Om Castros död och Kubas framtid (eller Amerikas svar på Palestina)

Det är lika viktigt att inte romantisera Castro för mycket som att inte kasta massa skit på Kuba samtidigt som en ser mellan fingrarna på andra stater som är värre. De inskränkningar av mänskliga rättigheter som skett på Kuba går såklart inte at legitimera, men Kubas har också haft en särskilt status i debatten som bara går att legitimera utifrån det kalla kriget som är över för läge sedan. Vissa försvarar Kuba med näbbar och klor och andra räknar upp varje dödsfall som Castro har ansvar för inklusive folk som dött på havet på väg till USA och folk som dött när Kuba skickat assistans till revolutioner utomlands.  

Obama hade en klok politik jämtemot Kuba. Guantanamobasen ligger på kubanskt territorium och det krävs att USA har iaf samma handelspolitik jämtemot Kuba som jämtemot de odemokratiska regimer som har USAs stöd. Innan dess kunde Castro dessutom skylla alla landets problem på den amerikanska blockaden.   Tyvärr verkar Trump vara beredd att rulla tillbaks klockan även här.

Jag tänker inte legitimera allt dåligt den kubanska regimen gör och gjort men jag hoppas de sociala framstegen kommer finnas kvar. Castro utsattes för massor av försök att ta hans liv.  Dessutom är konflikten med USA från början något som handlar om att skydda och ta tillbaks privat egendom.  Det kubanska systemet är också en konsekvens av det. Alliansen med Sovjet skedde först efter ett invasionsförsök från USA. Samtidigt har västvärlden hycklat och gjort upp med mycket värre ledare, det viktiga nu är att Kuba får en väg mot välstånd och demokrati. Obama förstod att Kuba inte kan klumpas ihop med Iran och Nordkorea, som Bush ville. Speciellt inte när guantanamobasen ligger på Kuba. 

Castro är väl som alla andra formad av sin tid. Han borde kanske avgått tidigare, men han var också den bästa ledare de haft fram tills dess och landet var under ständig attack. Oavsett, att han dog av hög ålder tyder på att det är så att även om en inte ska utmana ödet så finns det ingen mening med att vara rädd för döden. Kennedy dog innan Castro trots allt. Världen är full av dessa paradoxer. Det jag upplevde när jag var på Kuba 2008 precis efter att Raul Castro tillträtt, var inte så mycket agg mot sin egen eller USAs regering som en slags trötthet av typen ”vi har levt så här så länge nu, vi klarar oss, men inte mer, det behövs en förändring”.

Perspektivet blir extra intressant när vi tänker på hur vi bör göra för att värna både demokrati och suveränitet. Förbrukade Castro sin suveränitet när landet inte blev en fullvärdig demokrati eller är det så att blockaden och mordförsöken gjorde att landet inte gick mot demokrati. 

De ryska hackerattackerna mot USA, samt det ryska sponsrandet av högerpopulism i Europa sätter det i ett visst ljus. Ryssarna tänker ibland "men ni då" och kan dra fram åtaliga exempel på när USA lagt sig i andra länder. Att de lyckats påverka det Amerikanska valet är rätt otroligt men det säger också något om vår tid. Amerikanarna tänker att "nu borde väl det här vara över bara vi stänger guantanamo, sen kan alla enas mot terrorismen" Ryssarna tänker "payback". Tyvärr har de lyckats vrida diskussionen på så sätt att nationalstater och säkerhet blivit viktigare än jag någonsin trott. Det finns olika sätt att bemöta detta. Trump ger i viss mån ryssarna rätt, dvs alla stormakter beter sig på ett visst sätt så vi kan bilda klubb istället. Där Ryssland ser en slags "stormaktsrättvisa" utmanas diskursen om mänskliga rättigheter. Istället för att alla ska ha rätt till individuella rättigheter, så ska alla stormakter ha samma rätt att "bryta mot reglerna". 

Så var det under kalla kriget också, och det var i den världen Castros regim formades. Palme förstod också vad Obama förstod, att om vi ska ha avtal med Saudi så måste vi också prata med kubanerna. Vi kan här se en hyfsat konsekvent Kubapolitik från Obama. Det hade på ett sett kanske också krävts en hårdare linje mot Israel. Det handlar då om att ha ungefär samma linje, dvs eventuellt ha en lite mjukare linje mot alla regimer som har demokratiska brister eller begår brott mot mänskliga rättigheter, men samtidigt inte göra några undantag. Det handlar då om att de ska gå åt rätt håll, dvs en slags realistisk liberalism.  Här ser vi att Kuba blev "vänsterns Israel", det som inte gick att försvara när andra gjorde det kunde försvaras om det var Kuba, för de var ju under blockad och hade bra sjukvård och utbildning, samt mindre fattigdom än en stor del av Latinamerika och vissa ställen i USA.  Det har hänt allvarliga saker på Kuba, men det går ändå inte riktigt sätta Kuba på samma lista som andra diktaturer, kanske främst för att en måste räkna in alla som försökt fly landet och dött på havet för att komma upp i riktigt höga dödssiffror, det blir liksom lite ansträngt, men varje dödsfall är trots allt en tragedi.  Samtidigt har det förekommit både avrättningar och tortyr, främst strax efter revolutionen, men det är också i ett land som nästan hela tiden befunnit sig i krig, så båda sidor får liksom vatten på sin kvarn i en sådan debatt.  Andra länder som befunnit sig under liknande belägringar har dock oftast gjort mycket värre saker och därför blir det alltid pajkastning. 

Vad som är viktigt att ta in är att inget rent pragmatiskt lär inget förändras under isolering. Med Obamas politik var Kuba på väg framåt, mot mer demokrati, mindre inskränkningar av mänskliga rättigheter och bättre ekonomi, dock troligtvis inom ramen för demokratisk socialism med marknadsinslag men det vill ju Bernie Sanders också ha.  Trump riskerar här att bli en "Bibi", dvs ett västligt svar på Israels premiärminister, där konflikten med Kuba liksom den med Palestina, återigen blir ett slagträ för inrikespolitisk pajkastning. Hur mycket egendom vill miamikubanerna ha för att blockaden ska lyftas eller räcker det med att situationen förbättras när det gäller mänskliga rättigheter?   Obama valde att öppna upp för Kuba eftersom han skulle avgå, jag tror han vann fler röster åt Clinton än han förlorade på det, men många i Miami avskyr Castro, samtidigt som de vill kunna återse släktingar som bor på Kuba, så det slår åt två håll. Troligtvis tänkte Obama att Clinton skulle vinna utan honom och hon distanserade sig från honom för att han just då inte var tillräckligt populär. Då tog han fler politiska risker, bland annat genom en ny Kubapolitik. Nu fick Obama ändå hjälpa till i slutspurten i Florida och han har just nu enorma popularitetssiffror, medan Clinton fortfarande är ganska impopulär även om hon fick flest röster i presidentvalet. Vi får därför avsluta med ännu ett hypotetiskt scenario i stil med "tänk om Clinton valt John Edwards till vice presidentkandidat".  Tänk om Clinton inte distanserat sig från Obama för att hon inte trodde det skulle gynna henne i presidentvalet (just då hade han dåliga siffror)  utan varit utrikesminister när USA närmade sig Kuba. Hade det varit bra eller dåligt för hennes kampanj? Trump vill iaf tillbaks till en äldre hårdare linje jämtemot Kuba och därmed står han i vägen för en utveckling som viktiga aktörer på båda sidor av Floridasundet vill se.