Kubaspecial: **Jag hittade inte honom. Han hittade mig.**
Kubaspecial: "Jag hittade inte honom. Han hittade mig"
Jag lämnade amerikanerna i Trinidad. De skulle tillbaks. Vi hade träffat några kanadensare i en bar dagen innan. De hade en bil som gick till Santa Clara på morgonen. Jag gick upp tidigt och väntade på torget. Tills de dök upp. De hade en Kubansk kille med sig och vi åkte allihopa. Köpte en ostpizza från en korg de langat ner från ett fönster på gatan och drog iväg.
Kubanen verkade vara någon slags gigolo. Eller han hade inga pengar men verkade kunna ta semester genom att lifta med turister och umgås med utländska kvinnor. Han berättade att de brukade säga att han var den bästa de legat med. Kanadensarna skrattade åt hans coola nonchalanta sätt att säga det på, han sa att han brukade svara ”ok” efteråt. Jag tror de ville ha med honom för han var rolig, och om de nu ändå skulle köra någonstans kunde de väl ge en fattig kuban gratis semester, de tog ju med en svensk.
På vägen tänkte vi turista lite så vi åkte in om ett naturreservat. En gammal tant satt och rökte en cigarr på trappen till en stuga där vandringsleden började. Hon gjorde det på ett sätt du nog bara kan se på Kuba.
Vi vandrade genom skogen ner mot en källa med vatten där du kunde bada. Ingen av oss hade badkläder med så vi satt och tittade på ett ungt par som badade ihop. Ett äldre par satt bredvid och tittade. Jag försökte prata med dem på dålig spanska och de svarade på hyfsad engelska. De pekade på den unga kvinnan.
”det där är vår dotter, hon är advokat och vi är väldigt stolta”.
”jag förstår”.
Efteråt gick vi tillbaks och körde vidare mot Santa Clara. Vi kom fram, letade upp ett Casa Particular och installerade oss. Sedan gick vi och letade upp ett ställe att äta på. Det är inte alltid så prisvärt att äta på Kuba om du är vegetarian. Fisken är specialitén och annars får du äta antingen turistmat eller en diet bestående av ris, bönor och friterade bananer. Kanadensarna bjöd Kubanen på middag.
På kvällen gick vi på basebollmatch där jag blev utsatt för en hyfsat sofistikerad ficktjuvsmanöver. När Santa Clara tog poäng mot Havanna ljublade alla och ett gäng sprang fram så att jag trycktes upp mot några andra, när de var borta hade de tagit min plånbok. På något halvt undermedvetet sätt verkade jag dock vara förberedd, allt viktig hade lämnats i rummet eller satt i ett bälte runt midjan. I plånboken av aluminium som jag visserligen fått i julklapp av en gammal flickvän fanns studentlegitimation till Kalmars nation i Lund, som jag tagit med som någon slags reservlegitimation om jag skulle förlora passet.
Efteråt gick vi till en bar för lite drinkar. Jag drack några stycken men inte så många, däremot hade jag sovit dåligt natten innan. Några tjejer kom fram och ville hänga med oss. Ingen av oss pratade spanska men de ville sitta i knäet osv…De var väl redo att dra därifrån med oss när jag inte riktigt minns vad som hände mer än att de andra killarna och tjejerna bar mig in i en taxi som körde oss tillbaks till huset vi bodde i.
Morgonen efter vaknade jag och undrade var de andra var. Kanadensarna var borta och jag var ensam i huset men tjejerna verkade bara ha tagit 10 dollar ur min ficka för besväret (där var kanske 100 dollar plus en mobiltelefon).
Jag bestämde mig iaf för att det var dags att besöka Che Guevaras grav. De hittade honom i en massgrav i Bolivia och transporterade sedan kroppen till Santa Clara där det finns ett Mausoleum. Santa Clara var Ches stad, han kom från Argentina men här genomförde han vändpunkten i revolutionen och här var han mest älskad av folket. Efter Santa Clara kunde hans revolutionärer stolt tåga in i Havanna.
