om dig men du är inte som oss, du är ingen trygghetsmänniska, du är en drömmare, en poet”. Och det är sant att alla på den där festen var just trygghetsmänniskor och det är inget fel att med att jobba kommunalt. Palme såg dem och försökte peppa och lyfta dem, men de ville inte riktigt gå någon annanstans och frågan är också om Palme själv ville att de skulle det. Kvinnan gillade att jobba kommunalt. Det var deras värld, en värld där Palme verkade helt vilse men ändå skulle leda. Sedan var där en scen där Palme försökte övertyga arbetarna om att ”just nu måste jag ha semester på Fårö för att sedan kunna jobba mer för er”, men han säger det också rakt till en trebarnsmamma som är städare, kanske den enda karaktären i pjäsen som ville något annat men inte kunde. På ett sätt är det hela debatten om vad som skiljer eller inte skiljer socialdemokratin och folkhemmet från konservatismen. Palme från Östermalm hade här säkert likheter med en mindre krigisk Winston Churchill som också ville ha bra sjukvård och pensioner till arbetarna. Dock tror jag inte att Palme såg ledarskapet som hans födslorätt. Snarare som att han hamnade där han hamnade och gjorde sitt bästa. Vanliga arbetare var något av det finaste Sverige hade enligt honom.
Jag var ganska slutkörd psykologiskt just då men tröstade mig med att Olof Palme var stamkund hos psykiatrin även som statsminister. I pausen gick jag ut och köpte en chokladboll, en ostmacka och en kopp kaffe för att piggna till. Jag började av någon anledning äta chokladbollen först och Mikaela sa genast ”du kan inte äta efterrätten först Fredrik”, Christian svarade ”vän av ordning har talat”, varpå Mikaela svarade ”Palme och Fälldin, Palme och Fälldin”. Jag frågade hur de menade och Christian sa ”Palme var mer intelligent men Fälldin var mänsklig och vann väljarnas sympati”.
I dokumentärer och böcker om Palme säger Palme själv att ”en får inte vara för elak mot Fälldin för då tycker väljarna synd om Fälldin”. Min tolkning om varför den ensamma mamman från Rotebruk inte röstade på Palme handlade inte om det. Den handlar om citatet om att Palme inte var ”en av dem”. Fälldin hade en mer borgerlig politik men han hade jobbat sig upp och slet som ett djur, på något sätt verkade hans sävliga sätt folkligt. När han jobbat klart det han skulle göra fick journalisterna vänta tills han ”sovit ut”. Det kunde vara mitt på dagen. På ett sätt kanske klokt, han kanske tänkte att ”om det inte är nationell kris just nu kanske det är bra att använda tiden till att sova” Det sägs att folk lär sig det i lumpen. Palme hade ett sätt där det verkade som att han gjorde allt så enkelt. Så enkelt var det nog inte och han slet nog han också, men det verkade så, dessutom var han inte arbetare utan uppväxt på Östermalm. Kanske tänkte städaren att, ”vi städar ju fortfarande dina golv herr statsminister, varför ska vi rösta på dig igen”. Där tror jag att rutavdraget är klasspolitik oavsett vad någon säger. Frågan är dock inte så enkel och debatten om ”semester på Fårö” handlar om det. Om Palme nu var en utmärkt statsminister, gynnade det då inte arbetarna att han var just det och skulle det inte bli enklare för honom att göra livet bättre för arbetarna om han slapp städa. Där någonstans smyger sig jämställdhetsfrågan in. Män har lättare att smita från hushållssysslor och rutavdraget blir en väg ut för att alla ska kunna ha toppjobb oavsett vilka de är. Här är en grön analys om automatisering, arbetstidsförkortning och ”mer tid” faktiskt en potentiell lösning, men det skulle innebära att vissa enklare jobb försvann. Personligen minns jag alla städare på alla skolor jag gått på. De hade ganska tomma blickar när de jobbade. Jag hade inte haft något emot om det automatiserades till korta arbetsdagar för dem, samtidigt som andra yrken är mer krävande, och också mer utvecklande. Mitt sista år på gymnasiet strejkade städarna stort, men så mycket förändring blev det inte till sist. Jag tyckte det var synd men som 19-åring tänker du mer på annat och "en ljusnande framtid" var trots allt vår.
