Ödets ironi och De andras liv. En kommentar om två filmer och hur folk levde i Östblocket samt SD:s stöd och de mänskliga rättigheterna

Våren 2012 fick jag en inbjudan till ett event med Amnesty på Tellus i midsommarkransen. Jag gick dit och de hade en massa musik. First Aid kit var där och spelade då. Jag hade inte lyssnat så mycket på dem, mend et fanns en hype. Även Love Antell var där. Han spelade lite låtar och berättade en historia om en man från Östeuropa som flytt till Väst under kalla kriget. Han skull resa runt och uppträda och berätta om varför han flytt, men upptäckte då att förtrycket var större i väst än i öst. Sedan spelade han låten "8 & 5" . Jag kom ihåg detta nyligen och det fick mig att tänka på det här med Öst och Väst. Vem som är mest fri tänker jag inte ta upp här, men ibland föredrar vi kanske att manipuleras med reklam och glömma bort fattigdomen och konsumtionssamhällets ohållbarhet för planeten.   Östblocket kollapsade under sin egen vikt men i Sverige idag röstar 17,6 på SD trots att främlingsfientligheten i Sverige inte ökat. Forskarna säger att det beror på att klyftorna ökat samt att välfärden och tryggheten blivit sämre, men SD-väljarna röstar ändå inte på V. Det är någon slags missnöjesyttring som följde samma mönster på 30-talet med skillnaden att det var PK att vara rasist då.  Enligt forskarna stämmer sambandet även om det är svårt att förstå.  Något får så många att bara inte längre tro på vårt samhälle, eller iaf inte på våra politiker.  Det är alltså egentligen Reinfeldt och Borgs (samt Bildts råttkavajs)  fel och SD kom också in i riksdagen efter en mandatperiod med alliansen. Allra värst har det drabbat miljöpartiet. Kanske pga höga ambitioner om att inte hyckla, vilket gör att väljarna känner större svek (men vem vet kanske hade Reinfeldt och hans lakejer ett finger med i spelet där också). Det är dock också pga det klimat som skapats av de ökade klyftorna, som är en orsak av Reinfeldts politik men vars effekter fortsatt med den rödgröna regeringen som inte kan göra lika mycket åt det pga det parlamentariska läget.  S svarar här med hårdare tag från Polisen eftersom effekten med SD gör att det är vad folk kräver. Mp har dock en annan målgrupp och borde kunna ta debatten om hårdheten istället. Metoder ska vara effektiva på alla sätt (är de för manipulativt kan det också skada förtroendet men brukar accepteras om alla verkligen vinner på det ) men det är bättre om metoderna är effektiva än om de är hårda.

Hur mycket fick du egentligen kritisera i öst? Fanns det ett sätt att leva säkert och följa reglerna eller kunde vem som helst åka dit för saker de hittat. Efter Stalinismen gjordes iaf försök till att få någon slags rättsordning inom det system som fanns. Stalins samhälle var som ett slavsamhälle där de kunde hitta på ett brott för att få gratis arbetskraft och det gick inte att konkurrera ideologiskt med det. Var ordningen i öst bara råare och ärligare och finns liknande förtryck i väst?

Efter murens fall och pinsamheten i folk i östs skyltfönster (alltså dem de skulle visa upp)  flydde landet så cementerade iaf  FN:s Wienkonferens 1993 att de mänskliga rättigheterna är odelbara och beroende av varandra.

Ödets Ironi är en av de mest populära och älskade sovjetiska filmerna genom tiderna. Den gjordes 1975 och blev omhuldad av den sovjetiska eliten trots att den gjorde satir av den ryska arkitekturen på ett sätt som vi i Sverige även kan göra om miljonprogrammen. Filmen som är en slags buskis som vissa även skulle vilja kalla klassiker,  höll samman Sovjetunionen. Ryssarna tittar på den varje nyårsafton,  och mitt i konflikten i Ukraina pågår också en kamp kring huruvida en ska fortsätta titta på den på nyårsafton där.    Brezhnev  var hårdare i censuren än föregångaren Chrustjev och perestrojkan var inte igång på länge men kanske ville den ryska eliten uppfylla ett behov av samhällskritik hos folket (något skulle de få kritisera och göra sig roliga över)  eller så var det helt enkelt så att filmen på något magiskt sätt tilltalade alla landets KGB-agenter och därför vann hela elitens gillande.  Ryssarna gick iaf nuts på den.  

