Om vilka principer Mp bör följa för att upprätthålla trovärdighet och vinna väljare. Var "in the zone"

Nu har jag röstat i Mp Shtmls stads listval. Vad en kan säga om valet och alla kontroverser är att partiet har en trovärdighetskris där det behövs tre typer av trovärdighet. Ideologisk trovärdighet (ej svika kärnvärden), trovärdighet för att få  igenom politiken och trovärdighet för ledarskapet och förmågan att regera. Alla tre behövs. När de är i balans går det också att "fånga nya väljare", men med bra med förslag som tar hänsyn till dessa trovärdigheter. 

Mitt recept är balans mellan tre trovärdigheter (som de tre solidariteterna). Sedan kan strategier för väljarmaximering utformas.  Se diagrammet nedan. En linje ska balanseras så att partiet hela tiden är "in the zone". Även enskilda förslag går att bedöma enligt diagrammet, liksom vissa politiska kommunikationsstrategier, vilket beskrivs nedan.  Ett parti som M kan tumma på regeringsdugligheten. De kan göra det lite mer än S kan, fast att S ofta ses som mer regeringsdugliga. Detta är för M är profilerat som ett parti som fokuserar på att få igenom politik med olika medel. Ibland i regering, ibland utanför regering. S har fokuserat på regeringsduglighet och därför ofta tummat på både den ideologiska trovärdigheten och förmågan att få igenom sin politik.  V har fokus på ideologisk trovärdighet, men har idag också börjat få igenom mer politik. För MP är det extra viktigt att vara "in the zone". Partiet har väljare som bryr sig om både ideologi och resultat samtidigt som partiet är i regeringsställning. 





På lokal nivå brukar Mp kunna upprätthålla en slags balans mellan dessa tre trovärdigheter när det gäller stadsbyggnadspolitiken.  Den är bra, vi kan få igenom den och vi kan dessutom styra en stad i majoritet.  

På andra områden är det si sådär.  MP vill ha mer väljare som är kulturarbetare, men kulturarbetarna  ser ofta igenom förslag som sänkt skatt för låginkomstagare trots att de själva ofta är låginkomsttagare. De vill då hellre ha kollektivtrafik, bibliotek, kultursatsningar och kulturskola samtidigt som de undrar varifrån pengarna ska tas. 


Det är trovärdigheten för förmågan att regera som är störst i mp just nu, däremot är det lätt hänt att folk tror att mp offrar allt för makt, även centrala principer. Det kan röra sig stort och smått, sidouppdrag eller de stora uppdragen. Politiker har uppdrag av en anledning och får aldrig identifiera sig helt med makten, då kan vi lika gärna ha teknokrati. Det är den som har ett ansvar som har ett ansvar, ansvaret ligger aldrig på offren och om offren behöver göra något särskilt enligt de regler som finns ska de få hjälp att göra det (inte nödvändigtvis från politiker, men det är en attitydfråga) .  Vi ser det när vi försöker öka antalet anmälda brott. Det finns ett antal mekanismer som kriminologerna känner till som gör att många inte anmäler brott. Istället för att säga att brottsoffren är idioter så utformar vi politik för att göra något åt det. 


Idag har Mp bara förtroende i miljö och klimatfrågan och i den allmänna opinionen så är partiet under riksdagsspärren. Det är tydligt att våra väljare ser det som att vi hjälper vänner i friskolevärlden framför eleverna. När det klagas blir vissa av våra företrädare nästan arga på väljarna. Det inger inte förtroende för vårt ledarskap. Den som har ledartröjan kan förklara om något är någon annans fel ibland, men det får inte vara "att skylla ifrån sig". Även "våra polare" måste bli straffade ibland. Även om vi vet att de hade det jobbigt hemma just då. Jag hoppas att partiet lärt sig en del av sin första regeringsperiod trots allt.

Vissa frågor är också "trovärdighetsfrågor" dvs en fråga som drar en liten väljargrupp kan minska förtroendet för hela partiet om den inte uppfylls, som en viktig bjälke i ett bygge. Detta är extra sant för solidariska väljare ( tänk säldöden). Sedan har vi även regeln "en politiker ska aldrig ljuga" som inte är att förväxla med att "du alltid måste säga sanningen" Vissa bryter mot den ibland men den finns av en anledning, lite samma grej som att "det är lättare att komma ihåg sanningen". Det är alltid bättre att "inte kommentera" när något är känsligt. Ibland för att vinna tid.  Du kan bli rökt om 10 år, för att du ljög nu, när det kommer "en ny uppgift". vissa personer som inte alls är lika duktiga eller skickliga överlever längre politiskt, för att de följer den principen.