Palme har mycket myter kring sig men han förändrade inte lika mycket i praktiken som sina föregångare, det var mer som att han var en vältalig klenod som fick bli en symbol för en era. En mycket modig klenod, men socialdemokratins syn på Palme är nostalgisk idealiserande för att han var den sista statsministern i en gyllene era innan socialdemokratin började glida åt höger. Fram till Palme blev skjuten verkade det iaf som att Socialdemokratin någon dag skulle se till att livet blev mycket bättre även för de där städarna, men än idag verkar det inte ha blivit så, och där någonstans tror jag att det går att förstå varför Palme blev en sådan ikon trots att han inte åstadkom mest. Att han dog i förtid gjorde honom till en slags Socialdemokratisk ”Che Guevara” som också exemplifierade hur Socialdemokratin kunde vara världens mest tråkiga och världens mest radikala rörelse, samtidigt.
När pjäsen var över gick vi ut och stod 5 minuter allihopa i snöblandat regn vid Sergels Torg. Då gick Ylva Johansson förbi oss och såg bekymrad ut. Hon tittade ner i marken och la inte märke till någon. Mikaela sa snabbt att ”ja nu är det inte så kul att vara sosse minsann”.
Såklart förde det tankarna tillbaks till vad som just då pågick på socialdemokraternas högkvarter. De satt i krismöte över Håkan Juholt. Idag har vi regeringskris men jag tror ändå att socialdemokratins kris var värre just då. Just idag är det nog lite roligare att vara sosse än miljöpartist. Varför var de värre då. Jo Socialdemokratin var vilse, den hade förlorat sin identitet, allt snurrade i luften. Idag vet de vilka de är och har konsoliderat det men har en kris i sina relationer till omvärlden och väljarna. Alla partier har en konflikt mellan utopi och realpolitik men jag tror att S röda utopi börjar bli mer och mer rödgrön. De vill inkorporera delar av MPs analys i sin egen utopi, för att verkligheten helt enkelt gett MP rätt i många fall. Däremot ser de hellre att de själva suger upp allt som de tycker är bra med MP än att MP får makten själva. Delar av MP verkar nu driva en liknande linje. Bertin Torekull skriver att MP bör lämna regeringen.
Jag upplever att S sätt att hantera MP just nu påminner om den gamla överklassens attityd till arbetarna och också till paradoxen som var Olof Palme. Hur arbetarrörelsen kunde hylla den avhoppade överklasskillen som sin största klenod genom tiderna. Palmes sätt och myten kring det går dock också att koppla till hur media beskrev alliansens maktövertagande 2006. Det var en retorik om att det var oundvikligt. Tidningarna skrev att ”titta så lätt de raserade det de byggt i ett sekel”. Schlingman viftar lite med handen och sedan faller ett av världens mest robusta politiska byggen, som om det vore en naturlag. Just då, i februari 2012 verkade vissa sossar nästan ha köpt det själva. Du såg deras självförtroende minska. MP har bara byggt i 30 år, S hade byggt i över 100 år. Identiteten är det som kan vara för evigt, vi har sett det på folk som oskyldigt dömts till döden eller torteras och överlevt. De klarade sig för de ”visste att de var oskyldiga och de visste vilka de var”. S identitet ligger nu robust, eller kanske finns där fortfarande en konflikt mellan röd och rödgrönt, men inte på det utopiska ideologiska planet. Den faller in in under konflikten Utopi/Realism som alla partier har och här är Löfven den sk pragmatiska realisten som har ett land att leda och inte tid att tänka för mycket på ideologi. Värt att tänka på i dessa tider.
I september i år gick jag i Climate March från Vasaparken till Riksdagen. Det regnade och haglade men det var lite som scoutläger, det blev dubbelt så kul att komma fram och ingen tvekade de sista 100 meterna. På slutet kom Mehmet Kaplan fram och ville växla några ord om regeringsbildningen. Han sa att han var osäker på om MP borde sitta i regering med det svaga valresultat som partiet fick i valet. Vi hade för lite att förhandla med helt enkelt. Han hänvisade till att Birger Schlaug sagt det. Jag tycker att Schlaug har intressanta tankar och kan ha rätt ibland, men svarade att jag tyckte att Schlaug gjorde det till ett självändamål att vara utanför regeringen. Kanske ville Schlaug varna för något, men MP måste faktiskt komma fram någon gång, det är inte ett självändamål att vara en alternativrörelse. På samma sätt som det går att fråga vad S varit utan opposition eller miljöparti så går det att fråga sig vad MP vore om de haft all makten. Det är det maktdelning handlar om. Även en godhjärtad socialdemokrati med gröna inslag kan få hybris. Jag tror dock inte att högervridningen inom socialdemokratin handlade om det. Palme sköts ner med rå makt, med en pistolkula och sedan vände något politiskt i Sverige. Det är fullt logiskt att socialdemokratin vill ha demokrati men inte litar på att det räcker om de inte också har egna maktmedel. Det lärde de sig vid Ådalen 31.
