Nyliberalismens död?

Kanske är titeln mest önsketänkande men visst ligger det något i tanken när finanskrisen inte kan skyllas på för mycket statlig intervention utan för lite. När den amerikanska finansministerns krispaket röstades ner så sjönk börsen kraftigt. Det är också talande att det främst var republikaner som röstade mot förlaget. Det främsta argumentet sägs vara att ett bifall till förslaget skulle fälla tron på den fria marknadens förmåga att reglera sig själv. När avregleringarna leder till en krasch så hotas hela den nyliberala diskursen. Visst är det intressant att så mycket av vår ekonomiska världsordning bygger på tro. Det positiva är att vi kan förändra den om vi helt enkelt börjar tro på något annat. 

Efter oljekrisen plockades den klassiska ekonomiska liberalismen upp ur soptunnan och blev med lite smärre förändringar till nyliberalism. Det faktum att oljekrisen kanske berodde på att vi byggt upp ekonomin på en enda ändlig resurs som starkt var beroende av diktatorer i mellanöstern som dessutom råkade inneha en kartell som kontrollerade priset verkade inte vara det huvudsakliga problemet. Det faktum att den klassiska liberalismen med en oreglerad marknad kraschade redan vid depressionen diskuterades inte så mycket heller. Istället var det keynesianismen som det var fel på. Nu är jag också kritisk till keynesianismen, främst för att den bygger på evig tillväxt och således inte är särskild långsiktigt hållbar. Eller för att uttrycka det med Keynes egna ord ”In the long run, we are all dead” Inte så mycket solidaritet med kommande generationer där inte. Jag tycker dock att den var mer sympatisk än nyliberalismen pga av sina utjämnande effekter. Frågan är vad vi kommer att plocka upp ur soptunnan den här gången för att rädda kapitalismen. Blir det keynesianismen igen? Ny-keynesianism kanske.

Naomi Klein är mindre naiv. I en artikel argumenterade hon nyligen för att de statliga interventionerna för att rädda ekonomin om de röstas igenom, så småningom kan komma att användas som argument för ytterligare privatiseringar och nedskärningar av offentlig sektor, med argumentationen att hålet i statsfinanserna som interventionen skapat, måste fyllas på något sätt. Hon menar att den nyliberala diskursen kommer att leva vidare, om vi inte gör hårt motstånd. Risken finns också att de så kallade batongliberalerna blir starkare. Mer statlig kontroll i dålig bemärkelse med FRA-lagar, migrationskontroll och hårda tag i skolan.

De som tror på en alternativ världsordning, undertecknad inkluderad, ser möjligheterna till att lansera en ny verklighetsbeskrivning. Tänk om vi skulle börja tänka lite långsiktigt. Tänk om vi skulle börja inse att social rättvisa är förutsättningen för ett hållbart samhälle, inte börshysteri och miljonbonusar.