Och vi dansade oss genom en storm i flera år.

Det kändes så när jag växte upp. Allt fanns där på 90-talet. Flyktingar kom till skolan. Från början kunde de knappt prata svenska och vi såg dem som exotiska, men bara några år senare var de en integrerad del av vår klass och pratade lika bra som vi. Alla fanns där tillsammans i en stor soppa. Bland föreningsliv, jujutsu, scoutkåren och kulturskola, och allt det där som var jättebra med socialdemokratin. Jag sjöng i kör, var scoutledare, tränade jujutsu, tävlade i bordtennis och spelade cello. Om jag övat hade jag nog kunnat bli riktig bra på det mesta, men det prioriterades inte alltid.  I Stockholms gick lasermannen lös och alla pratade om rasism, att det inte var ok. För mig var det så självklart att jag inte var rasist att jag inte tänkte så mycket på det. Istället ägnade vi oss åt lite ghettoromantisering, men jag var inte särskilt ghetto, mest medelklass. 

Flera gånger skedde knivmord högstadieungdomar emellan. Blommar lades ut på gårdarna. Vi gick dit och tittade, men vi som inte kände dem så väl påverkades inte nämnvärt. En gärningsman som huggit någon i lungan begick självmord sedan, på ett hotell. 

När en tittar tillbaks kändes det på ett sätt som att en lekte sig igenom saker som var väldigt hotfulla, utan att tänka på det så mycket,  men sådant är också livet.

Jag hade en diskussion med min syster i söndags om det folk kallar ”lagen om attraktion” dvs vad attraherar vi in i våra liv. Det har ju ofta att göra med vad vi utstrålar, vilka erfarenheter och relationer vi har. I Arlöv lämnade de flesta mig ifred, förutom lite svenskar som ville ha någon att hacka på ibland. De riktigt farliga personerna fanns i närheten men också på ett sätt långt bort. 

Det har väl varit lite samma sak när jag bodde i Malmö, fast både större och trevligare.  Jag känner mig ibland trygg mitt i natten och tar långa promenader för natten har aldrig skadat just mig. Även om jag kan läsa om skottlossningar på platser jag gick förbi kvällen innan. Kanske är det en slags betingning, om någon hotar mig personligen känns det såklart hotfullt men jag har aldrig sett förorten som farligare än en yuppiemiljö för jag har alltid levt så, både i Sverige och utomlands. 

Kanske är det dåligt ibland för det sitter i det undermedvetna. När jag var på resa i Latinamerika skulle vi cykla nerför vad de kallade ”dödens väg”. Instruktören sa att på den 3m breda vägen måste du cykla 1m från stupet och 2m från berget, för om du cyklar nära berget kommer du att studsa på det och sen trilla ner för stupet om du trillar. Så har jag nog resonerat undermedvetet, för så har det fungerat för mig. Ibland vet en liksom inte varför en gör allt som en gör på det sättet som en gör.  

Nu blåser hotfulla vindar i vårt land igen, men jag känner mig hoppfull trots allt. Med sammanhållning, solidaritet och steg i rätt riktning ska vi nog klara även denna utmaning. Jag är inte rädd för mörkret, men jag vill sträva mot ljuset. Förhoppningsvis når vi dit tillsammans.