Snaran runt elefantfoten.
Snaran runt elefantfoten.
Det sägs att de sätter ett rep runt foten på en babyelefanter på zoo. De försöker ta sig loss som barn och misslyckas. När de är vuxna har deras hjärna lärt sig att det inte går så du behöver bara sätta en liten snara runt foten, för att hålla fast elefanten. En vuxen elefant som vet sin styrka går inte att kontrollera så enkelt då de är medvetna om sin styrka, men metoden fungerar för de som aldrig lämnat zoo.
I hela mitt liv har jag lärt mig att det bara finns en sak jag inte kan. Att springa riktigt riktigt fort. Jag har alltid varit hyfsat kreativ, mycket intelligent, och ganska attraktiv (även när jag inte sett bra ut). Detta har jag alltid vetat även vid tillfälliga svackor i självförtroende. När det inte gått bra har jag inte ansträngt mig i skolan eller så har någon utnyttjat människans flockbeteende mot mig. De kanske har snackat skit eller trakasserat en fysiskt (en gång som 16-åring installerade någon ett virus på ett internetcafé så att det kom upp porr, sen spred de rykten om att jag var äcklig, folk gick fram och sa att jag inte var trevlig) När jag ändrat miljö eller ansträngt mig mer har det ändrats direkt. Det har snarare handlat om att växla upp en nivå eller att byta miljö, att byta liga så att säga.
Jag fick höra två saker från barn på dagis. ”Fredrik är svag och Fredrik är långsam”. Inget annat negativt sa de, det var väl underförstått att det var så det var om någon skulle trycka ner en. Det var det som fanns att anmärka på. Ingen sa att jag var dålig på något jag var bra på. Jag ansträngde mig inte heller så mycket för att vara snabb eller stark. Upp till 10 års ålder kunde jag vinna en fysisk fight genom att röra mig rätt och placera kroppsvikten på rätt sätt. Inte varje gång, men ganska ofta. Sedan slutade jag försöka. Det var för farligt där jag växte upp och jag var fredlig egentligen. Fysiskt styrka går dock att träna upp och kondition med, men alla har alltid sagt att snabbhet på kort distans alltid är medfött.
Som 15 åring försökte jag verkligen. På idrotten. Jag var fortfarande långsam, men inte så långsam som alla trott. En gång höll jag på att vinna ett lopp och den andra fick ta i med sitt bästa för att inte ändra ”historien”.
Det var sommaren 2013. Jag var i Södertälje och gick genom skogen och tänkte. "Jag kanske ska testa att springa lite". Det gick jättefort och var jättelätt att springa fort. Dock hade jag fortfarande dålig kondition, men du kommer långt på 10 minuter i hög hastighet. För mig var det något av det häftigaste jag varit med om. Som när Stålmannen upptäcker att han kan springa snabbare än tåget, eller snarare som när Forest Gump helt plötsligt slutar halta. All annan utveckling har jag tagit med någon slags världsvan axelryckning ”same same but different”, jag har blivit bättre på något jag innerst inne visste att jag kunde, men det här var något helt nytt. Det finns säkert de som kan springa fortare, men jag kan springa väldigt fort på korta sträckor. Jag kan inte förklara det. Kanske har kroppen växt till sig, men brukar det inte vara lungorna och blodkärlen som gör det, de hade inte hängt med, jag fick köra löpband på gymmet för att de skulle komma ikapp.
Jag blev lite besatt av det och började testa det lite. Några kvällslöpningar på bondegatan. En spurt på flygplatsen när vi skulle till Bryssel med Mp Stockholm. Det var någon slags ”titta vad jag kan”. Nu flashar jag det inte så mycket, jag sparar energin, men någon gång när konditionen är bättre vill jag testa gränsen igen.
Den enda förklaring jag har är att jag som barn fick höra av alla att jag inte kunde springa snabbt, så hjärnan kan ha satt en gräns för hur mycket den pushade kroppen, när jag försökte som mest. Har ingen vetenskaplig teori för det, men kanske var det så. Snaran satt runt elefantfoten.