Först ville jag kolla min mail. Det fanns speciella internetkaféer för turister. Eller de sa väl inte det, men det kostade 6 dollar i timmen att använda dem och det har mycket få kubaner råd med. Men jag tror faktiskt att vissa hade det, de som kände turister, men de använde det inte, så troligtvis var det bara så att de inte visade att alla inte kunde ha internet på Kuba. Den officiella anledningen till det höga priset var den amerikanska blockaden. De sa att de va tvungna att ha internet via satellit och det var dyrt. Alla spelade med på något slags Sovjetsätt. ”Klart det är dyrt med internet och ladorna är ju tomma osv” Anledningen till att jag behövde internet var att jag inte riktigt visste hur jag skulle ta mig från Kuba. Planen hade ändrats från att åka ner till Centralamerika med buss från Cancun, till att ta sig till Argentina där en vän var just då. Men Kuba är, om inte stängt, så kontrollerat. Du åker inte in dit med en båt, men charterflyg går bra. Charter är dock kontrollerat för där åker du alltid tur och retur. Jag hade åkt enkelbiljett från Cancun och det verkade vara en av få rutter du kan göra det på om du ska till och från Kuba. Jag minns inte exakt men tror att jag till sist köpte en tur och retur biljett till Buenos Aires med avsikt att bara använda en resa, men det var svårt att hitta en resa som inte bara var tur och retur åt andra hållet.
När jag kollat min mail promenerade jag till Mausoleet från centrum. Det låg en bit utanför staden nära bostadsområden. På sätt var Santa Clara en turiststad men ovanligt få turister. De hängde väl i Havanna eller på någon charterstrand. Med tanke på mitt sällskap hade befolkningen nog redan sett min ”turistflagg” så lika bra att gå direkt till huvudattraktionen. På vägen dit passerade jag bussar och kubaner som åkte med häst och vagn, ett vanligt transportsätt där och du kunde åka med för en liten peng.
Jag var på väg att gå in i muséet när en mörkhyad man ropade på mig. Han frågade vem jag var och sa att han var engelsklärare. Han undrade om jag ville umgås med honom. Jag sa att jag gärna gjorde det men först ville jag se Ches grav. Det gick ganska fort och han väntade utanför.
Vi gick hem till honom. Jag fick träffa hans fru och vi drack ett glas apelsinjuice tillsammans. På utsidan såg huset ut som ett hus i ett ghetto eller ett hus i ett mycket fattigt land. På insidan påminde det mig dock om diverse miljonprogramslägenheter där vänner bott i min uppväxt. En TV, en skinsoffa osv…
Han kände folk som flytt till USA men hade stannat kvar på Kuba själv. Han sa att ”Jag har min familj här men det är inte bara det, du måste förstå att det finns många väldigt bra saker här också”. Han pratade dock om Kuba som ett klassamhälle. Han var engelsklärare åt rikare kubaner som fick pengar av släktingar i USA. De hade turistvaluta som han behövde för att köpa saker du inte kan köpa med kubansk valuta. Jag hade läst på lite och frågade saker nyfiket. Jag nämnde ”perioda special”, perioden då Sovjet kollapsat och folk hade svårt att få mat. Han fick något lite skräckslaget men ändå lugnt i blicken och sa väl att ”det är faktiskt bättre nu”.
Efteråt gick vi in till grannarna på andra sidan gatan. De satt i linnen som påminde om en italiensk maffiafilm och tittade på baseboll. Jag tittade lite, åt friterade bananer och tog ett glas rom.
Jag, Amerikanarna och den Israeliska kvinnan hade pratat om att köpa cigarrer i Havanna. Alla utanför den officiella fabriken bluffade sades det, det var inte äkta vara. Det bästa var att köpa i de officiella butikerna och dessutom var det olagligt att köpa av någon annan. De kunde ta dig i tullen.
Den kubanska mannen sa att han kände folk som jobbade på en fabrik och att jag kunde köpa om jag ville. Jag tänkte väl att oavsett om de är falska så kan jag köpa av dem och ge dem pengar för tiden och konversationerna de gav mig så vi åkte till en annan vän i en skåpbil.