På ett sätt så skiljer sig det hände efter Palme inte så mycket från vad som hände innan. Medelklassens lojalitet har varit svår att räkna med och är det än idag. Istället för ekonomisk omfördelning fokuserade socialdemokratin på kunskapssamhället och att 50% av folket skulle vara akademiker. Något som gjorde akademikernas kunskaper mindre värda. En slags inflation. Att snickare och rörmokare kunde tjäna mer pengar än en akademiker var kanske på ett sätt en seger för arbetarrörelsen och faktiskt inget jag egentligen var en stor motståndare till, arbete kan väl värderas hyfsat lika oavsett om det sker med hjärnan eller händerna, den analysen gjorde folk i Sovjet, men socialdemokratins reformer här var inte en seger mot kapitalet. På ett sätt kanske de trodde det, för IT-tekniken gjorde företagsägarna mer sårbara inför människor med rätt kompetens, eftersom de själva inte förstod den. Att öka andelen akademiker gav dock också en amerikaniserad utveckling inom politiken med ännu mer rörliga väljare, eftersom deras identiteter blev mer flytande. Björklund kunde säga att ”alla vill inte bli akademiker” och vinna väljare. SD vill ha tillbaks en nationell enighet och identitet och kan vinna väljare. S misslyckades med sin historiska uppgift att besegra kapitalet och någonstans tror jag att det var det Juholt ville påminna dem om, om deras identitet, vilka de varit och kunde bli igen. Det var ganska dåligt i praktiken och det var inte helgjutet ens på idéplanet för den unga socialdemokratin vill gå i grön riktning snarare än grå, men om det fullbordas blir det Löfven som gör det.
När Löfven säger att något är sönder i Sverige har han rätt, men har regeringen rätt strategi för att laga det här landet? Det finns tecken på att de faktiskt har det. Vissa satsningar på skolan t.ex… Jag tror inte ens att SD:s väljare tror att SD kan laga landet, men de rider på den populistiska vågen ganska väl. Bistånd ska vi ha och det ska vara bra och väl tilltaget, men det de vanliga svenskarna ser är tiggaren på hörnet. Vissa vill sparka och slå på hen och vissa tycker att vi ska hjälpa hen först, innan vi åker utomlands. Alla krav är högre idag men samtidigt är allt likadant. Du spottar inte på Olof Palme, vad som slog mig när hela landet knarkade Palmenostalgi någonstans julen 2012/2013 (delvis pga dokumentären som gick på både bio och tv då) var att jag var inte så imponerad av hans resor. Det var som om han tågluffat lite i USA och Östeuropa, pratat med fattiga människor och kom tillbaks som en hjälte. Nu gjorde han ju en hel del sedan som vägde upp allt det där, han hanterade bla antidemokratiska stundentrevolter och Norrmalmstorgsdramat (som myntade begreppet Stockholmssyndromet), så oavsett, du spottar aldrig på Palme, och det var nog lite mer speciellt då. Kanske framförallt för att han reste ensam utan entourage och guider och försökte avmaskera de samhällen han såg. Idag är det ganska många som gör det.
Jag var lite sen till själva teatern, men jag sa att jag kände folk därinne som hade en plats till mig. Personalen sa att de litade på mig och öppnade dörren. Jag kom till sätet och sa det till dem som redan var där att personalen verkade vänlig och litade på mig. Mikaela sa att de sagt till personalen att det skulle komma en blond kille.