I filmen är husen så lika att en lägenhet i Moskva kan ha samma nr på samma våning på samma adress i ett precis likadant hus som en lägenhet i Leningrad (numera St Petersburg).  Dessutom har lägenheterna i filmen precis likadana lås. Ett gäng män bastar och super på nyårsafton i Moskva. En ska flyga till Leningrad på kvällen och de är då så fulla att de låter en annan av männen gå på planet. Eftersom han är så full tar han en taxi till en lägenhet på samma adress i Leningrad och (nu blir det ost), träffar kärleken. En annan tolkning är att han byter ut kärleken eftersom han lämnade sin sambo han inte vågar gå hela vägen och gifta sig med i Moskva ensam på nyår och kvinnan som bor i lägenheten i Leningrad, har en permanent älskare hon tvekar inför att bli ihop med. En tredje tolkning är såklart att det handlar om att hitta "den sanna kärleken" och då kan en väl ändå bo lite tråkigt. Filmen har iaf gjort att ryssarna får skoja om sina hus varje nyårsafton "om det är byggt i strukturen så river vi husen" osv...för att citera den svenska rapparen Timbuktu i låten "Misstänkt"   

2007 långt efter att Jeltsin stått på en stridsvagn för att stoppa ett olagligt försök till statskupp (i syfte att få en återgång till den gamla hårda ordningen) och enligt sina inhemska kritiker "supit bort Krim" (men det var det på ett sätt egentligen Chrustjov som gjorde)   kom en uppföljare som handlar om huvudkaraktärernas barn som får uppleva ungefär samma sak, men istället för ödets ironi så är det planerat av en vän till den manliga huvudkaraktären i den första filmen som av någon sadistiskt anledning tycker att just dem måste träffa kärleken på samma sätt som sina föräldrar.   

Appropå ödets ironi och totalitära samhällen så såg jag iaf om den tyska filmen de andras liv nyligen. Filmen kom 2006 och om den inte i hemlighet kommenterar något i något annat land än Tyskland så var den ett mindre nostalgiskt svar på Good Bye Lenin från 2003 som skaparna av De andras liv, nog tyckte ägnade sig åt lite för mycket "Östromantik" (Östtysklands första kosmonaout och hela Tysklands första person i rymden som fantasiledare i ett DDR dit folk flyr från väst wtf). Den var dock mer av en dröm av vad DDR borde varit och ett sätt att laga vad många i fd DDR tyckte var ett orättvist slut på Tysklands delning och en önskan om ett mer jämlikt enande av Tyskland.  Mammans hjärntvätt av DDR finns med i början av filmen   

De andras liv ville ge ett realistiskt porträtt kring hur övervakningsmaskinen fungerade i DDR och var kanske också en del av en 1984-inspirerad trend där den lite mer fantasifulla V för Vendetta om en kristen engelsk diktatur kom året innan.   Filmen utspelar sig 1984.  De har inte lika bra teknik som i boken med samma namn (den tekniken finns istället idag) men de har bra koll på psykologi och får jobbet gjort med en gigantisk maskin bestående av informatörer som iaf enligt egen utsago tror på sitt eget land och dess "humanistiska system". Här har de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna prioriterats och en svartlistad regissör kan bo kvar i sin lägenhet som han visserligen delar med två andra för att sedan rulla tummarna och gå på kulturelitens fester  i 7 år (han orkar inte gå på festerna på slutet).  Sedan begår han självmord för att han är vanärad inte fick utföra sitt hantverk. Kulturministern säger dock att ingen svartlistas i DDR men att de får se om han kan arbeta igen snart.  Vi får dock inte veta vad Stasi gjort med honom utöver detta, men han gjorde ett mycket imponerande verk 10 år innan vilket gör att kultureliten fortfarande beundrar honom i smyg och när han är med på festerna är stasikritiken nästan helt öppen.   