Vi gick upp på vinden. Och mannen som bodde där tog fram några lådor. Jag köpte två lådor med 25 cigarrer i varje. En låda med cigarrer i stålfordral och en med cigarrer i sämre förpackning men som de hade hört rykten om att Arnold Schwarzenegger rökte i smyg. Jag frågade om han hade stulit dem och fick svaret att ”vi gör inte det här för att det är kul”. Oavsett så tror jag att det blev 70 dollar för 50 cigarrer och det kan en Kuban ju göra mycket med. De lekte lite med min mobil. Den var ganska avancerad och jag tog en bild på dem.
På vägen till huset där jag bodde frågade han om han kunde få lite pengar för besväret. Jag hade 10 dollar kvar i fickan som han fick. Tyckte det var välförtjänt ändå så det var inga problem. Vi hade umgåtts hela dagen och det började skymma.
Jag packade ner cigarrerna så att de inte skulle synas i min ryggsäck, men det var svårt för det var två ganska otympliga lådor med officiell fabriksmärkning (dock utan kvitto). Dagen efter hoppade jag på en buss till en annan stad med ännu färre turister, men en hel del annat spännande.
Om vi spolar fram lite i tiden så var det sedan ingen som kollade min ryggsäck på flygplatsen. Inte i Havanna och inte i Buenos Aires. Något slags kubanskt ungdomsfotbollslag (eller det kanske var basketboll) checkade in samtidigt som mig och jag vankade lite av och ann i en väntsal som inredningsmässigt var från 50-talet innan jag bordade planet. Jag behövde iaf bli av med cigarrerna för de tog upp plats och vid varje gränskontroll kunde någon ta dem så jag funderade på att skicka dem med UPS. Till sist skickade jag hem dem med den vanliga Argentinska Posten från postkontoret i staden Salta i Norra Argentina. Jag fick själv köpa en kartong och tejp för att vira in allt i ett paket. Det var ganska billigt. De kom fram, till Lomma. Jag har väl rökt en två tre cigarrer sedan dess. Resten finns kvar i lådorna, för jag röker ju inte, men nu har de nog lagrats fel för länge för att vara goda så egentligen spelade det kanske ingen roll om de var äkta och det var väl nästan mer äkta att köpa dem där än på statens fabrik ändå. När vi räddat världen är det iaf jag som bjuder på cigarrer.
Jag lämnade amerikanerna i Trinidad. De skulle tillbaks. Vi hade träffat några kanadensare i en bar dagen innan. De hade en bil som gick till Santa Clara på morgonen. Jag gick upp tidigt och väntade på torget. Tills de dök upp. De hade en Kubansk kille med sig och vi åkte allihopa. Köpte en ostpizza från en korg de langat ner från ett fönster på gatan och drog iväg.
Kubanen verkade vara någon slags gigolo. Eller han hade inga pengar men verkade kunna ta semester genom att lifta med turister och umgås med utländska kvinnor. Han berättade att de brukade säga att han var den bästa de legat med. Kanadensarna skrattade åt hans coola nonchalanta sätt att säga det på, han sa att han brukade svara ”ok” efteråt. Jag tror de ville ha med honom för han var rolig, och om de nu ändå skulle köra någonstans kunde de väl ge en fattig kuban gratis semester, de tog ju med en svensk.
På vägen tänkte vi turista lite så vi åkte in om ett naturreservat. En gammal tant satt och rökte en cigarr på trappen till en stuga där vandringsleden började. Hon gjorde det på ett sätt du nog bara kan se på Kuba.
Vi vandrade genom skogen ner mot en källa med vatten där du kunde bada. Ingen av oss hade badkläder med så vi satt och tittade på ett ungt par som badade ihop. Ett äldre par satt bredvid och tittade. Jag försökte prata med dem på dålig spanska och de svarade på hyfsad engelska. De pekade på den unga kvinnan.
”det där är vår dotter, hon är advokat och vi är väldigt stolta”.
”jag förstår”.
Efteråt gick vi tillbaks och körde vidare mot Santa Clara. Vi kom fram, letade upp ett Casa Particular och installerade oss. Sedan gick vi och letade upp ett ställe att äta på. Det är inte alltid så prisvärt att äta på Kuba om du är vegetarian. Fisken är specialitén och annars får du äta antingen turistmat eller en diet bestående av ris, bönor och friterade bananer. Kanadensarna bjöd Kubanen på middag.