På ett sätt upplevde jag pjäsen som en psykologisk analys av Palmes inre och hans värld, men också en analys som handlade om varför han kunde förlora val mot Fälldin. Palme pratade med nedsupna konstnärer som sa att det de gjort inte var värt något, trots att han intygade dem att ”dina tavlor finns på nationalmuseum i Göteborg”. I mitten av pjäsen hade han en konversation med Tage Erlander om hur de skulle skapa ordning i landet. Till sist blev det som att ett urval av alla personer han träffade samlats till en fest. En kvinna som sa ”jag jobbar kommunalt och jag tycker om att jobba kommunalt”, konstnären, några städare mfl. Det var en rörig fest. I slutet av pjäsen säger en städare, en ensamstående mamma i Rotebruk, att hon inte röstade på honom. Han hade även konversationer med arbetare som sa att ”vi tycker om dig men du är inte som oss, du är ingen trygghetsmänniska, du är en drömmare, en poet”. Och det är sant att alla på den där festen var just trygghetsmänniskor och det är inget fel att med att jobba kommunalt. Palme såg dem och försökte peppa och lyfta dem, men de ville inte riktigt gå någon annanstans och frågan är också om Palme själv ville att de skulle det. Kvinnan gillade att jobba kommunalt. Det var deras värld, en värld där Palme verkade helt vilse men ändå skulle leda. Sedan var där en scen där Palme försökte övertyga arbetarna om att ”just nu måste jag ha semester på Fårö för att sedan kunna jobba mer för er”, men han säger det också rakt till en trebarnsmamma som är städare, kanske den enda karaktären i pjäsen som ville något annat men inte kunde. På ett sätt är det hela debatten om vad som skiljer eller inte skiljer socialdemokratin och folkhemmet från konservatismen. Palme från Östermalm hade här säkert likheter med en mindre krigisk Winston Churchill som också ville ha bra sjukvård och pensioner till arbetarna. Dock tror jag inte att Palme såg ledarskapet som hans födslorätt. Snarare som att han hamnade där han hamnade och gjorde sitt bästa. Vanliga arbetare var något av det finaste Sverige hade enligt honom.
Jag var ganska slutkörd psykologiskt just då men tröstade mig med att Olof Palme var stamkund hos psykiatrin även som statsminister. I pausen gick jag ut och köpte en chokladboll, en ostmacka och en kopp kaffe för att piggna till. Jag började av någon anledning äta chokladbollen först och Mikaela sa genast ”du kan inte äta efterrätten först Fredrik”, Christian svarade ”vän av ordning har talat”, varpå Mikaela svarade ”Palme och Fälldin, Palme och Fälldin”. Jag frågade hur de menade och Christian sa ”Palme var mer intelligent men Fälldin var mänsklig och vann väljarnas sympati”.
I dokumentärer och böcker om Palme säger Palme själv att ”en får inte vara för elak mot Fälldin för då tycker väljarna synd om Fälldin”. Min tolkning om varför den ensamma mamman från Rotebruk inte röstade på Palme handlade inte om det. Den handlar om citatet om att Palme inte var ”en av dem”. Fälldin hade en mer borgerlig politik men han hade jobbat sig upp och slet som ett djur, på något sätt verkade hans sävliga sätt folkligt. När han jobbat klart det han skulle göra fick journalisterna vänta tills han ”sovit ut”. Det kunde vara mitt på dagen. På ett sätt kanske klokt, han kanske tänkte att ”om det inte är nationell kris just nu kanske det är bra att använda tiden till att sova” Det sägs att folk lär sig det i lumpen. Palme hade ett sätt där det verkade som att han gjorde allt så enkelt. Så enkelt var det nog inte och han slet nog han också, men det verkade så, dessutom var han inte arbetare utan uppväxt på Östermalm. Kanske tänkte städaren att, ”vi städar ju fortfarande dina golv herr statsminister, varför ska vi rösta på dig igen”. Där tror jag att rutavdraget är klasspolitik oavsett vad någon säger. Frågan är dock inte så enkel och debatten om ”semester på Fårö” handlar om det. Om Palme nu var en utmärkt statsminister, gynnade det då inte arbetarna att han var just det och skulle det inte bli enklare för honom att göra livet bättre för arbetarna om han slapp städa. Där någonstans smyger sig jämställdhetsfrågan in. Män har lättare att smita från hushållssysslor och rutavdraget blir en väg ut för att alla ska kunna ha toppjobb oavsett vilka de är. Här är en grön analys om automatisering, arbetstidsförkortning och ”mer tid” faktiskt en potentiell lösning, men det skulle innebära att vissa enklare jobb försvann. Personligen minns jag alla städare på alla skolor jag gått på. De hade ganska tomma blickar när de jobbade. Jag hade inte haft något emot om det automatiserades till korta arbetsdagar för dem, samtidigt som andra yrken är mer krävande, och också mer utvecklande. Mitt sista år på gymnasiet strejkade städarna stort, men så mycket förändring blev det inte till sist. Jag tyckte det var synd men som 19-åring tänker du mer på annat och "en ljusnande framtid" var trots allt vår.