Det sägs att de sätter ett rep runt foten på en babyelefanter på zoo. De försöker ta sig loss som barn och misslyckas. När de är vuxna har deras hjärna lärt sig att det inte går så du behöver bara sätta en liten snara runt foten, för att hålla fast elefanten. En vuxen elefant som vet sin styrka går inte att kontrollera så enkelt då de är medvetna om sin styrka, men metoden fungerar för de som aldrig lämnat zoo.
I hela mitt liv har jag lärt mig att det bara finns en sak jag inte kan. Att springa riktigt riktigt fort. Jag har alltid varit hyfsat kreativ, mycket intelligent, och ganska attraktiv (även när jag inte sett bra ut). Detta har jag alltid vetat även vid tillfälliga svackor i självförtroende. När det inte gått bra har jag inte ansträngt mig i skolan eller så har någon utnyttjat människans flockbeteende mot mig. De kanske har snackat skit eller trakasserat en fysiskt (en gång som 16-åring installerade någon ett virus på ett internetcafé så att det kom upp porr, sen spred de rykten om att jag var äcklig, folk gick fram och sa att jag inte var trevlig) När jag ändrat miljö eller ansträngt mig mer har det ändrats direkt. Det har snarare handlat om att växla upp en nivå eller att byta miljö, att byta liga så att säga.
Jag fick höra två saker från barn på dagis. ”Fredrik är svag och Fredrik är långsam”. Inget annat negativt sa de, det var väl underförstått att det var så det var om någon skulle trycka ner en. Det var det som fanns att anmärka på. Ingen sa att jag var dålig på något jag var bra på. Jag ansträngde mig inte heller så mycket för att vara snabb eller stark. Upp till 10 års ålder kunde jag vinna en fysisk fight genom att röra mig rätt och placera kroppsvikten på rätt sätt. Inte varje gång, men ganska ofta. Sedan slutade jag försöka. Det var för farligt där jag växte upp och jag var fredlig egentligen. Fysiskt styrka går dock att träna upp och kondition med, men alla har alltid sagt att snabbhet på kort distans alltid är medfött.
Som 15 åring försökte jag verkligen. På idrotten. Jag var fortfarande långsam, men inte så långsam som alla trott. En gång höll jag på att vinna ett lopp och den andra fick ta i med sitt bästa för att inte ändra ”historien”.
Det var sommaren 2013. Jag var i Södertälje och gick genom skogen och tänkte. "Jag kanske ska testa att springa lite". Det gick jättefort och var jättelätt att springa fort. Dock hade jag fortfarande dålig kondition, men du kommer långt på 10 minuter i hög hastighet. För mig var det något av det häftigaste jag varit med om. Som när Stålmannen upptäcker att han kan springa snabbare än tåget, eller snarare som när Forest Gump helt plötsligt slutar halta. All annan utveckling har jag tagit med någon slags världsvan axelryckning ”same same but different”, jag har blivit bättre på något jag innerst inne visste att jag kunde, men det här var något helt nytt. Det finns säkert de som kan springa fortare, men jag kan springa väldigt fort på korta sträckor. Jag kan inte förklara det. Kanske har kroppen växt till sig, men brukar det inte vara lungorna och blodkärlen som gör det, de hade inte hängt med, jag fick köra löpband på gymmet för att de skulle komma ikapp.
Jag blev lite besatt av det och började testa det lite. Några kvällslöpningar på bondegatan. En spurt på flygplatsen när vi skulle till Bryssel med Mp Stockholm. Det var någon slags ”titta vad jag kan”. Nu flashar jag det inte så mycket, jag sparar energin, men någon gång när konditionen är bättre vill jag testa gränsen igen.
Den enda förklaring jag har är att jag som barn fick höra av alla att jag inte kunde springa snabbt, så hjärnan kan ha satt en gräns för hur mycket den pushade kroppen, när jag försökte som mest. Har ingen vetenskaplig teori för det, men kanske var det så. Snaran satt runt elefantfoten.
Kommentarer