Om miljöpartiets kongress och Åsa Romsons avgång

Jag är övertygad om att Isabella Lövin blir ett mycket bra språkrör. Det är så att när processen kring nya språkrör öppnades upp (vilket jag tyckte var en dålig idé) så har det skapats och förstärkts olika interna och externa drev.  En blandning av officiella uttalanden och läckor från olika delar av partiet har gjort att det blir en lose/lose situation för om båda rören sitter kvar så säger det i princip att en ledning utan förtroende sitter kvar. Det blir som ett dåligt förhållande. Om det inte finns förtroende så måste det antingen återuppbyggas (t.ex genom att tala ut) eller så måste du lämna, oavsett hur bra och/eller dåliga alla andra faktorer är (för du kan ju inte vara kvar för barnens skull). På så sätt skapas och följs en speciell dynamik som gör att ett eller båda språkrören måste avgå eller att locket läggs på och full vart sätts mot nya mål som nås och därmed återskapar förtroendet. Sedan har vi också fenomenet självuppfyllande profetia. Det blir en grej att säga att Romson är sämre än hon är även om de senaste problemen inte handlar om henne (för det säger alla andra osv…). Innebär det att partiet är mer eller mindre regeringsdugligt än om båda rören suttit kvar? Det är svårt att veta. Det blir en ganska märklig situation. Antingen går det att säga att mp inte ”klarade trycket” eller att MP kunde ta ansvar och göra ett nödvändigt byte.  Nu kommer språkrörsvalet att klaras av på fredagen och sedan blir det förhoppningsvis fokus på politik.   

Mp förberedde sig faktiskt på en situation som liknar denna redan 2010, dvs att bli hårt manglade av en erfaren, regeringsduglig och maktspelande socialdemokrati. Redan då sades det att det nästan bara är miljö som kan prioriteras i ett sådant samarbete och där görs det framsteg, kanske tack vare Åsa Romson. På ett sätt är Isabella Lövins trovärdighet också lite stukad av regerandet, hon har bara inte varit lika granskad, men jag menar inte att hon sitter på ett lik i garderoben eller saknar kompetens.  Det första hon fick göra som biståndsminister var nämligen att räkna av kostnader för flyktingmottagandet från biståndet, trots att miljöpartiet tidigare drivit motsatt linje. Kanske en panikåtgärd, men kan också vara en smart S-strategi.  

Min personliga åsikt är att regeringen borde ta bort utgiftstaket istället. Svensk ekonomi har mycket god tillväxt och om det blir balansmål istället för överskottsmål kommer det att bli pengar över, som om de inte kan satsas pga ett utgiftstak istället riskerar att gå till skattesänkningar, och även om regeringen bestämmer sig för att bryta mot en sådan regel och satsa för att det är kris, så är det en märklig norm. Att ha budget i balans och inte låna för mycket är en sak, men att normen är att extra inkomster bör gå till skattesänkningar snarare än satsningar är en helt annan.   När utgiftstaket blir kvar dras konfliktlinjen mellan välfärd och öppna gränser och det är inte en konfliktlinje vi inte vill ha. Att ta bort utgiftstaket är också en linje som drivits av Lars Calmfors, professor i nationalekonomi.   

De förutsättningar som är värre än vad som väntades 2010 är egentligen allting runtomkring. Det svaga parlamentariska underlaget, det höga antalet asylsökande, SD:s framgångar och andra partiers anpassning till dem, islamistiska terrorister med Sverige som mål och det skrämmande extremhögerterroristerna som bränner asylboenden så att förutsättningarna för asylmottagande blir sämre.  Allt detta skapar en kontext där miljöpartiets budskap är svårare att ta till sig och där miljöpartiets åsikter inte är prioriterade trots att de kan behövas mer än någonsin. Lägg till ett underminerande av trovärdigheten genom anklagelser om islamistisk infiltration så får du en mycket knivig situation. 

Visst det är inte medias ansvar att Sveriges politiska diskurs inte ska vridas två steg i auktoritär riktning, men i praktiken är det den effekten vi riskerar att få trots god tillväxt i svensk ekonomi och framgångar i miljöpolitiken. MP:s miljöpolitik är generell och det klimatpolitiska ramverket lär göra att vi får massor av små miljöframsteg framöver. Förlusterna på miljöområdet har istället kommit i viktiga frågor av symbolisk karaktär, som visserligen har stora miljöeffekter men som också får extra stor uppmärksamhet i media.    

Jag är genuint orolig över var Sverige är på väg, och MP är definitivt en del av lösningen. Det är tyvärr så att det som eventuellt nu kommuniceras kring miljöpartiet är att kommunikation och yta kanske är viktigare än politiska resultat. Handlar det om politiker som är oproffsiga , säger fel saker och umgås i fel kretsar, eller om vad vi vill åstadkomma och har Romson agerat på ett icke förtroendeingivande sätt internt i partiet?   Men om vi pratar om kommunikationen då, vad kunde gjorts bättre? well allt hade kunnat vara förlåtet med lite coachning om det inte vore för Auschwitz, att kalla romer för "Zigenare"  och att kalla attentatet den 11/9 för 11/9  olyckorna.  

Så nystart då? Ska skutan svänga nu eller var det bara Romson som var problemet med miljöpartiet? Jag tror att en omstart nu är möjlig, om fokus blir på vart vi ska snarare än vem som tar oss dit men det är också så att ett nytt rör kan bli en symbol för en ny väg.  I detta fallet tror jag dock att det kanske inte blir en ny väg, Lövin ska ha haft större förståelse för regeringens asylpolitik än Åsa Romson, iaf enligt journalisterna,  men vi får se.  Kanske är det så att Romson offras och då får bli en symbol för de misslyckande som varit, samtidigt är det också så att hon varit miljöminister och på så sätt har stått för det som var hyfsat lyckat i miljöpartiets regeringsmedverkan.  MP:s kongresser är dessutom oförutsägbara så alla beslut är möjliga. Valberedningens förlag tyder på att miljöpartiet går mot att bli ett (ännu) mer proffsigt parti. Det är som sagt kommunikationen, genomförandet och ministrarnas personliga omdömen som det putsas på. Förändringar ska helst ske från insidan med tyst diplomati och maktspel, men samtidigt finns det folkrörelser som planerar att skicka bussar med aktivister till kongressen. 

Jag tror att mycket på kongressen kan avgöras av hur vi väger humanitära och miljöpolitiska principer mot regeringsduglighet, men också av hur vi tolkar vad regeringsduglighet är för något. Har MP i sin krishantering och sitt valberedningsarbete varit regeringsdugliga eller inte och vad krävs för att vara det framöver? Den frågan har inte nödvändigtvis ett enda svar, då den både kan innebära att mer politik måste drivas igenom och att hänsyn kan behöva tas till regeringsunderlaget. Det är dock en fråga som jag tror kommer att genomsyra MP:s kongress i alla frågor som hanteras. Dvs om vi nu startar om, vart ska vi då gå och vad innebär det att ta ansvar?