Palme har mycket myter kring sig men han förändrade inte lika mycket i praktiken som sina föregångare, det var mer som att han var en vältalig klenod som fick bli en symbol för en era. En mycket modig klenod, men socialdemokratins syn på Palme är nostalgisk idealiserande för att han var den sista statsministern i en gyllene era innan socialdemokratin började glida åt höger. Fram till Palme blev skjuten verkade det iaf som att Socialdemokratin någon dag skulle se till att livet blev mycket bättre även för de där städarna, men än idag verkar det inte ha blivit så, och där någonstans tror jag att det går att förstå varför Palme blev en sådan ikon trots att han inte åstadkom mest. Att han dog i förtid gjorde honom till en slags Socialdemokratisk ”Che Guevara” som också exemplifierade hur Socialdemokratin kunde vara världens mest tråkiga och världens mest radikala rörelse, samtidigt.
När pjäsen var över gick vi ut och stod 5 minuter allihopa i snöblandat regn vid Sergels Torg. Då gick Ylva Johansson förbi oss och såg bekymrad ut. Hon tittade ner i marken och la inte märke till någon. Mikaela sa snabbt att ”ja nu är det inte så kul att vara sosse minsann”.
Såklart förde det tankarna tillbaks till vad som just då pågick på socialdemokraternas högkvarter. De satt i krismöte över Håkan Juholt. Idag har vi regeringskris men jag tror ändå att socialdemokratins kris var värre just då. Just idag är det nog lite roligare att vara sosse än miljöpartist. Varför var de värre då. Jo Socialdemokratin var vilse, den hade förlorat sin identitet, allt snurrade i luften. Idag vet de vilka de är och har konsoliderat det men har en kris i sina relationer till omvärlden och väljarna. Alla partier har en konflikt mellan utopi och realpolitik men jag tror att S röda utopi börjar bli mer och mer rödgrön. De vill inkorporera delar av MPs analys i sin egen utopi, för att verkligheten helt enkelt gett MP rätt i många fall. Däremot ser de hellre att de själva suger upp allt som de tycker är bra med MP än att MP får makten själva. Delar av MP verkar nu driva en liknande linje. Bertin Torekull skriver att MP bör lämna regeringen.
Jag upplever att S sätt att hantera MP just nu påminner om den gamla överklassens attityd till arbetarna och också till paradoxen som var Olof Palme. Hur arbetarrörelsen kunde hylla den avhoppade överklasskillen som sin största klenod genom tiderna. Palmes sätt och myten kring det går dock också att koppla till hur media beskrev alliansens maktövertagande 2006. Det var en retorik om att det var oundvikligt. Tidningarna skrev att ”titta så lätt de raserade det de byggt i ett sekel”. Schlingman viftar lite med handen och sedan faller ett av världens mest robusta politiska byggen, som om det vore en naturlag. Just då, i februari 2012 verkade vissa sossar nästan ha köpt det själva. Du såg deras självförtroende minska. MP har bara byggt i 30 år, S hade byggt i över 100 år. Identiteten är det som kan vara för evigt, vi har sett det på folk som oskyldigt dömts till döden eller torteras och överlevt. De klarade sig för de ”visste att de var oskyldiga och de visste vilka de var”. S identitet ligger nu robust, eller kanske finns där fortfarande en konflikt mellan röd och rödgrönt, men inte på det utopiska ideologiska planet. Den faller in in under konflikten Utopi/Realism som alla partier har och här är Löfven den sk pragmatiska realisten som har ett land att leda och inte tid att tänka för mycket på ideologi. Värt att tänka på i dessa tider.