På kvällen gick vi på basebollmatch där jag blev utsatt för en hyfsat sofistikerad ficktjuvsmanöver. När Santa Clara tog poäng mot Havanna ljublade alla och ett gäng sprang fram så att jag trycktes upp mot några andra, när de var borta hade de tagit min plånbok. På något halvt undermedvetet sätt verkade jag dock vara förberedd, allt viktig hade lämnats i rummet eller satt i ett bälte runt midjan. I plånboken av aluminium som jag visserligen fått i julklapp av en gammal flickvän fanns studentlegitimation till Kalmars nation i Lund, som jag tagit med som någon slags reservlegitimation om jag skulle förlora passet.
Efteråt gick vi till en bar för lite drinkar. Jag drack några stycken men inte så många, däremot hade jag sovit dåligt natten innan. Några tjejer kom fram och ville hänga med oss. Ingen av oss pratade spanska men de ville sitta i knäet osv…De var väl redo att dra därifrån med oss när jag inte riktigt minns vad som hände mer än att de andra killarna och tjejerna bar mig in i en taxi som körde oss tillbaks till huset vi bodde i.
Morgonen efter vaknade jag och undrade var de andra var. Kanadensarna var borta och jag var ensam i huset men tjejerna verkade bara ha tagit 10 dollar ur min ficka för besväret (där var kanske 100 dollar plus en mobiltelefon).
Jag bestämde mig iaf för att det var dags att besöka Che Guevaras grav. De hittade honom i en massgrav i Bolivia och transporterade sedan kroppen till Santa Clara där det finns ett Mausoleum. Santa Clara var Ches stad, han kom från Argentina men här genomförde han vändpunkten i revolutionen och här var han mest älskad av folket. Efter Santa Clara kunde hans revolutionärer stolt tåga in i Havanna.
Först ville jag kolla min mail. Det fanns speciella internetkaféer för turister. Eller de sa väl inte det, men det kostade 6 dollar i timmen att använda dem och det har mycket få kubaner råd med. Men jag tror faktiskt att vissa hade det, de som kände turister, men de använde det inte, så troligtvis var det bara så att de inte visade att alla inte kunde ha internet på Kuba. Den officiella anledningen till det höga priset var den amerikanska blockaden. De sa att de va tvungna att ha internet via satellit och det var dyrt. Alla spelade med på något slags Sovjetsätt. ”Klart det är dyrt med internet och ladorna är ju tomma osv” Anledningen till att jag behövde internet var att jag inte riktigt visste hur jag skulle ta mig från Kuba. Planen hade ändrats från att åka ner till Centralamerika med buss från Cancun, till att ta sig till Argentina där en vän var just då. Men Kuba är, om inte stängt, så kontrollerat. Du åker inte in dit med en båt, men charterflyg går bra. Charter är dock kontrollerat för där åker du alltid tur och retur. Jag hade åkt enkelbiljett från Cancun och det verkade vara en av få rutter du kan göra det på om du ska till och från Kuba. Jag minns inte exakt men tror att jag till sist köpte en tur och retur biljett till Buenos Aires med avsikt att bara använda en resa, men det var svårt att hitta en resa som inte bara var tur och retur åt andra hållet.
När jag kollat min mail promenerade jag till Mausoleet från centrum. Det låg en bit utanför staden nära bostadsområden. På sätt var Santa Clara en turiststad men ovanligt få turister. De hängde väl i Havanna eller på någon charterstrand. Med tanke på mitt sällskap hade befolkningen nog redan sett min ”turistflagg” så lika bra att gå direkt till huvudattraktionen. På vägen dit passerade jag bussar och kubaner som åkte med häst och vagn, ett vanligt transportsätt där och du kunde åka med för en liten peng.
Jag var på väg att gå in i muséet när en mörkhyad man ropade på mig. Han frågade vem jag var och sa att han var engelsklärare. Han undrade om jag ville umgås med honom. Jag sa att jag gärna gjorde det men först ville jag se Ches grav. Det gick ganska fort och han väntade utanför.
