Om Jeremy Corbyn, New Labour och Cool Brittania, samt dess relation till Barack Obama

För att förstå var England är politiskt idag så måste en förstå hela ”Cool Britannia” eran som Tony Blair spelade på. New Labour nådde stora valframgångar med denna strategi, men politiskt var projektet tveksamt ”vad var skillnaden mot högern”? 

England var slutkört efter Thatcher och popstjärnor som Oasis och Spice Girls var en del i Cool Brittania projektet. Tanken var att en ny optimism behövdes så politiken blandades med massor av spinn och popkulturella fenomen. Budskapet var 1: England är England och 2: England är superhäftigt i hela världen. Blair tänkte dansa till vallokalen med sin slogan ”things can only get better”. Videon nedan är folklig och glad, utan att vara elitistisk, och så skulle det vara. 

Kampanjmässigt var det en succé. Nästan alla attraherades till New Labours politiska popmaskin men politiken var ifrågasatt. Går det att lyfta socialt utsatta områden med endast bra utbildningspolitik? New Labour trodde det. Under New Labour utvecklades London som en finansmetropol och kapitalet släpptes lös. Politiken var socialliberal på så sätt att Labour inte brydde sig om hur stora inkomstklyftorna var. Det viktiga var att de fick skatteinkomster som kunde satsas på skolan, så att fler kunde få jobb. Vi ser resultatet idag och det är inte bra.   

New Labours kampanjmässiga framgång och politiska misslyckande bäddade för Gordon Browns impopularitet och sedan för Ed Milibands misslyckande samt att Jeremy Corbyn vales till partiledare för Labour. Personligen tror jag att Ed Miliband (vars smeknamn var red ed) var rätt person med rätt politik för England och att han borde ha fått en andra chans. Maria Wetterstrand lyckades inte heller så bra i sin första valrörelse.    Ed Miliband, stod nämligen för ett liknande projekt som Tony Blair, men åt andra hållet.  Han ville ha en folklig men teknokratisk vänstervåg där smarta reformer skulle vrida England åt vänster. Samtidigt tog han nyfiket till sig av allt som Blairs gäng hade att säga. Han började till och med marknadsföra begreppet "predistribution", ett begrepp som var väl anpassat för den typ av politik med fokus på utbildning som Tony Blair stod för men som också kunde innefatta mycket mer. Han ställde sig frågor som "vad är det som gör att vissa alltid vinner? och hur ändrar vi på det utan att behöva omfördela resurser i efterhand?"    Tyvärr vann han inte valet och där är vi idag. Englands stora problem kallas idag för timglasekonomi. Dvs en krympande medelklass, många superrika och ännu fler fattiga. 

Symboliskt så går timglasekonomin att se i Londonstadsdelen Islington. Blair ville att Islington skulle vara en symbol för New Labour och så är det också idag, men på fel sätt. Det har blivit en symbol för New Labours misslyckande.  Idag finns ingen medelklass kvar där utan bara rika och fattiga. Dessa två artiklar på svenska och engelska beskriver det mycket bra. Samtidigt bor Jeremy Corbyn i den fattiga och ruffiga delen av denna stadsdel , så om han på något sätt lyckas göra något åt det så kan det också paradoxalt bli så att att Islington genom Corbyn blir symbolen för nygamla Labours succé 

New Labour har på så sätt bevisat att strukturer spelar roll och att utbildning inte ensamt kan vara en lösning på samhällets problem. Samtidigt hade nog både Miliband och Corbyn gärna fått kommandot över en ny Cool Britannia popmaskin. Att en har en radikalt progressiv vision gör ju inte att en måste ha mossiga kampanjstrategier.  

Denna länk till en artikel från 2009 är mycket bra och avhandlar ”Cool Brittania” eran och dess relation till Barack Obamas sätt att föra politik . Det är viktigt att poängtera att det som Obama gör inte är en Amerikansk version av ”New Labour". Det var Bill Clinton som gjorde det (inklusive den politiska högersvängen som hans fru Hillary Clinton fortfarande har svårt att göra upp med). Det Barack Obama gör kallas för ”transcendent politics”. Det är en historia för sig att diskutera men Obama menar att det är vad ett mångkulturellt land behöver. 

De konservativa då? Jo de kör på som vanligt och har makten men spelar också mycket på nationalism som konfliktlinje. Vi pratar Skottland, Wales och distans till EU. Frågar som engagerar många i England. Englands relation till EU är komplex och engelsmännen är ofta lockade till att retirera in i sitt "special relationship" med USA. Det pragmatiska målet har dock ofta varit att vara en utrikespolitisk bro mellan EU och USA. När England inte vill ha med EU att göra är det dock USA som de vänder sig till och därför blir Obama viktig i den politiska ekvationen. 

På miljöområdet görs det också framsteg. Det var i England som rapporten "prosperity without growth" och det klimatpolitiska ramverk som Åsa Romson inspirerats av togs fram. Vänsterns problem har dock alltid varit huruvida det går att råda bot på strukturerna som cementerar ojämlikhet i ett land. 

Efter Ed Miliband valdes Jeremy Corbyn till partiledare. Kanske var det rätt, kanske var det fel.  Analysen som jag ser det byggde på att om alla de väljargrupper som Miliband försökte samla springer åt olika håll, så finns det lite att vinna på att anpassa sig. Om du försöker fånga den ena gruppen (t.ex främlingsfientliga arbetare vid kusten) så försvinner den andra (liberala väljare i storstaden). Det finns dock en sak som attraherar alla och det är trovärdighet. Labour behövde det och Corbyn hade det. 

Detta är dock en efterhandskonstruktion som kan hålla i valet. Det var valets struktur och gräsrötternas missnöje som förde fram Corbyn. Så paradoxalt nog vände Labour sig bort från alla former av triangulering för att bli hardcore. Mottot blir att kompromisser kanske kommer om Corbyn blir vald. Just nu ser det ut som att det kanske kan gå eftersom Labour går fram i lokala val där andra kandidater ställer upp. Det viktigaste blir att Corbyn som person inte blir en börda i alla de enmansvalkretsar som kommer att avgöra kommande val.