Om vissa av de vita amerikanska arbetarnas avsky för demokratiska "elitproffs" och kopplingen till Sverige, den generella välfärden och främlingsfientlighet samt "Sahlinismen"

Det finns en spricka bland de amerikanska vita arbetarna där en stor del inte gillar demokraterna av samma anledning som jag tror att det är oklart om alla svenska arbetare skulle gilla mig och jag vill ändå att de ska ha det bra. Å andra sidan tror jag att många av de som röstar S skulle gilla mig, men inte alla. De som röstar SD skulle inte göra det. Många av dem som röstar S gillar inte de mer intellektuella medlemmarna i V heller, de menar att de är en "kulturelit" som kan alla sociala koder. Det är det där klassiska där överklassen och arbetarklassen har ett gemensamt förakt för medelklassen. Vad de ska med överklassen till är oklart, men arbetarna har ofta mer nära dåliga upplevelser av intellektuella som inte går att lita på. Överklassen lever i "splendid isolation" i en gyllene hiss. S i Sverige lärde sig läxan att medelklassen går inte alltid att lita på men de måste vara med på tåget så en måste binda ihop arbetarna med medelklassen. Så uppstod den generella välfärden där medelklassen får solidariska incitament och på samma sätt gör medelklassens aktieägande att de får "kapitalistincitament". 

Delar av det liberalerna säger om klassamhället är också sant. Ett för rigit klasstänkande återskapar en kategorisering där arbetare alltid är arbetare osv... men nu får vi en liknande situation, där "en abstrakt elit" mer ses som intellektuella personer med makt trots att vi fortfarande har "the 1%" som äger nästan allt. Sanders ville mobilisera alla andra mot dem istället. Att professionella medelklasspersoner ses som manipulativa elitproffs kan Jimmie Åkesson spela på, och det gjorde Hitler också (sedan att de sen får sina egna intellektuella ideologer är en annan sak). 

Sen finns det också paradoxer. Ta Olof Palme, han var minsann inte arbetare, men blev ikon, därför måste en ta med alla lärdomar men också veta att det finns undantag. Det handlar mycket om vad som ligger i tiden. Vågen av latinoröster som kan avgöra amerikanska val kommer, men republikanerna gör samma sak på marken som i kongressen. De "filibustrar" utvecklingen. Det är således "konservativa" även i det avseendet, för de vet att när utvecklingen slår igenom är de körda, om de inte hinner ändra "fakta på marken" innan dess, och än sålänge har de lyckats bättre än vi trott. Så nästa val kan mycket väl avgöras av latinos, men de vita arbetarna måste också fångas upp, vilket inte borde vara så svårt, för de har ju gemensamma intressen som svarta och latinos trots allt. 

Vi kan göra en koppling till, den svenska begreppet "Sahlinism" här menat som den snälla mångkulturella socialliberalism som kännetecknade Mona Sahlins korta tid som partiordförande för S. Sverige skulle vara "möjligheternas land" där alla kunde bli vad som helst, oavsett var de kom ifrån,  dvs det land USA säger sig vara och där Sahlins idol Bruce Springsteen borde ha växt upp, men på riktigt, dvs den generella välfärden gjorde att det verkligen var så.   De som lanserade hatet mot Sahlinismen, menade att Mona Sahlin var ett elitproffs som tog sig fördelar och prioriterade en mångkulturell elit framför den svenska arbetarklassen. Det började med att hon fick försvara inskränkningar i strejkrätten, och sedan kunde även en liten toblerone ses som arrogant elitism. Så precis som USA behöver ett paradigm som kan ena alla dessa grupper och intressen, så behöver även Sverige det, och det behöver göras på ett sätt som inte gynnar främlingsfientlighet. En sak vet jag iaf, att dra konfliktlinjen mellan välfärdsstaten och öppna gränser är en återvändsgränd.