Alliansens söndrande politik gynnar Sverigedemokraterna
Carl Högeldt skriver om hur alliansen vann valet genom att dela in svenska folket i närande och tärande och sedan ställa dem mot varandra. Istället för att känna solidaritet med de människor som på grund av vårt ekonomiska system lämnats utanför arbetsmarknaden så köpte många människor retoriken och såg dem som parasiter. På sätt trodde många att de skulle tjäna på en politik som slog mot dem utan jobb. Illusionen höll tills många själva förlorade jobbet och därmed stod utan inkomst i ett allt kallare samhälle.
"Väl medvetna om att det enklaste sättet att ena folk mot sitt egna intresse är genom att se till att det finns en gemensam fiende valde dom att måla ut arbetslösa och sjukskrivna som lata parasiter. Genom att profilera sig mot dessa “välfärdssjukdomar” lyckades man med att indefiniera stora folkmassor i den grupp som skulle gynnas av att man gynnade överklassen. Precis på samma sätt som Sverigedemokraterna försöker indefiniera det “svenska folket” som den grupp som skulle gynnas av deras främlingsfientliga politik. Det är nog därför Reinfeldt inte vill stänga dörren mot Sverigedemokraterna. Han är väl medveten om att lika barn leker bäst."
Arbetarrörelsens klassiska klasskampsretorik bygger lite på samma tänkande. Samhället är indelat i grupper som står emot varandra. Fackens organisering bygger på detta. Arbetstagarorgansiation ställs mot arbetsgivarorganisation och de representerar sina medlemmars intressen. Skillnaden är att arbetarrörelsen byggdes genom att organisera de svagaste i samhället mot dem som satt på den ekonomiska makten. Inte på att organisera de mäktigaste med de näst svagaste för att slå på dem som har det aldra sämst.
Som Carl också skriver så finns det ett annat parti som kör precis samma retorik som alliansen fast istället för att ställa människor med arbete mot människor utan, så ställer de människor födda i Sverige mot människor som inte är det.-En av sidoeffekterna av den moderatledda regeringens politik är att även Sverigedemokraterna får vatten på sin kvarn. Den moderatledda regeringen för en politik som går ut på att dela in folk i nyttiga och onyttiga människor och sedan ställa dem mot varandra. Grejen är att Sverigedemokraternass politik går ut på samma sak. De försöker dela in folket i närande och tärande fast med en annan kategorisering. Alliansen legitimerar således Sverigedemokraterna. Kanske är det därför de inte vill utesluta ett samarbete i framtiden.
Min analys av situationen är att vi är fasst en ett ekonomiskt system som tvingar människor att agera omänskligt. För att kunna bekämpa det så måste vi enas och bygga ett mer humant samhälle. Jag tror varken att alliansen, sverigedemokraterna eller LO sitter på lösningen här. Vad vi behöver är inte en politik som ställer folk emot varandra utan ett politik som enar alla mot systemet. Sverigedemokraterna är en naturlig konsekvens av ett samhälle som skär ner på trygghetssystemen, stänger folk ute och kallar de utan jobb för värdelösa. Även socialdemokraternas arbetsmoralism har en skuld här. De som blivit klassade som värdelösa letar då efter dem som de skulle kunna beskylla för att vara sämre. Nyblivna svenskar blir ett naturligt offer. Genom att skuldbelägga invandrare och tro på en nostalgisk dröm om en kulturellt homogen nationalstat som antagligen aldrig funnits så kan de få sig själva att må bättre. "Ok jag har inget jobb, men jag är iaf svensk" blir orden som tröstar. Lösningen ligger dock inte i att använda invandrare som syndabockar för samhälleliga problem utan i att bryta kategoriseringen av människor som antingen närande eller tärande. Det gäller oavsett om statsministern heter Reinfeldt eller Sahlin.
"Väl medvetna om att det enklaste sättet att ena folk mot sitt egna intresse är genom att se till att det finns en gemensam fiende valde dom att måla ut arbetslösa och sjukskrivna som lata parasiter. Genom att profilera sig mot dessa “välfärdssjukdomar” lyckades man med att indefiniera stora folkmassor i den grupp som skulle gynnas av att man gynnade överklassen. Precis på samma sätt som Sverigedemokraterna försöker indefiniera det “svenska folket” som den grupp som skulle gynnas av deras främlingsfientliga politik. Det är nog därför Reinfeldt inte vill stänga dörren mot Sverigedemokraterna. Han är väl medveten om att lika barn leker bäst."