Går det då för miljöpartiet att spela hjältar som är offer för S, oppositionen och det politiska spelet? Det beror på. Att spela offer samtidigt som en har ledartröjan inger inte förtroende för ledarskapet. Det får i så fall komma en story om hur svårt det var i efterhand. Romsons tårar var kontraproduktiva för hon var en minister. Det verkade än mer som att MP inte kunde påverka, men samtidigt fick skylla ifrån sig på sina egna kommunpolitiker, och om Romson nu talade sanning om kommunpolitikerna (vilket det finns olika versioner om) så bekräftades SD:s verklighetsbeskrivning.  Där bröts viktiga kommunikationsprinciper för hur en inger förtroende för sitt ledarskap. Här är det viktigt att poängtera att när Obama grät i TV så var det för att något hemskt hade hänt.  När Romson grät så var det för att hon lanserade en reform som hon nog inte tyckte var så bra. Kommunikationsmässigt så upprätthölls endast ideologisk trovärdighet på det sättet.  Genom att skylla på kommunpolitikerna så upprätthölls knappt ens det. 

Sen har vi förintelsejämförelsen i TV som kom innan.   Den var ett tecken på desperation samtidigt som enda kopplingen till förintelsen var att det var hemskt. Det blir ju färre döda på medelhavet med SDs politik där folk samlas upp i uppsamlingszoner.   Vad skulle flyktingar i Sverige tycka? Visst de gillar nog engagemanget men de skulle också kunna tycka   "Åhh nej, nu har hon gjort bort sig, då hamnar hon i försvarsposition och gör bort sig ännu mer sen". Vissa går dock igång på engagemanget, att de vet att de har en engagerad minister på sin sida.   Det betyder inte att Romson inte kunde leda, det kan hon säkert, men det kommunicerar att hon inte kunde det.   Detta är något som skadar den där trovärdigheten för förmågan att regera, men sedan är det också så att ett litet parti har svårt för att agera på en nivå "över sin styrka". Här skulle en kunna jämföra med C:s förra miljöminister Andreas Carlgren. Han lät som en idiot ibland när han skulle säga att alla skulle köra elbilar på förbifarten och att C lurat de andra om kärnkraften. Nu är det så att även elbilar tar energi och resurser att producera, så fortfarande idiotiskt om du frågar mig. Var hans strategi bättre eller sämre än Romsons? De lärda kan nog tvista om det ett tag. Romson hade nog inte kunnat sitta i TV och prata om kvantiteter och kvoter som ett pucko men med de lärdomar vi har idag hade det nog gått att göra det bättre.  



Det kan gå att få igenom en "offermanöver" utifrån den ganska svaga position Mp har i regeringen idag, men det kan då förstås först i efterhand. Det måste vara något folk kan förstå utifrån t.ex. spelet i "The Hunger Games" plus att du försökt gömma en flykting men ändå inte bryter mot lagen. Då blir det smart, men bara om det inte kunnat göras på något bättre sätt. Dvs du är den där propagandachefen som egentligen är en rebellspion, samtidigt som du är Katniss som ska rädda Petah genom att låtsas vara kär i honom. Gärna med stora rubriker i aftonbladet om "Det riktiga hunger games". Farsen måste vara en del i en lyckad strategi. Annars är du bara en tönt, som endast klarar vissa ansvarsområden, och du vill inte förlora fler.   Hur lyckas man med en sådan manöver på ett bra sätt? Om den misslyckas är du ju bara "dum i huvudet" och blir av med din trovärdighet, för folk föredrar en genuin typ som misslyckas framför en lirare som misslyckas. Det är dock viktigt att poängtera att det blir en "offermanöver" först när du nog inte får igenom dina idéer, vilket innebär att du i det fallet endast upprätthåller trovärdigheten för ideologi och regeringsduglighet. C lyckades på ett sätt där, för de fick mer rätt i efterhand, men de kunde inte säga det när de hade regeringsmakten själva, så de fick slå i en par kilar för att sedan "härda ut" och hoppas på det bästa. C har kvar en hög trovärdighet i miljöfrågor idag, troligtvis pga att politiken när det gällde t.ex kärnkraften fungerade ganska bra. MP behövde bara slå in spiken i kistan sen, men även C hade problem med opinionssiffrorna när de var i regering.  














Kommentarer