Vi gick hem till honom. Jag fick träffa hans fru och vi drack ett glas apelsinjuice tillsammans. På utsidan såg huset ut som ett hus i ett ghetto eller ett hus i ett mycket fattigt land. På insidan påminde det mig dock om diverse miljonprogramslägenheter där vänner bott i min uppväxt. En TV, en skinsoffa osv…
Han kände folk som flytt till USA men hade stannat kvar på Kuba själv. Han sa att ”Jag har min familj här men det är inte bara det, du måste förstå att det finns många väldigt bra saker här också”. Han pratade dock om Kuba som ett klassamhälle. Han var engelsklärare åt rikare kubaner som fick pengar av släktingar i USA. De hade turistvaluta som han behövde för att köpa saker du inte kan köpa med kubansk valuta. Jag hade läst på lite och frågade saker nyfiket. Jag nämnde ”perioda special”, perioden då Sovjet kollapsat och folk hade svårt att få mat. Han fick något lite skräckslaget men ändå lugnt i blicken och sa väl att ”det är faktiskt bättre nu”.
Efteråt gick vi in till grannarna på andra sidan gatan. De satt i linnen som påminde om en italiensk maffiafilm och tittade på baseboll. Jag tittade lite, åt friterade bananer och tog ett glas rom.
Jag, Amerikanarna och den Israeliska kvinnan hade pratat om att köpa cigarrer i Havanna. Alla utanför den officiella fabriken bluffade sades det, det var inte äkta vara. Det bästa var att köpa i de officiella butikerna och dessutom var det olagligt att köpa av någon annan. De kunde ta dig i tullen.
Den kubanska mannen sa att han kände folk som jobbade på en fabrik och att jag kunde köpa om jag ville. Jag tänkte väl att oavsett om de är falska så kan jag köpa av dem och ge dem pengar för tiden och konversationerna de gav mig så vi åkte till en annan vän i en skåpbil.
Vi gick upp på vinden. Och mannen som bodde där tog fram några lådor. Jag köpte två lådor med 25 cigarrer i varje. En låda med cigarrer i stålfordral och en med cigarrer i sämre förpackning men som de hade hört rykten om att Arnold Schwarzenegger rökte i smyg. Jag frågade om han hade stulit dem och fick svaret att ”vi gör inte det här för att det är kul”. Oavsett så tror jag att det blev 70 dollar för 50 cigarrer och det kan en Kuban ju göra mycket med. De lekte lite med min mobil. Den var ganska avancerad och jag tog en bild på dem.
På vägen till huset där jag bodde frågade han om han kunde få lite pengar för besväret. Jag hade 10 dollar kvar i fickan som han fick. Tyckte det var välförtjänt ändå så det var inga problem. Vi hade umgåtts hela dagen och det började skymma.
Jag packade ner cigarrerna så att de inte skulle synas i min ryggsäck, men det var svårt för det var två ganska otympliga lådor med officiell fabriksmärkning (dock utan kvitto). Dagen efter hoppade jag på en buss till en annan stad med ännu färre turister, men en hel del annat spännande.
Om vi spolar fram lite i tiden så var det sedan ingen som kollade min ryggsäck på flygplatsen. Inte i Havanna och inte i Buenos Aires. Något slags kubanskt ungdomsfotbollslag (eller det kanske var basketboll) checkade in samtidigt som mig och jag vankade lite av och ann i en väntsal som inredningsmässigt var från 50-talet innan jag bordade planet. Jag behövde iaf bli av med cigarrerna för de tog upp plats och vid varje gränskontroll kunde någon ta dem så jag funderade på att skicka dem med UPS. Till sist skickade jag hem dem med den vanliga Argentinska Posten från postkontoret i staden Salta i Norra Argentina. Jag fick själv köpa en kartong och tejp för att vira in allt i ett paket. Det var ganska billigt. De kom fram, till Lomma. Jag har väl rökt en två tre cigarrer sedan dess. Resten finns kvar i lådorna, för jag röker ju inte, men nu har de nog lagrats fel för länge för att vara goda så egentligen spelade det kanske ingen roll om de var äkta och det var väl nästan mer äkta att köpa dem där än på statens fabrik ändå. När vi räddat världen är det iaf jag som bjuder på cigarrer.
Kommentarer