Arbetarrörelsens klassiska klasskampsretorik bygger lite på samma tänkande. Samhället är indelat i grupper som står emot varandra. Fackens organisering bygger på detta. Arbetstagarorgansiation ställs mot arbetsgivarorganisation och de representerar sina medlemmars intressen. Skillnaden är att arbetarrörelsen byggdes genom att organisera de svagaste i samhället mot dem som satt på den ekonomiska makten. Inte på att organisera de mäktigaste med de näst svagaste för att slå på dem som har det aldra sämst.
Som Carl också skriver så finns det ett annat parti som kör precis samma retorik som alliansen fast istället för att ställa människor med arbete mot människor utan, så ställer de människor födda i Sverige mot människor som inte är det.-En av sidoeffekterna av den moderatledda regeringens politik är att även Sverigedemokraterna får vatten på sin kvarn. Den moderatledda regeringen för en politik som går ut på att dela in folk i nyttiga och onyttiga människor och sedan ställa dem mot varandra. Grejen är att Sverigedemokraternass politik går ut på samma sak. De försöker dela in folket i närande och tärande fast med en annan kategorisering. Alliansen legitimerar således Sverigedemokraterna. Kanske är det därför de inte vill utesluta ett samarbete i framtiden.
Min analys av situationen är att vi är fasst en ett ekonomiskt system som tvingar människor att agera omänskligt. För att kunna bekämpa det så måste vi enas och bygga ett mer humant samhälle. Jag tror varken att alliansen, sverigedemokraterna eller LO sitter på lösningen här. Vad vi behöver är inte en politik som ställer folk emot varandra utan ett politik som enar alla mot systemet. Sverigedemokraterna är en naturlig konsekvens av ett samhälle som skär ner på trygghetssystemen, stänger folk ute och kallar de utan jobb för värdelösa. Även socialdemokraternas arbetsmoralism har en skuld här. De som blivit klassade som värdelösa letar då efter dem som de skulle kunna beskylla för att vara sämre. Nyblivna svenskar blir ett naturligt offer. Genom att skuldbelägga invandrare och tro på en nostalgisk dröm om en kulturellt homogen nationalstat som antagligen aldrig funnits så kan de få sig själva att må bättre. "Ok jag har inget jobb, men jag är iaf svensk" blir orden som tröstar. Lösningen ligger dock inte i att använda invandrare som syndabockar för samhälleliga problem utan i att bryta kategoriseringen av människor som antingen närande eller tärande. Det gäller oavsett om statsministern heter Reinfeldt eller Sahlin.
Kommentarer
Men frågan är, hur förenar vi människor mot systemet, de andra partierna kan alltid tala till folks egenintresse, det är svårare för oss, även fast jag tror att nästan alla skulle må bättre i en grön värld så är det svårt att övertyga människor det, eftersom fienden är så diffus. Vi skyller inte på invandrarpacket eller borgarsvinen, och det är en del av vår svaghet. Vi måste peka tydligare på hur destruktivt systemet är, och hur viktigt det är för ALLA att vi blir av med det.
Det är därför jag upplever det som problematiskt att mp känns som ett allt mindre systemkritiskt parti, och mer som ett parti som vill påverka inom systemet.
Sedan måste jag erkänna att jag också ser tärande människor ibland även om jag inte hårdddrar det lika mycket som vänstern.Börsspekulanter är enligt mig ett exempel på dessa. De behöver ju dock inte vara giriga av naturen. I den miljön blir du nog sådan med tiden.
Vi har inte glömt bort målet ännu, men det är helt klart suddigare än förut. Jag läste birger schlaugs blogg tidigare idag där han hade publicerat sitt sista anförande i riksdagen från 2000. Bland kommentarerna kunde man läsa
"Det var ju så här vi kände och sa förut! Hade nästan glömt bort det! Det är ju detta vi står för! Egentligen! Vad har hänt med vårt parti?"
Som sagt, visionerna är inte helt borta i vårt parti, de finns kvar bland många gräsrötter och relativt tydligt i partiprogrammet, men det är ett problem att vi inte vågar prata visionärt längre, att alla systemkritiska reformer kallas för orealistiska eller överdrivet radikala. om vi inte börjar lyfta visionerna igen inom partiet (utan att för dess skulle glömma bort vägen dit) så är jag rädd att vi går samma öde som socialdemokratin till mötes.