I september i år gick jag i Climate March från Vasaparken till Riksdagen. Det regnade och haglade men det var lite som scoutläger, det blev dubbelt så kul att komma fram och ingen tvekade de sista 100 meterna. På slutet kom Mehmet Kaplan fram och ville växla några ord om regeringsbildningen. Han sa att han var osäker på om MP borde sitta i regering med det svaga valresultat som partiet fick i valet. Vi hade för lite att förhandla med helt enkelt. Han hänvisade till att Birger Schlaug sagt det. Jag tycker att Schlaug har intressanta tankar och kan ha rätt ibland, men svarade att jag tyckte att Schlaug gjorde det till ett självändamål att vara utanför regeringen. Kanske ville Schlaug varna för något, men MP måste faktiskt komma fram någon gång, det är inte ett självändamål att vara en alternativrörelse. På samma sätt som det går att fråga vad S varit utan opposition eller miljöparti så går det att fråga sig vad MP vore om de haft all makten. Det är det maktdelning handlar om. Även en godhjärtad socialdemokrati med gröna inslag kan få hybris. Jag tror dock inte att högervridningen inom socialdemokratin handlade om det. Palme sköts ner med rå makt, med en pistolkula och sedan vände något politiskt i Sverige. Det är fullt logiskt att socialdemokratin vill ha demokrati men inte litar på att det räcker om de inte också har egna maktmedel. Det lärde de sig vid Ådalen 31.
På ett sätt så skiljer sig det hände efter Palme inte så mycket från vad som hände innan. Medelklassens lojalitet har varit svår att räkna med och är det än idag. Istället för ekonomisk omfördelning fokuserade socialdemokratin på kunskapssamhället och att 50% av folket skulle vara akademiker. Något som gjorde akademikernas kunskaper mindre värda. En slags inflation. Att snickare och rörmokare kunde tjäna mer pengar än en akademiker var kanske på ett sätt en seger för arbetarrörelsen och faktiskt inget jag egentligen var en stor motståndare till, arbete kan väl värderas hyfsat lika oavsett om det sker med hjärnan eller händerna, den analysen gjorde folk i Sovjet, men socialdemokratins reformer här var inte en seger mot kapitalet. På ett sätt kanske de trodde det, för IT-tekniken gjorde företagsägarna mer sårbara inför människor med rätt kompetens, eftersom de själva inte förstod den. Att öka andelen akademiker gav dock också en amerikaniserad utveckling inom politiken med ännu mer rörliga väljare, eftersom deras identiteter blev mer flytande. Björklund kunde säga att ”alla vill inte bli akademiker” och vinna väljare. SD vill ha tillbaks en nationell enighet och identitet och kan vinna väljare. S misslyckades med sin historiska uppgift att besegra kapitalet och någonstans tror jag att det var det Juholt ville påminna dem om, om deras identitet, vilka de varit och kunde bli igen. Det var ganska dåligt i praktiken och det var inte helgjutet ens på idéplanet för den unga socialdemokratin vill gå i grön riktning snarare än grå, men om det fullbordas blir det Löfven som gör det.
När Löfven säger att något är sönder i Sverige har han rätt, men har regeringen rätt strategi för att laga det här landet? Det finns tecken på att de faktiskt har det. Vissa satsningar på skolan t.ex… Jag tror inte ens att SD:s väljare tror att SD kan laga landet, men de rider på den populistiska vågen ganska väl. Bistånd ska vi ha och det ska vara bra och väl tilltaget, men det de vanliga svenskarna ser är tiggaren på hörnet. Vissa vill sparka och slå på hen och vissa tycker att vi ska hjälpa hen först, innan vi åker utomlands. Alla krav är högre idag men samtidigt är allt likadant. Du spottar inte på Olof Palme, vad som slog mig när hela landet knarkade Palmenostalgi någonstans julen 2012/2013 (delvis pga dokumentären som gick på både bio och tv då) var att jag var inte så imponerad av hans resor. Det var som om han tågluffat lite i USA och Östeuropa, pratat med fattiga människor och kom tillbaks som en hjälte. Nu gjorde han ju en hel del sedan som vägde upp allt det där, han hanterade bla antidemokratiska stundentrevolter och Norrmalmstorgsdramat (som myntade begreppet Stockholmssyndromet), så oavsett, du spottar aldrig på Palme, och det var nog lite mer speciellt då. Kanske framförallt för att han reste ensam utan entourage och guider och försökte avmaskera de samhällen han såg. Idag är det ganska många som gör det.
Kommentarer