Stasi har här psykologiska profiler på de de ska kontrollera. Enligt en uppsats av en student som borde få högsta betyg men får B för att han inte ska tro det är för lätt att bli doktor så ska vissa kulturpersonligheter ska inte få en rättegång. De ska isoleras i 10 månader och behandlas artigt utan att trakasseras eller misshandlas av vakterna för att sedan bara släppas.  Då kommer de enligt stasichefen  hålla käften, och de flesta målar eller skriver aldrig något efter det. 

Regissörens vän som är pjäsförfattare ska övervakas och stasi själva verkar tror att det är för att landets kulturminister åtrår hans fru, som träffar honom privat och troligtvis ligger med honom för att hon tror att hon måste göra det för att vara kvar i kultureliten som en av landets mest kända skådespelare. Kulturministern vill alltså bli av med en rival i kärlekslivet men detta får inte nämnas utan de måste hitta något om pjäsförfattaren som gör att de får rätt i sin bedömning. I deras rapport som han får läsa först efter murens fall handlar det om att han får nyheter från väst utan tillstånd, men detta nämns bara i rapporten och är inte med i filmen i övrigt (förutom lite tidningar som kanske är utländska som en ser när de öppnar skrivbordslådor samtidigt som de installerar övervakningsutrustning)  så de har antingen hittat på det eller upptäckt det efter att de börjat övervaka och inte tyckt att det var tillräckligt allvarligt för att arrestera honom. Kanske hade det inte räckt för att röja ur vägen för sin rival i den politiska eliten.     

Ödets ironi i filmen (som nog utspelar sig 1984 av en anledning)  är att stasiagenten ändrar sin rapport så att mannen som övervakas inte åker i fängelse. Detta leder dock till att han fru används som informatör för att sätta fast pjäsförfattaren och sedan begår självmord pga sina skamkänslor. Stasiagenterna är på ett sätt noga med formaliteterna och huvudkaraktären får reda på var han kan söka kompensation om han är oskyldig när de gör husranskan. Övervakningen sker dock i hemlighet. 

Stasiagentens karriär förstörs eftersom chefen kommer på att han räddat pjäsförfattaren men fallet läggs ner pga tragedin.  Agenten får dock ett tack i en bok av pjäsförfattaren, som inte tänkt på ödets ironi. Dvs att om han åkt fast när han skrev en artikel om landets dolda självmordsstatistik i en västtysk tidning , så hade hans fru nog fortfarande varit vid liv.  Han förlåter sin fru väldigt mycket, tänker att det är hans fel och gråter när hon dör.  Kanske hade det varit bättre om han suttit i fängelse fram till murens fall. Detta kunde ju stasiagenten som konspirerade för honom inte veta, så agenten får en bok tillägnad sig och vi får själva spekulera kring varför.  

Det mest spännande i filmen är hur den mycket välrenommerade stasiagenten tänker. Även om teaterregissören begår ett brott enligt östtysk lag så verkar det inte vara framprovocerat av övervakningen.  Det är vännens självmord som får pjäsförfattaren att vilja få ut sanningen om landets självMORDsstatistik.  Det är alltså inget klockrent fall för stasiagenten att byta sida på. Kanske ska det vara lite som ett konstverk och visa hur alla är människor. Agenten beundrar de han övervakar och försöker stärka skådespelarens självkänsla och självförtroende genom att konfrontera henne i en bar och säga att hon är en stor skådespelare som är beundrad av folket.  Det kan vara ministerns åtrå till henne  som gör att han tappar tron på systemet, för han verkar tro på det innan dess.  Det kan ha att göra med att det är kultureliten han övervakar och att han beundrar dem i smyg. För alla han satte fast innan kan väl ändå inte ha varit skyldiga enligt den östtyska lagen.